Att vissa borgar då bara ska ha använts sporadiskt vid orostider eller som sjöledsborgar (?) känns lite tveksamt?
Ja, det kan man ju tycka. Men betänk vad själva oron för en fiende ändå kan uppbåda i form av gemensamma ansträngningar. Hur mycket pengar och arbete lades inte ned av västmakterna (och Sverige) på försvarsanläggningar under kalla krigets dagar, fastän detta krig egentligen aldrig blev av. (Och vi vet ju alla vilken fiende vi oroade oss över i Sverige på 50- och 60-talen.)
Det kan ju också ha varit en härskarelit (och/eller krigarelit) som vann på att underblåsa denna oro, manifesterad genom stora fornborgar. Den ledare som kunde uppbåda folk och lyckats få ihop en ordentlig förvarsanläggning, till skydd för alla i bygden, fick kanske gott stöd och kunde förstärka sin ställning, även om fienden kanske var mer inbillad än verklig.
Mats G. Larsson skriver i sin bok "Svitjod" resp. "Götarnas rike" att det finns mycket som tyder på att folkvandringstid och vendeltid ändå var präglat av många krigs- och plundringsföretag, inte minst från svearnas sida.
Ett mindre antal "fornborgar" anses väl dock vara kultplatser/gravhägnader, men de typiska höjdborgarna i mälarlandskapen, där man så tydligt byggt vallarna mest där det behövs (dvs. inte vid stupen) har väl aldrig fått någon annan förklaring än just försvarssyfte. Tyvärr är de i allmänhet fyndfattiga, och det är ju ett hästjobb att gräva ut en fornborg fullständigt.
/Mats