Författare Ämne: Ordet Viking  (läst 98289 gånger)

Utloggad Gandalf

  • Stammis
  • Antal inlägg: 145
    • Forum för asatro och forn sed.
SV: Ordet Viking
« Svar #20 skrivet: november 05, 2007, 00:28 »
Om jag har hängt med ordentligt så finner man ordet viking/vikingr oftast skrivet i runskrift som på de nämnda stenarna ovan. Är det förmätet att anta att det egentligen kan vara fråga om ett 'g' hellre än ett 'k'? Dessa har i de flesta tidiga runrader samma runa. Det kanske ska stå viging/vigingr? Exempel namnet Gunnar: 'kunar/kunr'.

Betydelsen blir då mer 'en som går i vig/envig' än en som kommer från en vik vilket verkar mer logiskt om det handlar om stridsmän.


Angående österledsfararna så har jag fått för mig att västerledsfararna var mer inriktade på plundringståg och alltså mer stridsvilliga än österledsfararna som jag fått för mig handlade mer om att söka ny mark att bebygga än att slåss i och plundra. Västerut hittade man mer guld än österut, alltså kanske man hade olika mål med öst och väst färderna? Vikingarna kallades väl oftare 'Daner' än vikingar åtminstone på Irland, i England och Frankrike. Detta kanske beror på att 'vikingarna' var mest representerade av 'danskar' och 'norrmän' emedan 'svenskarna' riktade sina färder österut i andra syften? Det kanske är en felaktig uppfattning.. Förutom 'viking' så är ju 'rus' och 'varjag' ord som används och då oftast om östliga 'vikingar', dvs 'svenska'. (om det nu inte handlar om något annat germanskt folk) Är detta helt galet som teori?
”In the beginning there was nothing.. which exploded."
-Terry Pratchett

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ordet Viking
« Svar #21 skrivet: oktober 23, 2010, 20:32 »
Sen sist har man forskat på etymologin och bl.a. kommit fram till följande;

Citera
Ordet viking har sitt etymologiske utspring i norr. "vika" i betydningen skifte, veksle. Bakgrunnen var at roerne etter en tid (ca 1200 åretak) vekslet side i båten. Roerne ble derfor først omtalt som "vikere", senere som "vikinger".

Skikken med å veksle side tok de også med seg inne i "kaserneskipet" hvor de vekslet side på "tvettr-" / "laugrdagen". Dette er etymologien bak ordet "viku", nynorsk "veke" og som på dansk/norsk er blitt til "uke".

http://finnbringsjord.blogspot.com/2009/10/vikinger-i-kimbreria.html

Dom väst-skandinaviska dialektorden "veke"/"viku"/"vike" betyder alla 'vecka'. Sammanfallet är åtminstone intressant och förklaringen tillräckligt jordnär till att ha livets rätt - som hypotes. Bringsjords artikel innehåller en bredare argumentation.
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Emund Slemme

  • Veteran
  • Antal inlägg: 976
    • Fra romertid til vikingetid
SV: Ordet Viking
« Svar #22 skrivet: oktober 25, 2010, 10:42 »
Citera
Dom väst-skandinaviska dialektorden "veke"/"viku"/"vike" betyder alla 'vecka'. Sammanfallet är åtminstone intressant och förklaringen tillräckligt jordnär till att ha livets rätt - som hypotes. Bringsjords artikel innehåller en bredare argumentation.

Stammen ”vik” (wik, wic, vek) er den helt dominerende type blandt vik-navnene og faktisk en af de største navnegrupper overhovedet. Veke ses ofte i betydningen ”lille vig” og formen viken, vikan er begge en meget anvendt udgangsform.
Stednavnet Wighby, Vikbyr er opstået af det oldnordiske vika, vecka, veke, og betyder blot ”ved vigen”, bugten.

/slemme

Utloggad Emund Slemme

  • Veteran
  • Antal inlägg: 976
    • Fra romertid til vikingetid
SV: Ordet Viking
« Svar #23 skrivet: oktober 26, 2010, 12:17 »
Citera
Kollade igenom rundatabasen, och fann att i de allra flesta av de 27 referenserna så var "viking"/"vikingr" ett egennamn. I något enstaka fall används ordet som en beteckning på en (typ av) person, oklart vad det står för. Och i de återstående posterna så används ordet i betydelsen vikinga-raider och då alltid (såvitt jag kan se) i väster eller (i ett fall) i norr. /Mats

En dansk runesten med ordet ”viking” er interessant i denne sammenhæng, da der i samme tekst refereres til, at han fandt døden i ”Svitjod”.

Stenen er Dr 216 - Tirsted-stenen (Maribo) og fra perioden 970-1020.

Asraþr ok Hildu[ng]R/Hildw[ig]R/Hildu[lf]R resþu sten þænsi æft Fraþa/Fræþa, frænda sin sin, æn han was þa fækn(?) wæRa, æn han warþ døþr a Sweþiuþu ok was fyrst(?) i(?) Friggis(?) liði(?) þa alliR wikingaR (uikikaR).

Asråd og Hildung (ell. Hildvig) rejste denne sten efter deres frænde Frede, men han var da (?) fąink uaiRa, og han fandt døden i Svitjod og var først (?) i Friggis (?) skare(?) derefter(?) alle vikinger.

/slemme

Utloggad Emund Slemme

  • Veteran
  • Antal inlägg: 976
    • Fra romertid til vikingetid
SV: Ordet Viking
« Svar #24 skrivet: oktober 26, 2010, 12:51 »
Citera
Ja, det är ju en intressant tanke. Men just nu kan jag inte påminna mig hur man i så fall benämnde färderna i Österled, på runstenar t.ex. Nå'n som kan hjälpa? Fanns det ett motsvarande uttryck som att "fara i viking"? Nå'n som kommer ihåg på rak arm hur det står om Ingvarstågen t.ex.? /Mats

Togterne til Østerled.
I 900-tallet blev der gennemført et stort togt til det Byzantinske rige. Det fremgår af en hel del runesten fra Västergötland, Östergötland og Smålandene - og i hele Mälardalens udstrækning. Vikingernes betegnelse for Byzans var ”Grikkium” – Grækenland. Grækenland var en del af det Byzantinske Storrige frem til ca. år 1200 og en runesten ristet med Grikkium i Östergötland giver os dateringen til 900-tallet.

Interessant er det at ingen runesten i Danmark bærer indskriften ”Grikkium”. Ved søgning skal man være opmærksom på flere stavemåder som Girkium, Grikum, Grikium, Grikjum, Grikkium, Grikkjum og Grikkfari.

/slemme

Utloggad Emund Slemme

  • Veteran
  • Antal inlägg: 976
    • Fra romertid til vikingetid
SV: Ordet Viking
« Svar #25 skrivet: oktober 26, 2010, 14:04 »
I Svenskt runordsregister af Lena Peterson står der sådan -

grikkfari m. ’greklandsfarare’: sg. ack. grikkfara krikfara U956, krikfarn U270#(?)
-fari m., se grikkfari, ænglandsfari

grikki(a)R pl. m. ’greker’: dat. grikkium krikium U431, krkum U358, ack. grikki kriki Sö170

grikkhafn f. ’greklandshamn’: pl. ack. grikkhafniR krikhafnir U1016

/slemme

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ordet Viking
« Svar #26 skrivet: oktober 27, 2010, 22:09 »
Stammen ”vik” (wik, wic, vek) er den helt dominerende type blandt vik-navnene og faktisk en af de største navnegrupper overhovedet. Veke ses ofte i betydningen ”lille vig” og formen viken, vikan er begge en meget anvendt udgangsform.
Stednavnet Wighby, Vikbyr er opstået af det oldnordiske vika, vecka, veke, og betyder blot ”ved vigen”, bugten.

/slemme


I norska Wiki berättas att;

"Betydningen av ordet «viking» er uviss. Tre teorier er lansert for å forklare ordets opphav. En teori går ut på at uttrykket å reise ut i viking, kommer av at de seilte ut fra en vík (bukt) mens andre vil knytte det til landskapsnavnet Viken som var det gamle navnet på kysten ved Oslofjorden. Ifølge den danske historikeren Else Roesdahl er det et vestnordisk ord som betyr noe i retning av «en som kjemper til sjøs», «sjørøver», «hærferd til sjøs» eller «herjing»”.


”Våre arveord / Etymologisk ordbok”, Oslo 2000, utdjupar analysen:

”Til tross for at ordet viking har vært grundig behandlet en lang rekke ganger, kan man ikke si at det foreligger en fullt ut akseptabel løsning på de problemene som knytter seg til dets opphav”.

”De fleste forskere har på ulik vis satt viking i forbindelse med verbet víke (norr. víkja osv.) og dets avledning vik f. ”bukt, fjordarm” (norr. vìk osv.)”. Men det hersker ulike oppfatninger også omkring de semantiske og formale detaljene ved dette slektskapet”.

Efter en grundlig analys, bl.a. av ordet Wycinga i  ”Widsith”, konkluderar dom norska etymologerna;

"Det er i første rekke analysen av de semantiske og faktiske, historiske forholdene omkring viking -betegnelsen som gjør en entydig etymologisk bestemmelse av ordet vanskelig”.

Lokalhistoriker Finn Bringsjord anför följande hypotes;

"For at ikke roerne skulle utvikle “skjev” muskelmasse og kroppstruktur, måtte de med jevne mellomrom skifte side i båten. Vi må derfor anta at de to som satt på samme ”tofte” regelmessig skiftet plass med hverandre. Vanligvis har vel skipet lagt til lands og kombinert vekslingen med en spise- og hvilepause, men på åpne havstrekninger har vekslingen foregått i rom sjø.

På norrønt må de ha kalt et slikt roerskifte for å "vika sjóvar". Det er stort sett enighet om at det norrøne ordet “víka”, som betyr ” skifte, veksle”, også har gitt navn til “viku” eller “veke“. (Jfr Prøysens vise om ”blåklokke-vikua”).

Norrøne vika + gen. sjóvar, sjós (av sjór, sjø) betyr også ”sjømil”. Bjorvand & Lindeman forklarer uttrykket slik: ”Man har her gjerne tolket ”vika” som ”skifte av roere”. Selv tror jeg en mer presis tolkning er ”roerskifte”."

ttp://finnbringsjord.blogspot.com/2009/10/vikinger-i-romertid.html

Är det herifrån man också fått ordet 'vi-kar'/'vikarie'...?
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad tty

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 554
SV: Ordet Viking
« Svar #27 skrivet: oktober 27, 2010, 23:46 »
Är det herifrån man också fått ordet 'vi-kar'/'vikarie'...?

Nej. Vikarie kommer från latinska vicarius "ställföreträdare". Vicarius i sin tur är ett substantiv bildat från vicis (genitiv) "växling", en rot som även finns i ord som vicedirektör.

Utloggad Yngwe

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 702
SV: Ordet Viking
« Svar #28 skrivet: oktober 28, 2010, 00:07 »
Att viking skulle bli en term bara för att man byter sida i en båt med jämna mellanrum verkar ytterst långsökt. Att det sen skulle utvecklas till personnamn ännu konstigare. För mig verkar det vara en linguistisk konstruktion.

Håller fortfarande på teorin om den som viker, med andra ord ger sig iväg!
" Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ordet Viking
« Svar #29 skrivet: oktober 28, 2010, 22:08 »
Nej. Vikarie kommer från latinska vicarius "ställföreträdare". Vicarius i sin tur är ett substantiv bildat från vicis (genitiv) "växling", en rot som även finns i ord som vicedirektör.

Vicis/växling stämmer utmerkt med den semantiken i det gml. norska "vika" i betydningen 'växla', jmfr. 'av-vika'. Men hur vet vi vad som kommer först och sisst av det latinska och gotiska?

Sen var den här sälen kallad 'Vikare'. Varför heter den så?
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ordet Viking
« Svar #30 skrivet: oktober 28, 2010, 22:13 »
Citat från: yngwe
Att viking skulle bli en term bara för att man byter sida i en båt med jämna mellanrum verkar ytterst långsökt. Att det sen skulle utvecklas till personnamn ännu konstigare. För mig verkar det vara en linguistisk konstruktion.

'Vikande roddare' har givetvis inte samma appell som "Sjö-kjempar" eller "Vik-bon". Nått tiår sen föreslog en kreativ forskare att ursprunget till ordet viking hade med 'kungar' att göra, där förstavelsen "Vi-" förklarades som old-engelska "vee" med betydningen "smaller, lesser". Därmed fick vi betydelsen "Lesser kings", i tråd med den uppfattning man hade på, 80-talet, om samhälls-strukturen i Skandinaviens yngre järnålder. Vilken uppfattning man hade om Skandinaviens samhällsform dengång uttrycket formades - och hurvida denna samhällsform har med detta namnskick att göra, ja se det glömde man beakta. Dengång let "Smaller kings" alldeles för väl för att vecka högljuda reaktioner...

Man skal också vara lite aktsam med att avfärda dom enklaste tolkningar, även när dom framstår som simplistiska. Bland landskapsnamn som blivit familjnamn finns ett antal; som Dal, Fors, Vik eller Bonde, och dom enklaste saker har blivit till förnamn som 'Sten', 'Geir' och 'Åke'. Sen kan man ge rader exempel på personnamn efter yrken eller funktioner från vardagslivet. Eldar Smed, Sten Hammar, Geir Stång och Åka-Åke är alla inarbetade personnamn, familjnamn respektive smek-namn. Enkelhet/Simplicitet är alltså inte ett argument i det här fallet.

Bringsjords tolkning av ordet 'viking' kommer från dom akademiska miljön ikring Stavanger Museum och Universitetet i Bergen. Efter att ha genomgått Nordsjöns historia på kors och tvärs, med speciell vikt på utvecklingen från romartid till vikingatid, fick norrmännen länge stå främst - om inte ensam - i forskningen på vikingatiden. Som nämnt ovan så har avsaknaden av pålitliga källor varit ett väsentligt hinder för skrivningen om Nordsjöns historia. Sen 1990 har norrmännen dock fått fram nya mängder information, vilket gett gamla källor en ny och säkrare kvalitet.

Vad Bringsjord skriver om järnålderns samhällssystem och militära mobilisering, som båtburna stridstrupper i hedendomens tjänst, är snart "gammalt nytt" för specialisterna i Stavanger och Bergen.

http://finnbringsjord.blogspot.com/2009/10/vikinger-i-romertid.html

Landet innanför seglingslederna beskrevs ock namngavs också dengång efter topografin. Där fastlandet går inte går i raka streck så 'viker' det ju - åt ett håll eller annat. Efter Norska kusten  kan man se på hur fastlandet ständigt svänger sej, som "bukter", "viker", "vågar", "fjordar" eller "bottnar" - efter deras form, dvs. den grad av 'vikning' och djuplek dom har. (Märk att dom marina språktraditionerna också varierar, i Norge och Danmark norrmännen 'Finska viken' för 'Den Finske Bukt'.)

Att 'vika sej fram' är alltså en parallell till uttrycket 'bukta sej fram'. Medan ormen bugar/buktar sej framåt - vertikalt, så kan båten 'vicka sej fram' genom att buga sej horisontalt. När man böjer/bugar/buktar sej i det vertikala plan, fram över vågorna, så kallas det alltså att 'vika'/'viga'/'vicka'. Därav det gml. norska uttrycket "vika sjövar" betyder alltså att 'vicka ett sjö-varv'.  
    
Språkforskare Eldar Heide publicerade redan 2004 en närmare forskning på etymologin i ordet viking, där poängen med "roddarskifte" kom fram. I fjol publicerades hans uppdaterade syn på saken, där uttrycket "Att åka i viking"/"Viking-färd" kan översättas med "sjöfärd, präglat av ständiga roddarskiften". Heides analyser av våra väst-nordiska språk håller som regel vatten, eftersom hans grundläggande kunskaper är stöddiga som fjäll...  

http://www.eldar-heide.net/
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad tty

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 554
SV: Ordet Viking
« Svar #31 skrivet: oktober 28, 2010, 23:02 »
Sen var den här sälen kallad 'Vikare'. Varför heter den så?

Därför att den (i motsats till gråsälen) håller till i fjärdar och vikar under den isfria tiden.

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ordet Viking
« Svar #32 skrivet: oktober 28, 2010, 23:46 »
Därför att den (i motsats till gråsälen) håller till i fjärdar och vikar under den isfria tiden.

Knubbsäl finns väl också i vikarna.

Kan man tänka sej att namn som vikare har sammanhang med rörelsesmönstret, som går i vertikala bugningar?

Citat från: wiki
"Öronsälar använder liksom pingviner sina främre fenor när de simmar. Däremot håller öronlösa sälar sina bröstfenor under vattnet tät vid kroppen. De sprider tårna från sina bakre fenor som på så sätt bildar stora ytor. Bakfenorna slår upp och ner för en framåtriktad rörelse."

“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Mats Hansson

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 806
SV: Ordet Viking
« Svar #33 skrivet: oktober 29, 2010, 09:37 »
Förlåt, men jag tycker ibland att ni är logiska i överkant här på forumet när det gäller förklaringar av namn, även när det gäller ortsnamn. Glöm inte bort att det är människor som ger namnen på företeelser/platser, och människor är utsatta för tillfälligheter och stundens ingivelse. Man ska inte tänka sig att en stor samling människor suttit ned vid något tillfälle och sagt "OK, vad är det mest logiska namnet vi kan komma fram till nu på det här...". Det är ofta just tillfälligheter som avgör. Sen kan tillfälligheten sprida sig snabbt. Fundera exempelvis på vida spridda smeknamn på folk du känner, hur de har uppkommit. Eller något lokalt, muntligt traderat namn på en plats runt ditt hem.

Översatt till sälexemplet skulle jag säga att om några jagade en viss typ av säl som simmade i en vik en gång, och valde att kalla den för "vikare", så tror jag inte man först satte sig ned och bestämde "men vänta nu, det finns ju en annan typ av säl som också simmar där".

Samma när det gäller ordet viking. Det är inte alltid det mest logiska namnvalet som "vinner".

Ett modernt exempel kan vara "värsting" i betydelsen "ung grabb som begår alltför många brott". Hur uppkom det, vad betyder det egentligen, och hade det inte funnits bättre (=mer logiska) namn på en sådan person.

/Mats

Utloggad supergeten

  • Avslutat konto
  • Gode
  • Antal inlägg: 1 397
SV: Ordet Viking
« Svar #34 skrivet: oktober 29, 2010, 09:50 »
Förlåt, men jag tycker ibland att ni är logiska i överkant här på forumet när det gäller förklaringar av namn, även när det gäller ortsnamn. Glöm inte bort att det är människor som ger namnen på företeelser/platser, och människor är utsatta för tillfälligheter och stundens ingivelse. Man ska inte tänka sig att en stor samling människor suttit ned vid något tillfälle och sagt "OK, vad är det mest logiska namnet vi kan komma fram till nu på det här...". Det är ofta just tillfälligheter som avgör. Sen kan tillfälligheten sprida sig snabbt. Fundera exempelvis på vida spridda smeknamn på folk du känner, hur de har uppkommit. Eller något lokalt, muntligt traderat namn på en plats runt ditt hem.

Översatt till sälexemplet skulle jag säga att om några jagade en viss typ av säl som simmade i en vik en gång, och valde att kalla den för "vikare", så tror jag inte man först satte sig ned och bestämde "men vänta nu, det finns ju en annan typ av säl som också simmar där".

Samma när det gäller ordet viking. Det är inte alltid det mest logiska namnvalet som "vinner".

Ett modernt exempel kan vara "värsting" i betydelsen "ung grabb som begår alltför många brott". Hur uppkom det, vad betyder det egentligen, och hade det inte funnits bättre (=mer logiska) namn på en sådan person.

/Mats


Jag tror att järnåldersmannen stannade upp, måttade in månens avstånd till solen för att sedan, när det var dags, bege sig till tinget för att reda ut namnbegreppen. Dessa dispyter slutade ofta med holmgångar och mindre krig. Man var noga med sina språkliga rättesnören på den tiden.


...visst har du helt rätt - det är bara att titta sig omkring idag för att snabbt inse hur saker och ting skapas/förändras utan att ha det minsta spår av logik kring processen.

Utloggad tty

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 554
SV: Ordet Viking
« Svar #35 skrivet: oktober 29, 2010, 12:36 »
Knubbsäl finns väl också i vikarna.

Kan man tänka sej att namn som vikare har sammanhang med rörelsesmönstret, som går i vertikala bugningar?

Knubbsäl och vikare finns inte i samma områden.

Alla "äkta" sälar (som är de enda som finns i Östersjön) simmar på samma sätt. Namn brukar normalt syfta på något som är typiskt för arten.

Utloggad Yngwe

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 702
SV: Ordet Viking
« Svar #36 skrivet: oktober 29, 2010, 12:37 »
Instämmer också, men reserverar mig för att ordet måste vara någorlunda förståeligt för att uppnå acceptans och därmed bevaras. Men ändå är det det jag menar då man t.ex. pratar om skifte av roddplats. Det är en beskrivning som är överdetaljerad, det är som om de som seglade då skulle bli hissingar eftersom de hissar segel, eller att tvätterskor är de egentliga vikingarna då de trots allt viker tvätten....
" Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Utloggad tty

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 554
SV: Ordet Viking
« Svar #37 skrivet: oktober 29, 2010, 12:48 »
...visst har du helt rätt - det är bara att titta sig omkring idag för att snabbt inse hur saker och ting skapas/förändras utan att ha det minsta spår av logik kring processen.

Jag har sysslat en hel del med djurnamn (har t o m skrivit en liten bok om svenska fågelnamn) och jag tycker för min del att de gamla folkliga namnen oftast är mycket passande och deskriptiva. Undantag finns naturligtvis som t ex att nattskärran (mycket bra namn!) i vissa trakter kallades "getmjölkare" för att man trodde att den smygmjölkade djuren på natten.
Ett ursprungligen bra onomatopoetiskt (ljudhärmande) namn kan också med tiden bli "fel" p g a att språket förändras. Häger och Tärna hade t ex ursprungligen onomatopoetiska namn som förändrats nästan till oigenkännlighet.

Utloggad Emund Slemme

  • Veteran
  • Antal inlägg: 976
    • Fra romertid til vikingetid
SV: Ordet Viking
« Svar #38 skrivet: oktober 29, 2010, 12:51 »
Jeg har set lidt på hvad de udenlandske kilder kaldte vikingerne.

Citat från: bogen "Vikingetidens konger"
i franske kilder "normani", - i betydning nordboere

i tyske kilder "ascomani", - én der sejler i asketræskibe; "heidine mani" - i betydningen
hedninge; "normani" - for nordboere

i angelsaksiske kilder "æscman" - én der sejler i asketræskibe; "þa deniscan" og
"dani" - for daner; "wicing" - for viking

på oldnordisk "askmaðr" - én der sejler i asketræskibe; "víkingr" - for viking

i frisiske kilder "northmann" og "northliude" - begge i betydning af nordboere

i irske kilder "gall" og "Loch Llannach" - i betydning nordboere

i arabiske kilder "rus" - for viking

på latin, "pirata" og "piraticus" - for viking

/slemme

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Ordet Viking
« Svar #39 skrivet: oktober 29, 2010, 14:51 »
Förlåt, men jag tycker ibland att ni är logiska i överkant här på forumet när det gäller förklaringar av namn, även när det gäller ortsnamn. Glöm inte bort att det är människor som ger namnen på företeelser/platser, och människor är utsatta för tillfälligheter och stundens ingivelse. Man ska inte tänka sig att en stor samling människor suttit ned vid något tillfälle och sagt "OK, vad är det mest logiska namnet vi kan komma fram till nu på det här...". Det är ofta just tillfälligheter som avgör. Sen kan tillfälligheten sprida sig snabbt. Fundera exempelvis på vida spridda smeknamn på folk du känner, hur de har uppkommit. Eller något lokalt, muntligt traderat namn på en plats runt ditt hem.

Översatt till sälexemplet skulle jag säga att om några jagade en viss typ av säl som simmade i en vik en gång, och valde att kalla den för "vikare", så tror jag inte man först satte sig ned och bestämde "men vänta nu, det finns ju en annan typ av säl som också simmar där".

Samma när det gäller ordet viking. Det är inte alltid det mest logiska namnvalet som "vinner".

Ett modernt exempel kan vara "värsting" i betydelsen "ung grabb som begår alltför många brott". Hur uppkom det, vad betyder det egentligen, och hade det inte funnits bättre (=mer logiska) namn på en sådan person.

/Mats


Man får givetvis skilja mellan momentära smeknamn och fasta, beskrivande namn som blivit allmäna över ett större geografiskt område. Det krävs en tydlig kvalitet i ett ordljuds associativa styrka för att bli en grundläggande standard för ett helt språkområde. När man kallar 'sten' för 'sten/stein/stain/stoun' så vet man att en mängd vakna människor - över ett antal generationer - accepterat dets relevans och kommit till konsensus om ordets retta mening och uttal. När vi sen hittar ett antal olika tongångar i uttalet, som dialekter av samma begrepp och mening, så kan vi deduktivt konstatera att ordet har blivit accepterat, anammat, utvecklat och användt över mycket lång tid.

När man sen hittar ordet i kombination med andra ord och fonemer - konkret, figurativt (prosaiskt) och non-figurativt (poetiskt) - så törs det framgå att namnord som 'sten', 'grus', 'säl' och 'vikare' hör till grundelementen i ett historiskt kulturspråk. Sen ligger det i begreppet 'kultiverat språk' att dets struktur, form och uttrcyk inte kan ha uppstått av ren slump.

När man diskuterar gamla, historiska ord från medeltiden, så händer det att vi inte hittar eller förstår dom gamla namn på utdaterade verktyg och redskaper - efter som dom försvunnit ur bruk. Vem minns väl nu för tiden vad en 'kabbe' är?

Så också med ordet 'viking'. Skall vi lingvistiska lekmän ha möjlighet att återskapa ordets ursprungliga mening får vi givetvis lyssna på Heides profesjonella fördjupning och klargjørande analys av ordets mening inom järnålderns språk och maritima kultur. 
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”