En precisering nödvändig om man bor i Mellansverige för att kunna beskriva om det är en finne som finns norrut eller en som finns österut. Om man bor i Nordnorge så är denna precisering inte lika nödvändig då alla finnar återfinns österut.
Redan Gustav Wasa bad om en utredning om vem som var vem på nordkalotten. Sen var Danmarks starke konung Kristian IV mycket målmedveten i norr - och då fick vi ett danskt ämbetsväsen som gjorde sina definitioner på samma område. Sist men inte minst var Moskvas furstar med i leken, varför man fick politiska konsultationer mellan tre olika länder, språk, kyrkor och ämbetsväsen, där olika namn på samma folkgrupp - och i bland samma namn på olika folkgrupper - kom att stå på tryck. Ett annat resultatet var att dom nya herrarna över polarcirkeln påverkade varandras namnval.
I princip har vi två historiska folkgrupper norr om polarcirclen - samer och kvener. BÅDA talar FU.
Folket som själva kallade sej "Kainulaiset" och landet "Kainuunmaa" (efter kaino= kolv/klubba) fick i det slaviska ryssland namnet "Kajano". När Karl IX ville markera kungarikets hävd på Finlands arktiska ytterpunkter - mot Ryssland - översattes "kajno" till "kajana". Sålunda tog han vid sin kröning (1604) titeln; "Konung över Kajanerna och Lapparna".
Därmed avlägsnades det tidligare namn man i Sverige hade använt för Kainu, alltså "Kvän". I Nord-Norge derimot, som fortfarande hade kvänerna som handelpartners och grannar - fortsatte man att kalla den finska befolknignen kvener, medan samerna i allmenhet blev kallad lappar eller samer. Eftersom inre Troms och Finnmark, Kola och Karelen vore finsk intill 1249 – låg detta enorma område utanför konstitusonell kontroll efter att Finland införlivades med det nya kungadömet i Stockholm. Först 500 år senare gjorde Sverige och Danmark avtal, baserad på "Lappekodicilen", alltså "codex för Lappland". Sålunda kom både svenska och danska myndigheter att kalla nordkalottens inland för "Lappland" och folket där för "lappar".
Samerna själva kallar sina områden för "Sapmi" och seg själva för "Sami". Samerna pratade ju finsk-ugrisk och använde grannarnas egna namn när dom kallade karelerna för "karija" och kvenerna för "kainu". När svenska norrlänningar anlände på nordkalotten fick dom samma namn, alltså "kainu". (Ortsnamn som "Gaodu-gaino" (Kauto-keino) tyder på att man här haft nån mötesplats. ) Kvenerna pratade samma grundspråk och anammade samernas eget "sami" - men med diftongen uo för a, alltså "suomi" ... (sic!)
Befolkningen i södra Finland, söder om Raumo och Kainuusälkä (numer Suomusälkä), var tvåspråkiga och kallade sej själva "finnar" och landet "Finland". I Sverige och Norge fick landet och folket samma namn, redan på runstenar vikingtid. I Ågrip och i escolan till Adam av Bremen jämte annaler från Skokloster skrivs även Vinland, vilket kan ge namnet en etymologisk förklaring.
På norska landsbygden blir invandrande svedjebrukare kallad skogs-finnar. Söder om Helgeland blir kvener kallad finnar. Samerna blir i allmenhet kallad lappar efter "Lappekodicilen" och "lappfogderna", vars uppgift är att råda för lag och reda inom renskötseln. I dagligt tal bland norska bumän blir emedlertid samer och kvener ofta skärt över samma kam och kallad "finnar". Likväl kan man ofta spåra en skillnad i meningen då samer blev kallad "en finn" till skillnad från "finne" - som betecknade en finsk etnicitet.
Det ligger spår efter finnar i namnskicket över hela södra Skandinavia också - ända ut till norska skärgården och öarna ute i Atlantern. Vid sidan av fjell-finnar (samer), skrid-finnar (kvener) och skogsfinnar (svedje-brukare) har vi alltså haft såväl stor-finnar som skärgårds-finnar, sjö-finnar och näs-finnar.
I den här frågan skal man hålla tungan rätt i mun - men den som letar han finner.
