Det finns tydligt någon sorts idé om att man inte ska förhäva sig som arkeolog, eller att man inte ska lämna iväg några resultat i förväg (om man är på forskningsnivå). Eftersom det är en liten värld kan det få konsekvenser som att man t ex inte kan gå vidare i sitt arbete, att man blir hindrad etc.
Jag tror också att många är rädda för att de ska kritiseras i sitt akademiska arbete - att andra ska påstå att de inte har vetenskaplig grund för sitt tänkande eller att de argumenterar felaktigt. Detta är ju ganska vanligt vad gäller skillnader i synsätt, bl a så brukar postmoderna arkeologer ofta beskyllas för ovetenskaplighet av processuella. Åt andra hållet finns en beskyllan för att vara förenklande och navelskådande.
Eftersom man som enskild arkeolog sällan kan ha koll på allt, eller alla fynd etc, så finns det alltid någon lokal eller fynd som talar mot den tes man presenterar - om man ger sig in i en diskussion är det sannolikt att någon kan gräva upp en sådan "motargumentation", och det vill man sannolikt inte höra - risken är ju att man satsat hela sin forskning på fel häst, eller på ett "lost case".
Därför är det nästan bara arkeologer med stort ego som vågar slå sig fram akademiskt med kontroversiella teser, i Sverige är Jimmy Strassburg och Martin Rundkvist två bra exempel, med diametralt motsatta åsikter.
/H
