Jag är inte heller så mycket för perspektivvridningar Herulen, men hur vi nu än vrider det så får vi nog anta att hälften av vår historia är kvinnlig. Vi kommer helt enkelt inte ifrån att hälftan av alla utförda handlingar och kanske drygt hälften av alla uttalade ord kommer från kvinnor.
Historieskrivningen har sen bestämt åt oss vad som är viktigt att komma ihåg och helt plötsligt är det en total övervikt för männen. Ska det vara så? Har historia sitt värde i att vi kommer ihåg ett antal kungar och slag? Finns det inget anna bakom som säger minst lika mycket? Jag skulle vilja säga att en av de viktigaste historiska dokument från 1900-talet som finns är Anne Franks dagbok. Hennes liv och död saknade storpolitiskt värde, men det är mycket representativt och hennes historia är mycket viktigt, för framtida förståelse minst lika viktigt som något som beskriver Hitler. Anledningen är att vi kan identifiera oss och därmed ta det till oss. Om man håller med mig om det kan man kanske hålla med om att det finns ett värde i att söka den historia vi kan identifiera oss med, och då är det ju absolut nödvändigt att kvinnors historia finns med. Ska man annars begära att kvinnor inte ska söka att identifiera sig med kvinnor i historien och jämföra situationer? Det är ju som att säga att jag som svensk inte ska bry mig om att den svenska historien aldrig lyfts fram för att det finns så mycket mer och så mycket storslagnare fakta att finna om Rom.
