Det här är en väldigt intressant fråga. Jag tror att flera av er har rätt i de argumet som framförts. För min egen del tror jag att intresset dels har uppkommit genom det ni nämnt, att det ligger så pass nära mig i tiden, både farfar och morfar var inkallade så jag har ju hört deras berättelser (särskilt en anekdot är väldigt spännande, jag återkommer om den). I skolan fick vi träffa flera överlevare från koncentrationslägren som berättade om sina erfarenheter.
Men det är bara en del i min fascination. En annan kommer från alla journalfilmer från beredskapsåren då man så förnumstigt talar om för Sveriges befolkning hur man ska spara på gasen, lappa och laga sina kläder, hålla rätt på ransoneringskupongerna och se till att sköta mörkläggningen som en god medborgare. Visst kan man fnissa lite åt allt detta såhär i backspegeln, men jag tror att vi (?) kan känna en avunsjuka eller saknad över att inte ha nåt "viktigt" att kämpa för eller emot. Och då menar jag inte tyskarna eller dagens terrorister, utan snarare den här idén om att "nu kavlar vi upp ärmarna och gör nåt tillsammans" som dagens samhälle totalt saknar. På gott och ont. Detta skildras ju ofta i tv-serier och filmer, kanske främst från England och Frankrike som tacksamt kan använda sig av dramaturgin kring motståndsrörelserna och allt vad det innebar.
Jag tycker också att perioden är väldigt intressant eftersom den innebar att en så stor del av den kvinnliga befolkningen kom ut i förvärvsarbete. Personligen är jag väldigt intresserad av alla de brittiska kvinnor som engagerade sig i WAAF (Women's Auxiliary Air Force), t.ex. och allt det arbete som de gjorde, tyvärr ofta i skymundan även om man senare har tillstått betydelsen av deras arbetsinsats. Ryssland t.e.x. hade ju en del riktigt duktiga kvinnliga stridspiloter.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst om detta, men det ska jag inte, jag ska bara avsluta med anekdoten jag nämnde tidigare. Min morfar låg vid norska gränsen under kriget, i Värmland. Vid ett tillfälle bevittande han och hans förband(?) kompani(?), (ursäkta, men jag saknar den militärtekniska terminologin) ja nån form av grupp helt enkelt, hur ett litet plan störtade i skogen i närheten. När de kom dit var piloten vid liv och han sade sig vara amerikans medborgare som varit i Ryssland av någon anledning, enligt min morfar på nåt form av spaningsuppdrag. Vad jag förstod var han i princip oskadd, så på något sätt togs han hand om av myndigheterna. Som tack för hjälpen och bevis på att han verkligen varit i Ryssland gav han min morfar några ryska sedlar. En av dem skrev han sitt namn på. De sedlarna har min mamma fortfarande kvar. Det är inte helt lätt att utläsa av namnteckningen vad han heter, men jag har för mig att det var James nånting. Jag ska be att få kika på den igen nästa gång jag är hemma hos mamma. Hela sanningen bakom historien lär jag nog aldrig få veta, men poängen är att den bidragit till mitt intresse för vad som hände under andra världskriget.
