Nu tycker jag kanske att arkeologer som grupp har fått utstå ganska mycket skit i den här tråden. Självklart så är det kanske inte alltid så kul att ifrågasättas eller att få sina teorier nedskjutna, men det betyder ju inte att så inte sker.
Temat och frågorna i den här tråden riktar sej givetvis mot alla arkeologer, men inte kritiken. Den riktar sej egentligen mot alla akademiker som använder egen och andras auktoritet till att inducera egna 'uppfattningar' och personliga 'grundsyn' - typ ideologier - som del av 'auktoriserade sanningar'.
Vad du kallar "skit" finns ju lite överallt och vad man efterlyser är väl en större öppenhet - och vilja att debattera ärligt och öppet, utan att stigmatisera personer med alternativa sikter.
Söker man "kon-sensus" får man också respektera kravet till koncenta. Den bygger på respekt för
nödvändigheten av andras ärliga och alternativa "sensus". Detta har ju varit en orubblig grundsten i såväl klassisk som modern akademi, intill dialektiken gjorde 'disputasen' till en serie fingerövningar.
I klassisk retorik fick man först och främst (be-)visa att man kunde uppfatta och
förstå ett antal alternativa synpunkter - häller än att "motbevisa" dom. Därnest fick man även (be-)visa att man
förmådde att evaluera och
styrka dessa uppfattningar med egna kunskaper, förstånd och logik - innan man kunde re-evaluera ens eget utgångspunkt, med en ny och högre grad av reflektion och förstånd. Linnè blev historisk genom att styrka och utveckla Rudbecks grundläggande teser om biologi, zoologi och botanik - inte genom att avrätta dom...
En vetenskaplig konsensus - typ 'sanning' - ställer betydligt högre krav till trogenhet mot fakta, kontext, logik och mening än vad vi hittar i dagens politik och press, där 'uppfattningar och 'sanningar' röras till saliga stereotypier, syftat på att "vinna" debatter och framstå som 'vettig', 'cool', 'populär' och 'auktoritativ'.
Därmed blir även många akademiker - arkeologer inklusive - rädd för att sticka ut haken i diskussioner som rör deras yrke - så länge svaret inte finns behandlat i någon referenskälla. Det är även den här tråden ett bevis på. Saknaden av enkla synpunkter på den zoologiska förebilden till en gyllen djurfigur från vikingatiden - presenterad i senaste nummer av SKALK (se ovan) - är ju betänkligt.
Hur står det då till med det självständigheten i det kritiska tänkandet? Är rädslan att göra "fel", hamna på "fel sida" av "facit" - alltså en framtidig konsensus? Bör vi undvika en konsensus - så slipper vi alla risken att göra "fel"?! Eller är risken att bli
betraktat som "alternativ" redan stigmatiserat som "annorlunda" - på nivå med dissidenterna i gamla Sovjet? Får man fortfarande vara rädd för att bli betraktat som en "galen" vetenskapsmän?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stereotyp_(litteratur)
Bland aktörer som vill hävda sin sociala position eller akademiska makt - men som i vetenskaplig mening lever från hand till mun - blir det visserligen en hel del 'auktoritativt' skit-snack. Kritiken gäller väl främst dom arkeologer som gått i den fällan...
Man kan ju hopas att detta forum klarar hålla en något högre standard, där konsensus kan skapas av ett ständigt större förstånd - häller än av ständigt större muskler...
