En liten fråga på slutet. Eftersom bronsåldern är så nära stenålder finns det inga teorier om att man bosatte sig enligt stenåldersprincip? Skyddad vik med söderläge men kanske även ett större intresse för odlingsbar mark??
Jo, tror du har rätt i att samma förhållanden som man uppskattat under senare tid (typ söderläge, skyddad vik mm) har varit betydelsefulla i alla tider. Jag brukar försöka tänka så här när jag funderar på boplatslägen för t.ex. bronsålder:
Bortse från dagens vegetation. Det som idag är en snårig granskog kan ha varit en superb glänta på bronsåldern.
Landhöjningen har redan nämnts. Där jag bor (Stockholm) är 15-metersnivån intressant för bronsåldern, var strandlinje 1000 f.Kr. Skyddad vik - javisst - men man måste ta fram vad som var skyddad vik med den strandlinjen, kan idag vara en oansenlig sluttning högt upp i skogen.
För bronsåldern i södra Sverige var ju lättbrukade lerjordar intressanta dvs. glacial lera, gränsande till morän. Om man kollar på en geologisk karta var man har glacial lera på "lagom" nivå, och kanske nära till någon vik, så har man ju en god kandidat. (Har t.ex. ett sådant favoritläge här i Bromma: övre delen av Ålstensgatan för er som råkar känna till området). Leta efter små relativt stenfria (rentav stenröjda?) plättar på sådan typ av lermark, kan vara gammal åkermark och bosättningen bör då inte vara långt därifrån. För Norrlands del måste man dock ta hänsyn till den senare introduktionen av jordbruket, åtminstone i inlandet.
Man kan ha i minnet också att före man stallade kreaturen på vintern (dvs. före järnåldern) så hade man ju inte så mycket egentligt ängsbruk och man behövde därmed lermarken enbart för själva åkrarna, inte så stora ytor således. Man anser ju också att man antagligen flyttade bosättningen efter några decennier, när den ogödslade jorden hade gjort sitt. Under järnåldern ökade kraven på större sammanhängande lermarker som kunde utgöra åker resp. äng.
Lika viktigt som ett skyddat boplatsläge är en bra dränering. Fuktiga sänkor är inga bra boplatslägen när höstregnen sätter in. Att äldre tiders gårdar ofta låg högre än deras sentida efterföljare tror jag inte bara beror på landhöjningen, utan också på att man inte haft utdikning i samma utsträckning som i sen tid. Detta gäller kanske främst när man jämför vikingatida/medeltida gårdslägen med sentida. (Det här är mina egna intryck, kanske finns någon som säger emot?)
Det trista är att man sällan får något "facit" på sina gissningar, å andra sidan kan man ju få lyckligen leva vidare i sin tro att man hittat boplatserna
/Mats