Jodå det finns åtskilliga ganska klara likheter i hinduisk och fornnordisk religion, liksom i flera andra indoeuropeiska grupper.
Rent språkligt är det inget tvivel om at indiska Dyaus, grekiska Zeus, latinska Jupiter och germanska Tiwaz > Tyr är besläktade och kommer från ett ieu ord *dievs "himmel" (finska Taiva = himmel är troligen inlånat från protogermanskan).
Att indiska asura, iranska ahura och germanska ansu- > aesiR skulle ha med varandra att göra är inte heller någon ny ide, men får väl betraktas som mera osäkert.
En annan fascinerande etymologi är indiska Usas, grekiska Eos, romerska Aurora, baltiska Ausrine och angelsaxiska Eostra, som alla var gudinnor som hade med soluppgång eller vår.
Anders Kaliff har förresten just skrivit en bok om det här ämnet: "Fire, Water, Heaven and Earth. Ritual Practice and Cosmology in ancient Scandinavia: An Indo-European Perspective." Att RAÄ har vågat ge ut den tyder på att det indoeuropeiska perspektivet börjar bli respöektabelt igen även bland arkeologer (bland linguister har det ju alltid varit omöjligt att förneka och alltså okontroversiellt).
Nu har en dansk doktorand också tagit sej an dom nordiska myternas urgamla ursprung - och försökt utveckla Kalifs arbeten:
Of Fire and Water. The Old Norse Mythical Worldview in an Eco-Mythological Perspective
The fifth century Tune stone in Østfold, Norway, with its alliterative lines, is an early example of verse forms commonly associated with eddic poetry With the information from Tacitus that the Germanic peoples celebrated their mythology in "carminibus antiquis" ('ancient songs'), the Tune stone suggests that the form of alliterative poetry that would eventually evolve into the types of poetry commonly known as ‘eddic poetry’ - which is the oldest form of verbal Germanic art.
https://www.academia.edu/7096054/Of_Fire_and_Water._The_Old_Norse_Mythical_Worldview_in_an_Eco-Mythological_Perspective
