Detta gäller alltså i slutet av 800-talet, sådär 3-400 år före "riksbildandet" enligt dagens akademiska teorier.
Som någon sade, idag är det populärt att hävda att uppsalakungarna aldrig har existerat, men i samtiden tycks man däremot aldrig ha tvivlat på det.
Touchè!
När man i samtiden ramsade upp 24 successiva generationer av kronobärare (kungar) så var det naturligtvis inte rum för stora divergenser och påhitt. Ynglinga-sagan och Håleyg-sagan är tydliga exempel på antikens vanliga "krono-logi", där kungalinjerna danade stommen (tidsaxeln) för det galleri av personer och händelser som fick återges för att historier från forntiden skulle få en logisk, sammanhängande och sammanfattande mening.
I en samtid där grundstommen och huvudlinjerna i dessa sagor var allmänkunskap fanns inte mycket rum för fiffel och förfalskning. Man fjantar inte med centrala värden, kunskaper och kulturminnen knutna till familjens, släktens och ättens ursprung.
I ett Norden där volver, seidmän och skalder reste från gränd till gränd och land till land med sina sagor, rim och visor fanns det tydligt en lång och bred tradition för muntlig underhållning och kunskapsförmedling.
När man på Island lyckades dölja och sålunda bevara endera fragment från "hedendomens avskyvärda tid" borde envar renhårig akademiker åtminstone försöka ta dom fragment som lever kvar efter det forn-nordiska akademi på något som liknar allvar...