Ordet kendes bl.a. fra OE i Widsiths ”wicinga” og ”lidwicinga”, som dermed i Widsith's engelske betydning kan have været en mere generel betegnelse for et folkevandringsfolk. Fra digtet Exodus kendes også ”sæ-wicingas” (sæ=sea).
En
mycket viktig poäng.
När Else Roesdal beskriver ordet viking som "sö-kriger" så är hon nog nära sanningen, vad gäller funktion.
I frankiska källor använder man - efter vad jag förstått - ordet "piratus" när dom omtalar deras argaste fiender i norr, alltså vikingarna. Uttrycket används här som en otillslöjad stigmatisering av en politisk motståndare och ekonomisk konkurrent som slutligen blivit en direkt, militär fiende. Därmed fick nordborna ständigt bli utmålade och beskrivna som otäcka hedningar och brutala ogärningsmän.
Följer vi Roesdahls forskning var alltså dessa "pirater" att betrakta som "krigare" - typ militära.
Numer vet vi väl att alla dessa "nordiska krigare" mobiliserades ikring kända ledare - som Rolv Krake, Ragnar Lodbrok, Björn Järnside, Sigurd Ormöga, Harald Hårfagre, Erik Blodyxa, Håkon Jarl, Olav Haraldson och Sigurd Jorsalfar. Ledungara som organiserades från mitten av 700-talet, under Sigurd Hring och Ragnar Lodbrok, kom snart till att gälla hela Skandinavien.
Deras första och främsta stöd gick troligen till dom fria germanerna i Pommern, Saxland, Holstein och Friseland, som under 700-talet fick utstå ett 30 år långt och grymt erövringskrig - från Carolingerna och det Heliga Rom. När Saxland sen föll fick danskar och skandinaver bråttom med att befästa Danevirke och skydda sina gamla allierade i östra England - mot det franco-romanska handelsmonopol i Mercandia, som med alla medel försökte erövra hela England.
När man förstår hur "vikingarna" uppträdde på vägnar av legala centralmakter - typ kungadömen/storhertigdömen - får ledungs-systemet en tydlig orsak, logik och mening - som en militär (sjö-)styrka, ko-ordinerad för hela Skandinavien - i en tid då man fortfarande hade fullt koll på såväl Nordsjön som Östersjön.
Man kan alltså översätta meningen i ordet 'viking' som Else Roesdal - som 'krigare' eller 'soldat'. Som en kungs edsvurna tjänsteman deltog man givetvis en manstark organisation - vartill man tydligen hade blivit 'vigd' till Oden eller Yggdrasil - Asken i Åsgård vartill man skickade askan från alla 'vigda män' - efter deras död. Uttryck som 'vig-män' (wic-mannos), 'ein-vigda', 'ask-vigda' (æsc-wig) och 'ask-madr' hör alla till som "ulv-hednar" som omtalas som "Odens krigare" och "vikingar".
Som soldater i tjänst har nog också järnålderns nordbon hedrad eller helgat sitt 'landvärn' - och kanske speciellt dom som åkte över havet för att sätta sitt liv till - i försvaret av släktingar eller grannfolk, jämte deras allierade. Efter som ledungs-soldaterna var villiga att offra hälsa och liv för land och rike ansågs dom troligen som "helgade" eller "vigda" män. Som kelterna förut och indianerna senare hade också vikingarna den säd och det skick att dom kremerade sina döda.
Askan av dom fallna krigare kunde således skeppas hemåt - eller till den äldsta och mest centrala av alla Nordens heliga vårdträd - alltså
ask-trädet i Asgård.
Förstår man fonemet 'vik-ing' som en palatering av en 'vigd man' (som i 'vic-mannos') - får ordet viking betydelsen 'välsignad soldat'/invigd krigare'. Det skulle så fall ge logik åt diverse suffix - så som lid-, sø-, sæ- och joms-viking.
