När blev journalisten och TV-producer Maja Hagerman en "seriös forskare". Näst efter Dag Stålsjö?
Den bok som här näsvist presenteras som "historisk forskning" är i grund och botten inget annat än en politisk laddad debatt-bok - där Hagerman vill förklara hur historiska ämnen kan användas - och missbrukas - i politiska syften.
Hagerman vänder sej främst mot den social-darwinism och rasism som florerade på 1900-talets början - och söker förklara det med dom arkeologiska, etnologiska och historiska studier man gjorde på 1800-talet.
Hur vida hon bidrar med något nytt till denna debatt är dock tveksamt. Hennes analys av social-darwinismens effekter och rasismens orsaker bidrar givetvis till att re-aktualisera dessa frågor - och understryka faran för 'subjektivisering' av objektiva sanningar.
Boken om "Det Rena Landet" er således inget annat än ett nytt exempel på hur en författare eller politisk aktivist kan använda både kända och okända sidor av vårt förflutna i ett dagaktuellt, politisk syfte. Denna gång som anti-rasist.
Man kan ju gärna tycka om hennes politiska syn och kulturpolitiska engagemang - men någon 'grundforskning' om slaveriets, rasismens och kolonialismens uppkomst er boken inte. Snarare är boken en summa över 70-och 80-talens svenska botsövningar för dom synder som begicks på 30-talet. Under tiden fungerar boken som en reflektion av det Stockholmssyndrom och den masochism som under senare decennier färgat debatten - med emotioner.
Vad är historisk sanning? Finns det överhuvudtaget något sådant eller är all historieskrivning blott myter och skrönor som byts ut alltefter vad samtiden efterfrågar eller har behov av? Är historieskrivningen inget annat än en samling berättelser som fantasifullt pusslats ihop i syfte att dikta oss ett storslaget förflutet, förföriska historier som vi smickrar och förställer oss med.
När jag läser Maja Hagermans Det rena landet blir jag alltmer övertygad om att författaren har en sådan relativistisk historiesyn. Vår historia är inte någonting vi rekonstruerat ur källor och arkeologiska artefakter för att skapa en så sann bild som möjligt av vårt förflutna. Det är i stället en konstruktion vi berättar fram. Den göder vår självgodhet och målar ett porträtt som avbildar oss inte som vi varit utan som vi önskar att vi varit. Hagerman argumenterar övertygande för denna syn på historien. Hon visar hur våra föreställningar om vår etniska särprägel och vårt etniska ursprung genom hela historien byggts kring idéer som varit lösa antaganden eller rena sagor.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/sjalvbild-byggd-pa-rena-sagor_33407.svd
Boken fungerar tydligen som tema-bok för anti-rasister och marxistiska vetenskapsfilosofer. Som historisk forskning, dokumentation och reson duger dock inte "Det Rena Landet" (2006).
Med sin sista bok - "Försvunnen Värld" (2012) - har hon emellertid lagt flera alen till sin utveckling som en rak och välreflekterat förmedlare utan politiska sneblickar. Efter flera års samarbete med dom involverade experter i E4:n har hon här fått fram en bok som de facto bidrar till att sprida aktuell grundforskning. Då blev hon iallafall seriös, som vetenskapsjournalist.
Hans Hildebrands beskrivning - enligt citat - är fortfarande den dominerande bilden bland arkeologer och
seriösa historiker som förmått fördjupa sej i svensk arkeologi. Utvecklingen genom dom olika perioder är knappt synliga från en generation till nästa. Allt tar tid - och ändringarna skär ofta över större geografiska avstånd, när dom först sker.
I Sweonland, som också kallas Sviaveldi och Sviariki bor ett folk kallas Svitjod och Svithiodi. Deras närmsta grannar är gothioda och veni/vendi/vindi och 'kvenit' eller 'kvinnolandet' (Adam). Man törs alltså utgå från att svear och svealand er komfortabla synonymer.
Hildebrands grundtes står alltså vid lag.
