Att viking skulle bli en term bara för att man byter sida i en båt med jämna mellanrum verkar ytterst långsökt. Att det sen skulle utvecklas till personnamn ännu konstigare. För mig verkar det vara en linguistisk konstruktion.
'Vikande roddare' har givetvis inte samma appell som "Sjö-kjempar" eller "Vik-bon". Nått tiår sen föreslog en kreativ forskare att ursprunget till ordet viking hade med 'kungar' att göra, där förstavelsen "Vi-" förklarades som old-engelska "vee" med betydningen "smaller, lesser". Därmed fick vi betydelsen "Lesser kings", i tråd med den uppfattning man hade på, 80-talet, om samhälls-strukturen i Skandinaviens yngre järnålder. Vilken uppfattning man hade om Skandinaviens samhällsform dengång uttrycket formades - och hurvida denna samhällsform har med detta namnskick att göra, ja se det glömde man beakta. Dengång let "Smaller kings" alldeles för väl för att vecka högljuda reaktioner...
Man skal också vara lite aktsam med att avfärda dom enklaste tolkningar, även när dom framstår som simplistiska. Bland landskapsnamn som blivit familjnamn finns ett antal; som Dal, Fors, Vik eller Bonde, och dom enklaste saker har blivit till förnamn som 'Sten', 'Geir' och 'Åke'. Sen kan man ge rader exempel på personnamn efter yrken eller funktioner från vardagslivet. Eldar Smed, Sten Hammar, Geir Stång och Åka-Åke är alla inarbetade personnamn, familjnamn respektive smek-namn. Enkelhet/Simplicitet är alltså inte ett argument i det här fallet.
Bringsjords tolkning av ordet 'viking' kommer från dom akademiska miljön ikring Stavanger Museum och Universitetet i Bergen. Efter att ha genomgått Nordsjöns historia på kors och tvärs, med speciell vikt på utvecklingen från romartid till vikingatid, fick norrmännen länge stå främst - om inte ensam - i forskningen på vikingatiden. Som nämnt ovan så har avsaknaden av pålitliga källor varit ett väsentligt hinder för skrivningen om Nordsjöns historia. Sen 1990 har norrmännen dock fått fram nya mängder information, vilket gett gamla källor en ny och säkrare kvalitet.
Vad Bringsjord skriver om järnålderns samhällssystem och militära mobilisering, som båtburna stridstrupper i hedendomens tjänst, är snart "gammalt nytt" för specialisterna i Stavanger och Bergen.
http://finnbringsjord.blogspot.com/2009/10/vikinger-i-romertid.htmlLandet innanför seglingslederna beskrevs ock namngavs också dengång efter topografin. Där fastlandet går inte går i raka streck så 'viker' det ju - åt ett håll eller annat. Efter Norska kusten kan man se på hur fastlandet ständigt svänger sej, som "bukter", "viker", "vågar", "fjordar" eller "bottnar" - efter deras form, dvs. den grad av 'vikning' och djuplek dom har. (Märk att dom marina språktraditionerna också varierar, i Norge och Danmark norrmännen 'Finska viken' för 'Den Finske Bukt'.)
Att 'vika sej fram' är alltså en parallell till uttrycket 'bukta sej fram'. Medan ormen bugar/buktar sej framåt - vertikalt, så kan båten 'vicka sej fram' genom att buga sej horisontalt. När man böjer/bugar/buktar sej i det vertikala plan, fram över vågorna, så kallas det alltså att 'vika'/'viga'/'vicka'. Därav det gml. norska uttrycket "vika sjövar" betyder alltså att 'vicka ett sjö-varv'.
Språkforskare Eldar Heide publicerade redan 2004 en närmare forskning på etymologin i ordet viking, där poängen med "roddarskifte" kom fram. I fjol publicerades hans uppdaterade syn på saken, där uttrycket "Att åka i viking"/"Viking-färd" kan översättas med
"sjöfärd, präglat av ständiga roddarskiften". Heides analyser av våra väst-nordiska språk håller som regel vatten, eftersom hans grundläggande kunskaper är stöddiga som fjäll...
http://www.eldar-heide.net/