Nja, att offra en människa (eller ett djur för den delen) är nog inget man lättvindigt lämnar över till vem som helst; det ska vara en initierad person som (verkligen eller inbillat) står i förbindelse med de makter man vill blidka. Annat var det med dem som "bara" skulle nacka folk; skarprättare och rackare var ju inga högstatusyrken direkt.
Från yngre järnålder känner vi indelningen i trälar, bönder och jarlar (från vilka man valde sina kungar), men jag finner det troligt att det även tidigare också, precis som hos kelterna, funnits ett prästkast. Rollen som officiant vid större blot har sedan tagits över av krigarkastet.
Vi vet att det bara var det äldsta barnet som ärvde gården; den yngre sonen fick ge sig av i viking. Senare, under kristen tid, är det den äldste (nu sonen) som ärver gården, och då kunde den andre bli präst. På så vis växte en parallell maktfaktor upp, då prästerna gifte sig och fick barn som också blev präster. Kanske var det något liknande som hände i det förkristna samhället.
Att kulten på detta sätt "profanerades" kan indirekt banat väg för kristendomen, då man inte hade rätta "handlaget" med offrandet längre.....
