Debatten gled helt plötsligt över till något annat än genus. Visst finns det feghet inom arkeologi, men så är det ju naturligtvis inom alla ämnen. Jag vet dock inte om det enbart har att göra med feghet utan det kan lika gärna ha att göra med lathet eftersom en enkel modell alltid är lättare att ta till sig än att utreda komplexa förhållanden. Genus är därför knappast det enda som arkeologer avstått från att kritisera för att underlätta sin karriär. Jag har flera gånger i detta forum kritiserat det arkeologiska kulturbegreppet som delvis är inpyrt med åsikter som härstammar från äldre tiders etnocentrism som Herulen just tar upp. Men det är nog få arkeologer som använder sig av Habermas och Heidegger och jag vet att flera av dessa inte delar deras politiska åsikter.
En del arkeologer finner idag inspiration hos Eliade och Dumezil som båda har ett fascistiskt förflutet men dessa arkeologer behöver naturligtvis inte dela deras politiska åsikter heller. Men det förefaller dock som om när man lämnar den materiella verkligheten och söker sig mot fragment av påstådda tankestrukturer utspridda över stora avstånd i den fjärran forntiden så verkar Eliade och Dumezil dyka upp eftersom de levererar en enkel modell där det bara är att införliva sina data. Om man kritiserar sådana här förenklade synsätt så stöter man på patrull från forskare och amatörer som har fastlagda modeller och strukturer, baserade på disparata data. Dessa disparata data kan bara hållas samman genom en föreställd kultur eller vad vi kallar religion eller kosmologi. Jag själv ser religionsvetenskapen som arkeologins främsta fälla eftersom den öppnar upp för allsköns spekulationer.
Jag ser således det snarare som lathet snarare än feghet för vem orkar alltid reda ut idéernas krokiga vägar? Ska "marxistisk" arkeologi negligeras för att Stalin lät mörda miljontals människor?Ska vi förkasta Darwins evolutionslära för att han hade inskränkta åsikter om människorna i Eldslandet? Gäller det samma andra naturvetare eller är denna kritik bara berättigad för dem som håller på med humaniora och samhällsvetenskap?
För att återknyta till den tidigare diskussionen gällande genusteorin så är väl det stora problemet att genus vanligtvis ses som en grupp där alla inom gruppen delar ett antal gemensamma intressen med utgångspunkt från en överordnad struktur. Det finns andra synsätt där genus mer ses som serier, inspirerade av Sartres seriebegrepp. Sartres klassiska exempel är en busskö där flera personer av olika kön, ålder, yrke, klass, etnicitet, intressen, längd, vikt, m.m. delar en kortvarig enhet (serien) i relation till något materiellt (bussen eller busshållplatsen). Efter bussturen skapas nya serier vid bankomaten eller varuhuset. Här är inte genus den drivande kategorin. Man kan se kvinnor som en seriell kategori snarare än som en grupp eftersom kvinnliga universitetsprofessorer eller idrottsstjärnor kanske inte har mycket gemensamt med talibanska kvinnor. Vissa saker delar de (biologisk kropp) men inte det övriga. De skapar olika serier, en talibansk kvinna skulle nog aldrig forma en serie med Karolina Klüft under OS i Kina. Serierna formas delvis efter materiella förutsättningar men även utifrån olika organisationsformer och ekonomiska förhållanden som inte är de samma världen över.
