Birger vs Arn

[Gorm]

Jeanette Agnrud på RAÄ funderar kring om och hur man ska kunna använda Birger Jarl för att populärisera svenska historia på samma sätt som man har gjort med Arn. Vad tror ni? Är historisk korrekthet ett självändamål eller går det att göra avkall på detta för att kunna berätta en mer levande (och bättre?) historia?

http://www.k-blogg.se/2007/09/17/birger-vs-arn/

/Johan

[Heimdahl]

Syftet att genom romantiserade skildringar fånga intresse för historia och därmed historisk korrekthet är bra tycker jag. det fungerar på mig i alla fall. Vad man däremot får räkna med är att det alltid kommer att finnas många som bara bryr sig om den romantiserade skildringen och struntar i historia och källkritik, och som kanske delvis kommer uppfatta den romatiska skildringen som den historiskt korrekta. Och så kan det väll få vara? Romantiska skildringar kan ju, liksom historiskt korrekta skildringar, ha ett egenvärde.
Sedan är frågan om detta är RAÄ:s uppgift. Jag trodde det låg i RAÄ:s uppdrag att popularisera, inte romantisera.

[Sven lagman]

Att placera in en huvudperson i ett historiskt händelseförlopp och låta denne komma med och vara iakttagaren till vissa historiska händelser som han inte kan påverka är väl bra (vilket ju Arn-böckerna arbetar med). Om man plockar in den historiske personen som huvudperson och därmed blandar ytterst lite faktamaterial (nästan ingenting vad gäller Birger Jarl) med fiktiva händelser blir det nog värre. I Danmark hade man en historieromanskrivare B.S. Ingemann (1789-1862) som skrev långa romaner om de danska medeltidskungarna Erik Menved och Valdemar Sejr. Dessa blev älskade av många danska skolbarn och härigenom var många danskars historieuppfattning under förra århundradet baserat på fria fantasier. Ett annat exempel är Rikard Lejonhjärta. Hela svenska folket vet, efter att vid nyår varje eviga år matats av ”Ivanhoe”, att denne kung var ett under av rättvisa, mod och vänlighet. Verkligheten var precis den motsatta.   

[Ti]

Man får inte glömma bort att de historiska personerna själva bidragit
med att försköna verkligheten som t.ex. Göstas äventyr i Dalarna.

Nu fick han iofs hjälp av Peder skrivare, men ändå.

tillägg:

Jag kan identifiera mig med Honom (Gösta) trots att jag är en nutidsmänniska
och han en dåtidsmänniska och skrivit av Peder (dåtidsmänniska).

[Mats Hansson]

Instämmer nog med Sven här. Finns så mycket bra historisk fiktion, men tycker man kan låta en del verkliga personer vara ifred, de kan faktiskt ha kvar sin tjusningskraft just därför. Jag kan få en kick när jag läser om något verkligt förlopp eller person, ja, ta till exempel Dick Harrisons bok om just Birger Jarl och hans 1200-tal. Även om det inte är så mycket man vet med säkerhet så är det mesta som står i sådana böcker faktiskt okänt/nyheter för de flesta människor, inkl. mig. Helt tillräckligt! Och man kan känna lite av det där - tänk, detta har faktiskt hänt på riktigt. Och fylla de stora luckorna med lite egna funderingar. Jag lär gärna känna fiktiva personer som Arn eller Ayla närmare. Men är helt nöjd med att Birger är och förblir en gåtfull främling.

/Mats