Boreas!
Kan man se viking som en befordan för att använda lite modernare ord.
Visst.
Vikingatidens början karakteriseras av 'befodringar' - där varje landsände av Skandinavien mobiliseras till ledungstjänst - under riksenade organisationer, typ 'Noreg', 'Sveariki', 'Dònumarki'. I princip lär alla dessa haft egna kungalinjer ('dynastier') i sin mitt. Jmfr. Hårfagresagan, Olavssagan, Frostatingslagen och Gulatingslagen.
Annars finns ju 'bemanningslistorna' beskrivna i Sagan om Sigurd Ring och mönstringen vid Bråvalla. Sigurds son, Ragnar Lodbrok, blev den första ledaren vi känner till för denna förenade, nordiska ledungsflottan.
På den tid man mönstrades till exercis vid Bråviken hade en fientlig erövringsmak - för första gång i känd historia - trängt in i norra Europa, erövrat Saxland fram till Lybeck och slagit sej fram till Östersjökustens sydligaste hörn. Därifrån ville dom nu marschera och segla mot Danevirket i norr, erövra dom nordliga germanernas sista fria kungasäte - och sen kontrollera all handel till och från Östersjön, Nordsjön och Nord-Atlanten.
Något mindre än en allians mellan ALLA nordiska folkgrupper skulle knappast ha någon möjlighet att effektivt stå sej mot ett politiskt, ekonomiskt och militärt förenade Central-Europa - under Karolingernas aggressiva ledning.
Utan ett politiskt, ekonomiskt och militärt enad Norden - med en gemensam fiende - skulle dåtidens Danmark inte haft en chans att försvara både Nordsjön och Östersjön, såväl som egen mark och befolkning, rikedomar och handelsvägar.
Nu klarade den danska kungen sej ändå. Sagorna beskriver även hur - och då är den svenska ynglingen Ragnar en centrala aktör på 'dansk' sida. Sen hör vi hur norrmän, götar, svear och vender tar del i dom red och slag som skildras genom den s.k. vikingatiden - då kriget om makten ikring Nordsjön, Östersjön och Nord-Atlanten gick mellan det gamle, hedniska adelsväldet i norr och den nya krigar- och kyrko-adeln i Frankrike och Rom.
När dom frankiska krönikörer talar om dessa ledungsmän omtalas dom som "normannos", såväl som "vicmannos" och "ascomannos".
När den danska kung Godfred kan hamla upp med Karl den Store är det alltså med hjälp av av egna och andra nordiska 'vikingar'. Det är just dessa ledungskrafter som beskrivs som 'vikingar' - vars första centrum, enligt Lodbroksagan, var den gamla exercisplatsen Lejre.
Annars kunde större antal 'dugliga män' frivilligt gå i tjänst hos ynglingarnas släktingar i Novgorod, Kiev och Konstantinopel, vart dom kallades 'väringar'.
Som man vet klarade dom nordiska kungarna - tack vare sina vikingar - att hålla det katolska 'missionsväldet' stången i mer än två hundra år. Med tiden ebbade dock det mindre Nordens civila och militära resurser ut - och under 980-talet kunde karolingernas helgade kejsare Otto II - för första gång i känd historia - inta Julland och avsätta danskarnas konung och hans råd - som högste myndighet i landet. Dessutom fick han visa danskarnas Harald hur man bär järn-börd.
När vikingtidens armeer och flottor beskrivs täcker det ofta styrkor från flera nordisk land, samtidigt. Ledungarna kunde komma upp i väl 300 fullastade långskepp. Man törs förstå att här varit större apparat bakom produktionen av alla dom resurser, produkter och militärläger som behövdes.
I Norge kan husabyarnas framväxt knytas till den period då den väst-norska befolkningen blev 'inrullerad' (läs: 'invigd) som krigare i det skandinaviska ledungsflottan, som 'vig', 'vigman' eller 'viking'. Dom norska sjöstridskrafterna samlades som bekant av Lodbrok-ynglingen Harald Hårfagre, vilket stöder att deras överordnade ledning låg på Lejre. Adam pekar också på Lejre som centrum för dessa "vicmannos" och "ascomannos".
