Som Micke säger så måste vi sätta upp kriterier för att kunna bevisa att det funnits. Men det måste vi ju för att bevisa att det inte funnits också. Det är att göra det enkelt för sig att avfärda det som en myt om våra barbariska, primitiva förfäder. Båda delar blir nog svårt men man kan ju resonera om det ändå.
Ättestupor eller liknande företeelser beskrivs tydligen i Götrek och Rolfs saga, i Prokopios beskrivning av Herulerna, samt Solinus beskrivning av hyperboréerna. Även om dessa bör tolkas med försiktighet så ska man ändå vara medveten om att i stort sett alla äldre skrifter under en period avskrevs som fabulösa. Idag är det väl mer antaget att äldre skrifter inte bara är uppdiktade utan innehåller spår av sanning. Någon skriftlärd kanske kan leta rätt på dessa texter och bedöma dom. Jag tror inte vi ska lita allt för mycket på Uppsala-proffessorn Adolf Noren, uppsalaensarna har en rik historia av förhastat vetande och är i mångt lika fabulerande som den vildaste islänning eller grek. Här krävs presentationa av nyare granskning alltså! Så långt det litterära läget
Företeelsen som sådan då. I Götrek och Rolfs saga framställs det väl inte, så vitt jag förstår, som en plats dit man släpade gamla som blivit en belastning. Snarare som en plats där man undkommer obotlig värk och sorg. Att folk valt att dö av dessa anledningar även i historien kan vi vara 100% säkra på. Vi kan också anta att det bör ha funnit tillfällen då man behövt hjälp för att ta sig själv av daga, t.ex. för svårt sjuka människor. Som jag tidigare sagt förekommer det idag även med våra moderna smärt- och ångest-stillande läkemedel. Att avskriva ättestupan som något barbariskt är alltså förhastat det också. Om ättestupor fanns kan verksamheten varit både omtänksam och ritualiserad , jag har inga svårigheter att se det som en sorglig men vacker stund.
Jag själv har ingen uppfattning om ättestupor funnits eller inte, jag har för lite kunskap i ämnet för att kunna göra en kvalificerad gissning. Det jag däremot har uppfattning om är att man allt för ofta avfärdar det som är främmande för oss! I vårt samhälle är barmhärtighetsmord inte rumsrent, inte självmord heller. Men det är vårt europeiska arv som gett oss den synen. I andra kulturer är självmord en i vissa lägen accepterad lösning, ja till och med den enda lösningen, se på Japan med ritualiserade självmord som lösning för skam. Mycket märkligt och barbariskt men ändå högst verkligt i en högkultur som Japan.
Och även i vår kultur finns faktiskt självmord som är accepterade och kan betraktas som rituella, eller hur ska man annars se på att en kapten väljer att gå under med sitt skepp.
För oss låter ättestupa som något helt otänkbart, men är det för att vi idag har andra alternativ? De flesta av oss tror nog inte på att självmördare hamnar i helvetet, så om inga smärtstillare fanns att tillgå men vår kära familjemedlem led av oerhörda smärtor i en lång och utdragen kamp som vi visste bara kunde sluta med döden, hur skulle vi göra då?
Själv skulle jag finna det oerhört svårt att slå en klubba i skallen på den lidande, men jag tror jag skulle kunnat uthärda att stödja hans eller hennes sista stapplande steg över stupet eller ner i älven. Jag tror faktiskt att jag skulle se det som ett förnuftigt alternativ för alla parter och jag håller det därför inte som otroligt att ättestupor funnits. Hur skulle ni se det?
