Frågan är om man ska se förbudet som ett försök att undertrycka landsbygden eller som ett försök att subventionera städerna som fram till industrialiseringen utvecklas långsamt och är väldigt små.
Det var nog ett försök att gynna städerna (vilket inte lyckades särskilt bra), och som biverkning hämmades landsbygdens utveckling.
Mitt intryck är att politikerna sett en koppling i utlandet mellan blomstrande städer och rika länder. Då försökte man gynna städerna för att uppnå samma sak här - men tänkte inte på de kraftiga konkurrensbegränsningar som fanns i och med skråna, och som t.ex. England saknade.
Enligt boken "Hantverk i Sverige" fanns vid 1700-talets mitt ca 15000 hantverkare i Sveriges städer, och hälften så många på landsbygden. Detta på en befolkning av cirka 2 miljoner (cirka 1 % var alltså hantverkare). Registrerade hantverkare i vanliga yrken som skomakare, skräddare och smeder verkar i Tyskland och England ha varit 2-4 gånger så många i förhållande till totalbefolkningen som i Sverige. Statistiken verkar dock skakig; å ena sidan var stadshantverkarna kanske inte heltidssysselsatta - boken citerar en 1700-talsskribent som beskriver att han sökt perukmakaren i Söderhamn, men fått till svar att han är ute och slår åkern, eftersom den lokala efterfrågan på peruker är så liten att han kan tillgodose det behovet på lördagseftermiddagarna... Och å andra sidan verkar statistiken ha underskattat antalet hantverkare på landet, eftersom bönder och torpare med deltidsjobb som hantverkare registrerades enbart som bönder och torpare. Artikelförfattaren håller ändå för troligt att ren självhushållning med hantverksprodukter långt fram i tiden hade starkare ställning i Norden än på kontinenten.
Jag förmodar att om Adam Smiths principer om arbetsfördelning och specialisering (i hans exempel inom knappnålstillverkning) hade tillämpats genom att olika personer specialiserat sig på varjehanda självhushållsysslor och bytt varor och tjänster sinsemellan, så skulle produktiviteten och därmed också levnadsstandarden kunnat öka. Fast inom livsmedelsproduktionen hade Norden en stor begränsning jämfört med kontinenten före 1900-talets mekanisering - tiden från att bonden kan börja plöja på våren, till att han måste få in den sista skörden på hösten, är kortare ju längre norrut man kommer. Klimatet gör alltså att en stor del av befolkningen behövs för att bruka jorden under några månader på sommarhalvåret.