Jag har mycket arkeologisk litteratur från före 1980-talet och denna "sanninng" om hur Svearna erövrade Götarna någon gång på 500-talet och bildade ett rike är i princip aldrig ifrågasatt.
Det är ingenting som tyder på annat än att svear och götar har ett gemensamt ursprung. Enligt Jordanes och Snorre delades detta ursprung med daner, germaner, angler och vender. Dagens genetiker hittar i princip samma sak. Dagens skandinaver haren gemensam 'ur-fader' - fast dom senare existerat som olika 'grenar' - vilka källorna kallar ätter eller adel.
I så fall har götar, svear och vender levt sida om sida - inom dagens Sverige - sen istidens slut. Nu kan även dom olika grupperna bindas till olika ekonomiska kulturer - från kustfiskare och sjöfolk vs. inlands-jägare och pastoralister till slätternas och bredbygdernas bönder.
Slutligen är det så att en rad arkeologiska spår visar att här föregick en större, kulturell ändring - på flera nivån - under folkvandirngstid. Orsaken var en större emigration till dom post-romerska områden. Bland annat fick gotisk adel och deras följen överta politiska positioner och endera landområden i hela Europa.
Redan under 300-talet får den gotiska adeln - under Jormunreks - styra över goter, germaner och vender (huner) under kampanjerna mot den romerska ockupationsmakten. När kampen småningom kröns med seger och Väst-Rom bryter i hop - får man behov för en rad nya människor i om politiska roller och funktioner som behövs för att hålla land och riken samman - som civila kulturer. Under 400-talet talet åker goter och vandaler även till Algerie, Spanien och Italien - och snart blir det västra (romerska) Medelhavet styrd av utvandrade goter och vender (vandaler).
Som du känner till hade adeln inom heruler, visi- och ostro-goter det skick att dom fick hämta nya öberhuvuden (kungar) hämma vid Östersjön - generation för generation - intill man etablerar ett nytt kungahus i Rom, efter 'folk-kungen' Theod-rek. Dom götiska kungligheter har alltså en tendens att kalas till större plikter - som t.ex Rom.
Belastningarna på den inhemska befolkningarna gjorde att man under 400-talet får omorganisera dom inhemska strukturerna, varför svear och götar fusioneras till ett och samma kungadöme. Därmed får den kvarvarande götiska lågadeln det stöd den behövde - genom att inkorporeras med den svenska kungafamiljen.
När detta händer går Gotland över till det svenska kungahuset - varefter ön gamla handelsadel får svenskarnas permanenta skydd. Processen beskrivs i Gutasagan och reflekteras i Gutalagen.
Därmed sitter kärnan för detta "Göta- och Svea-rike" ikring Svea-kungens tron. 750 år senare behöver även vendernas krona att skyddas - genom att läggas under det
omförenade Sveariket. Märkligt nog sker
också denna fusion - mellan Sveariket, Hälsingland, Finland och norra Baltikum - UTAN krig.
Det är alltså ingen grund till att dribbla vidare med gamla spöken från 1900-talets krigsromantik, social-darwinism och pseudo-vetenskap. Här finns relativt enkla och framför allt logiska förklaringar på fusionen mellan svear, götar och vender. Att det nya, förenade fenno-skandia sen lyckades skapa ett fungeradnde kungadöme vet man ju.
Att det nya riket blev en stormakt i Europa var sen en följd av politiska nödvändigheter och samstämmighet från 1200-talets Europa - och inte en "imperialistisk stomaktsdröm" från 1800-talet. När 1800-talets historiker försöker reda ut medeltiden får dom faktisk återskapa en bild av det rike som faktisk fanns - innan 1700-talet söndrade den gamla balansen ikring hela Östersjön och Sverige invaderades - för första gången i mans minne. Och då var igen svear, götar och vender i samma båt - för att gemensamt försvara varandra - och varandras familjer, naturresurser och kulturminnen.
Den gången stadgades denna gemensamhet i Stockholm. Intill 1066 låg detta säte i Uppsala.