R-ljuden i fornnordiskan

[Tomte]

Var de två r-ljud som i translitterering av runskrift brukar skrivas r respektive R två skilda fonem eller allofoner? När fuþarken förenklades från 24 till 16  tecken kan jag tycka att det är konstigt att båda r-ljudens runor blev kvar, medan t.ex. k-, g- och ng-ljuden fick samma runa. Frågan är alltså om r och R var skilda fonem, så att valet kunde vara betydelseskiljande, som det är t.ex. mellan  u och o i dagens svenska: bur - bor. Annars skulle det ha varit allofoner och då gissningsvis i så kallad komplementär distribution, vilket innebär fall där samma fonem uttalas olika i olika omgivningar. Så är det med de två långa ä-ljuden i dagens svenska; ä har ett annat, öppnare uttal framför r (som i för) än i andra omgivningar (t.ex. i föl) och ses bara som varianter (allofoner) av samma "ljudenhet" (fonem).

Om r-ljuden bara var allofoner, hur kommer det sig då att båda runorna blev kvar, medan i andra fall flera fonem kom att representeras av en och samma runa?

[Måns Sjöberg]

De var skilda fonem. r var ett rullande tungspets-r och R var ett surrande dito, som hade utvecklats ur ett tidigare z. Sedan smalt de ihop nån gång på medeltiden.

[Tomte]

OK. Men att det hade olika karaktär (vibrerande/surrande) säger bara att det är olika foner, inte att det rör sig om olika fonem. Jag tror dig emellertid om de är så att de hade olika ursprung. (Såg även att jag gjorde misstaget att ta exempel med vårt långa ö-ljud när jag skrev om ä-ljudet, men samma sak gäller för båda vokalerna.) Fanns det några "minimala par" för r-ljuden, dvs ordpar där dessa ljud (r/R) var det enda som skiljde medlemmarna åt, som "laber - laberR" (påhittade exempelord) vore ett exempel på?

Visst förekommer r-runan omväxlande med R-runan som nominativändelse på runstenarnas personnamn? r-runan kanske mest används så på yngre runstenar då. Även "efter" brukar väl skrivas olika: iftir/iftiR?

[pentakel]

Finns det något språk idag som har ett ljud motsvarande detta "surrande" R? Det är annars svårt att läsa sig till ett uttal. I polskan finns ett ljud som stavas rz eller ż (samma uttal men används i olika ord), som väl skulle kunna beskrivas på samma sätt. Jag funderar på om det är detta man menar med "surrande R-ljud".

[Måns Sjöberg]

Jag har hört ett ljud i polskan som jag betraktar som ett surrande r-ljud, och ett franskt j är nog inte heller långt därifrån. Folk som är eller vill vara från Östermalm kan också uttala r på det viset.

Bortsett från uttalet skiljer sig de båda fornnordiska r-ljuden också till funktionen: R finns bara i ändelser och r aldrig i  ändelser, utom då ett r och ett R är sammandragna till ett rr, som i Ragnarr, av ett urnordiskt Ragina-HarjaR. Vilka ljud som kommer före och efter har ingen betydelse för uttalet, vad jag vet.

Jag tror att de oförmodade förväxlingarna, som i iftir/iftiR, håller sig till 1000-talet och senare.

[Sindre]

Hur gammalt är fenomenet med r kring Borås? Jag menar att man har olika uttal på r beroende på ifall det är i början av ordet, eller i mitten eller slutet av ordet. Ta till exempel ordet "rör", på klingande boråsiska (eller ja, så som det talades när min far var ung), så uttalas det första r-et som ett skorrande r, och det sista som ett tungspets-r.

[Måns Sjöberg]

Jag vet inte hur gammalt det är men tungrots-r:et kom hit långt efter vikingatiden - på 1700-talet vill jag minnas - så det måste vara en annan historia. För övrigt behandlar portugisiskan r:et på samma sätt som boråsiskan gör, i alla fall vissa dialekter. Franskan har gjort detsamma en gång i tiden.

[Tomte]

Hur gammalt är fenomenet med r kring Borås? Jag menar att man har olika uttal på r beroende på ifall det är i början av ordet, eller i mitten eller slutet av ordet. Ta till exempel ordet "rör", på klingande boråsiska (eller ja, så som det talades när min far var ung), så uttalas det första r-et som ett skorrande r, och det sista som ett tungspets-r.

"Boråsregeln" är även känd som götaregeln och har gällt i hela Götaland (exklusive Gotland och Skånelandskapen). Regeln, i ursprunglig form i alla fall, är tungrots-r i början av ord samt vid långt r-ljud (som i "orre"). I Östergötland får tungrots-r:et läpprundning, varpå många uppfattar det som [w].

[Sindre]

Ah, men frågan är då om regeln är äldre än r-et? Jag menar, återfinns inte den ena runan oftast i slutet av orden (vilket jag inte kan ungå att se att det ryska ja-ljudet gör också).

[tty]

Anledningen att "R" bara förekom i slutet av ord är rent historisk. Det beror på att det utvecklades ur "z", ett ljud som i fanns i urnordiskan i stort sett bara i slutet av ord där det i sin tur utvecklats ur den indoeuropeiska nominativändelsen -Vs (där V står för en vokal).

För att ta ett exempel ordet "gäst" bör i indoeuropeiska ha hetet ungefär *ghostis och i urgermanska *gastis. Sedan gick det olika vägar:

Nordgermanska gastiz > gastiR > gaestR > gäst
Östgermanska (gotiska) gasts
Västgermanska gast (den engelska formen guest är inlånad från fornnordiskan)

[Måns Sjöberg]

Fanns det några "minimala par" för r-ljuden?

På Rökstenen finns personnamnet Varin och verbet vaRin. Där finns också GunnaR (Gunns) och på andra stenar Gunnarr (Gunnar).

[Sindre]

Anledningen att "R" bara förekom i slutet av ord är rent historisk. Det beror på att det utvecklades ur "z", ett ljud som i fanns i urnordiskan i stort sett bara i slutet av ord där det i sin tur utvecklats ur den indoeuropeiska nominativändelsen -Vs (där V står för en vokal).

För att ta ett exempel ordet "gäst" bör i indoeuropeiska ha hetet ungefär *ghostis och i urgermanska *gastis. Sedan gick det olika vägar:

Nordgermanska gastiz > gastiR > gaestR > gäst
Östgermanska (gotiska) gasts
Västgermanska gast (den engelska formen guest är inlånad från fornnordiskan)

Tack för inlägget. Det förklarar en del, men det svarar inte på frågan. Kan man utifrån detta dra slutsatsen att götaregeln har sin grund i det fornnordiska bruket av r respektive R? Är det en relik från ett äldre språkbruk som finns kvar trots att ljuden har förändrats? Eller är det tvärt om?

[Måns Sjöberg]

Kan man utifrån detta dra slutsatsen att götaregeln har sin grund i det fornnordiska bruket av r respektive R?

Nej, skillnaden mellan r och R var borta sedan flera hundra år när tungrots-r:et började användas här.

[Sindre]

Ok, synd. Det hade varit kul.

[Tomte]

På runstenen Ög 172 står det "kutr : uk : fastulfR : uk : burn : uk : rustin : þiR : ristu : stin (:) þina (:) i-tR : stibi : faþur : sin * kuþan", dvs "Göt och Fastulv och Björn och Rosten de reste stenen efter Stybbe, sin gode far". Här har alltså, i samma ristning, ett av mansnamnen fått ''r'' som nominativändelse och ett annat ''R'', medan de resterande är ändelselösa. Det får man att fundera på om ''r'' och ''R'' kan ha existerat samtidigt som nominativändelser. Kanske skedde R-ljudets sammanfall med ''r'' olika tidigt i olika ord, beroende på t.ex. fonetiska omständigheter hos orden? Eller fanns det en r-ändelse av annat ursprung än R-ändelsen?   

(:) ska vara vänsterparentes+kolon+högerparentes. Kan man avaktivera smilies i forumet?

// Avaktiverat smilies. /Johan - Admin

[Måns Sjöberg]

Jag vet inte hur det är med de fonetiska omständigheterna här men 1000-talet är en tid då medeltida mönster börjar uppträda här och där. Folk verkar ha blivit osäkra på r och R och tappar t.ex. känslan för nominativ och ackusativ. Det syns här i "Stybbe" i stället för det förväntade "Stybba", som det annars bör ha hetat i ackusativ. Likadant börjar man i Skåne att utesluta h-ljudet och sätta in det på oväntade ställen. Efter heter huftir på någon sten.

[Gorm]

Klicka i rutan "använd inte smilies" när du skriver inlägget (hittas strax under inskriftsfönstret).

/Johan