En halv borrad punkt och ett tidigare okänt personnamn

Två bildstensformade runstenar i Gotlands museum

De två bevarade stenarna G 134 och G 135 från Sjonhems kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

Egentligen är det lustigt vilken betydelse små detaljer kan ha för tolkningen av en runinskrift. Klassikern i detta sammanhang är när den norske runologen Aslak Liestøl en gång läste om en enda runa på Forsaringen i Hälsingland och på så sätt slog undan grunden för ringens medeltida datering och istället kunde föra den till äldre vikingatid. Något liknande – om än inte lika omvälvande – fick jag erfara i måndags när jag var på Gotlands museum och gick igenom inskrifterna på några av de runstenar som står i bildstenshallen.

Jag har ju sett dessa stenar många gånger förut och egentligen hade jag inga förhoppningar om att göra några stora upptäckter. De stenar som jag ägnade mest tid åt – Hogränstenen (G 203) och Sjonhemsstenarna (G 134 och G 135) – har ju studerats grundligt av tidigare undersökare och de är alla förhållandevis tydliga och relativt okomplicerade när det handlar om läsningen.

Sjonhemsstenarna var ursprungligen tre till antalet, men en av dem är försvunnen sedan länge. De är resta av ett föräldrapar – Rodvisl och Rodälv – till minne av deras tre söner, som har fått en sten var. G 134 är tillägnad Rodfos, som blev försåtligt dräpt av valacker nere i dagens Rumänien. G 135 är rest efter hans bror som dog i Vindau (nuvarande Ventspils) i Lettland. I detta fall är namnet tyvärr delvis bortslaget, men man har antagit att det har börjat på Ai-. Den tredje nu försvunna stenen (G 136) ska ha tillägnats en son vars namn har lästs som hair : ­-os och där man har gissat på ett felläst (eller felristat) Hailfos. Denne ska enligt inskriften till skillnad från sina bröder ha dött hemma.

När Elias Wessén publicerade de nämnda stenarna i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) diskuterade han läsningen av det defekta namnet på G 135 ganska utförligt. Han återgav det som aị-­-­- och påpekade att läsningen av den första runan a var säker. Wessén framhöll även att ett ailif skulle ”passa bra till de bevarade runresterna”, medan suppleringar som ainar och airik var omöjliga. Dessutom nämnde han att namnet ”kan ha slutat på -­­fos; i så fall ha r[unorna] 13–14 varit rester av fo, och ett s är helt borta i runbandets förstörda övre kant”.

Förmodligen hade jag vaga minnen av Wesséns resonemang i huvudet när jag tittade närmare på detta parti av ristningen i måndags. Den första runan är målad som en a-runa på stenen, där dock bistaven är smal och mycket kort. Till vänster avslutas den med en tydlig borrad punkt. Det konstiga är att samma punkt samtidigt verkar utgöra den nedre punkten i det föregående kolonformade skiljetecknet. Ännu märkligare var att jag när jag snedbelyste partiet med ficklampan upptäckte resterna av ytterligare en borrad punkt högt upp till höger om huvudstaven. Eftersom denna punkt stod mycket nära brottkanten var det omöjligt att avgöra till vilken runa den skulle räknas. Om den hade tillhört den följande runan så borde den ha avslutat den vänstra bistaven till en t-runa. Har den däremot varit en del av den första runan i namnet måste denna runa ha haft en bistav till l i toppen och den antagna a-bistaven kanske bara var en skada eller naturlig spricka som av misstag har uppfattats som ristad. Namnet borde alltså antingen ha börjat li eller it, men jag lyckades inte på stående fot komma på några lämpliga namn som skulle kunna passa.

Detalj av runstenen

Detalj av början på namnet på G 135. Pilen markerar den borrade punkten. Man ser också att den målade a-bistaven följer en spricka i stenen. Foto Magnus Källström (cc-by)

På kvällen när jag satt på hotellrummet plockade jag fram Gotlands runinskrifter på nätet för att se efter vad som tidigare hade sagts om det aktuella namnet. Jag läste Wesséns ovan refererade resonemang, där han också framhåller att de tre halva huvudstavar som följer efter namnet borde ha varit rester av runorna han. När jag sedan skulle konsultera de äldre läsningarna fastnade jag direkt på den äldsta, nämligen Jöran Wallins från 1751, där denne enligt Wessén hade läst den aktuella runföljden som likkn · tai! Detta kunde ju inte betyda något annat än att den första runan på verkligen hade varit l och att runföljden måste ha varit mer komplett när Wallin såg stenen. Dessutom framgick av framställningen att Wallin hade publicerat ett träsnitt av stenen i Acta Societatis regiae scientiarum Upsaliensis 1751. Denna tidskrift visste jag fanns digitaliserad på nätet och kunde därför snabbt plocka fram den. Här fick jag det bekräftat som jag redan hade insett när jag såg translittereringen likkn · tai hos Wessén. Runorna måste ju rimligtvis ha varit skadade upptill och borde kunna svara mot ett namn likfos följt av pronomenet han. Så som Wallin har återgivit partiet på träsnittet var det också tydligt att det vid denna tid ännu fanns resterna av runorna likf̣ọ[s] · ḥa[n], även om han själv translittererar dem annorlunda. Tar man bort den övre hälften av runorna fo får ju dessa formen av k och n. Att Wallin inte har sett någon s-runa i slutet av namnet beror naturligtvis på att den har stått i det bortslagna partiet. Ristaren använder nämligen en s-runa av kortkvisttyp som endast består av en halv stav placerad i den övre hälften av runbandet. Det oväntat stora avståndet som man kan iaktta på stenen mellan den sista bevarade runan i namnet och det följande skiljetecknet får då också sin naturliga förklaring.

Träsnitt av runsten

Sjonhemsstenen G 135 som den avbildades av Jöran Wallin 1751. Digitalisering av Goggle.

 

Det råder ingen som helst tvekan om att den son som har tillägnats G 135 har burit namnet Līk(n)fōss. Alla tre bröderna har alltså fått namn på -­fōss, där endast förleden har varierats efter det som föräldrarna ville att bröderna skulle eftersträva: Hrōð­- till (fvn.) hróðr ’heder, beröm’, Līkn-­ till (fvn.) líkn ’godhet, barmhärtighet, nåd, hjälp, tröst’ och Hail-­ till (fvn.) heill ’lycka’. Efterleden -­fōss är nämligen identisk med adjektivet (fvn.) fúss ’begärlig efter, benägen till (något)’. Med tanke på hur det gick för de tre sönerna så får man lätt den obehagliga känslan av att förhoppningarna inte helt hade infriats. Om den tredje brodern Hailfos får vi dock veta att han hade en dotter, och att hān haitiʀ Hailvī ”Hon heter Hailvi”. Nu var det till henne som hoppet stod.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om jag inte hade varit så ivrig att skriva denna text och fortsatt att läsa lite längre ned på sidan med äldre läsningar och tolkningar i Gotlands runinskrifter hade jag sett att Adolf Noreen redan 1904 hade supplerat denna del av inskriften som ḷịḳf̣ọṣ · ḥạṇ och att det tydligen var Bengt Hesselman som först hade föreslagit läsningen likfos. Denna möjlighet avfärdar Wessén, men som har framgått ovan är det uppenbarligen så det har stått på stenen. DS.

PPS. En ny redaktion av inskriften på G 135 som tar hänsyn till nyläsningen ovan och där Wallins avbildning (samt en teckning av J. G. Klingvall från 1852) också utnyttjas lyder: þina : eftir : ḷị[kf̣ọ]… : [ḥa]-­ : [ua]rþ : tauþr : a : uitau : systriʀ : [tuaʀ : -­] …-­-ʀ : bryþr : þria : roþanþr : auk : roþkutr : roþar : auk : þorstain : þiʀ : iʀu : faþur : bryþr ”Denna efter Likfos. Han blev död i Vindau. Två systrar … efter(?) tre bröder. Rodald(?) och Rodgut, Rodar och Torsten, de är farbröder.” Sedan tror jag nog att även roþanþr borde få en annan tolkning, men där behöver jag fundera mer. DS.

Inlägget En halv borrad punkt och ett tidigare okänt personnamn dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Viktigt för många att enkelt få information om bebyggelsens kulturvärden

På Riksantikvarieämbetet pågår ett arbete med att ta fram ett nytt, uppdaterat register som på sikt ska innehålla information och kunskapsunderlag om all bebyggelse med identifierade kulturvärden i Sverige. Under 2024 kommer registret att lanseras publikt genom Riksantikvarieämbetets tjänster för öppna kulturarvsdata.

Tillgänglig information och kunskapsunderlag om bebyggelsens kulturvärden skapar förutsättningar för aktörer inom samhällsbyggnadsprocessen att få den överblick de behöver. På så sätt minskar vi riskerna att på sikt förlora det byggda kulturarvet. Bygglovshandläggare, planarkitekter, byggnadsantikvarier, fastighetsägare, byggherrar, hantverkare och ingenjörer är exempel på aktörer som har behov av kunskapsunderlag om bebyggelse med kulturvärden.

Bidrar till ett hållbart samhällsbyggande

Bebyggelse med kulturvärden är en kraft i utvecklingen av ett hållbart samhälle med goda livsmiljöer. I samhällsbyggandet bidrar den till stärkt tillväxt genom att skapa attraktiva platser där människor vill leva, bo och arbeta. Återanvändning och återbruk av befintlig bebyggelse bidrar också till cirkulär ekonomi, det hjälper till att minska samhällets resursanvändning och miljöpåverkan.

Viktigt inom kommunal samhällsbyggnadsprocess

Lenore Weibull arbetar som kommunantikvarie i Vallentuna kommun och i sitt arbete använder Lenore nuvarande Bebyggelseregister ofta. I bygglovsärenden är informationen i Bebyggelseregistret användbar eftersom inventeringar är viktiga vägledande underlag – det hjälper kommunantikvarien att ligga steget före och att lyfta kulturmiljövärden i samhällsbyggnadsprocessen.

Inom kommunen kompletterar information om bebyggelse med kulturvärden det arbetsmaterial och kartor som används dagligen av dem som arbetar med samhällsbyggnad. Registret för bebyggelse gör värdering och inventering av bebyggelsen tillgängligt för samtliga tjänstemän.

– Det är urvalet, formuleringar och dokumentationen som bidrar till att kulturmiljöfrågor får ta plats bland lager i kartsystemet. Det innebär även en enkel tillgång till historia. Att registret är nationellt innebär en tyngd och trygghet för att kunna lita på systemet, säger Lenore Weibull.

Information om bebyggelse med kulturvärden används i olika sammanhang

Det finns även myndigheter och organisationer som inte är direkt kopplade till samhällsbyggnadsprocessen som efterfrågar information om bebyggelse med kulturvärden.

Myndigheten för kulturanalys (MYKA)

Myndigheten för kulturanalys använder delar av information om bebyggelse med kulturvärden för uppdraget om framställan av officiell statistik om kulturmiljö. För den officiella statistiken ställs sju kvalitetskriterier: relevans, noggrannhet, aktualitet, punktlighet, tillgänglighet och tydlighet, jämförbarhet samt samstämmighet (SFS 2000:99).

MYKA använder uppgifter om byggnadsminnen respektive statliga byggnadsminnen. I huvudsak handlar det om antal nytillkomna respektive hävda per år samt byggnadsminnen uppdelade per huvudgrupp, nedbrutet per län.

För MYKA skulle det vara mycket fördelaktigt om det gick att samla in mer information om skyddad bebyggelse på kommunal nivå, denna information saknas i stort inom den officiella statistiken. MYKA menar att Bebyggelseregistrets inrapporterade uppgifter på sikt skulle kunna täcka det behov de har kring att följa utfallet av kommunalt kulturmiljöarbete.

– Utveckling och uppdatering av Bebyggelseregistret hoppas vi ska möjliggöra ökad kvalitetssäkring av inrapporterade uppgifter. Potentiellt möjliggör det också för oss att hämta data med hjälp av API i framtiden. För att vi ska kunna arbeta långsiktigt med statistiken är det viktigt med kontinuitet och kvalitetskontroll i uppgiftsinsamlingen, säger Malin Weijmer, utredare och analytiker på Myndigheten för kulturanalys.

Storstockholms brandförsvar

Storstockholms brandförsvar, ett förbund på tio kommuner, använder framförallt informationen i bebyggelseregistret för att hitta vilken typ av värde och skydd en viss byggnad har erhållit. Informationen används vid tillsyn och handläggning av bygglovsärenden.

Vid tillsyn värderas brandskyddet i förhållande till byggnadens skyddade värde. Till stöd för denna bedömning finns skyddsbestämmelserna för byggnadsminnen (statliga, enskilda, kyrkliga) som enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) har ett påtalat fokus för tillsyn. Dessa byggnader medför ofta en mer tidskrävande process då Länsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum och stadsbyggnadskontoret ska konsulteras i de fall brandförsvaret har krav på förebyggande och tekniska åtgärder som medför ingrepp i en byggnad.

– Vid tillsyn/handläggning söker vi vilket skydd en byggnad har, framförallt om det är ett kyrkligt kulturminne, enskilt byggnadsminne eller ett statligt byggnadsminne. Men även om en byggnad har en ”färgkod” utfärdat av Stockholms stadsmuseum. Kartsystemet, att kunna få information om en byggnad och byggnader i dess närhet, är mycket användbart för att hitta objekt för bedömning av värde och skydd, säger Anders From, brandinspektör på Storstockholms brandförsvar.

Läs mer om Riksantikvarieämbetets arbete med att ta fram ett nytt register för bebyggelse med kulturvärden.

Inlägget Viktigt för många att enkelt få information om bebyggelsens kulturvärden dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

De små museerna med den stora bevarandeproblematiken

Enligt statistiken finns det drygt 1500 arbetslivsmuseer i Sverige, men mörkertalet är sannolikt stort. Särskilt när det gäller de allra minsta museerna, drivna av någon ensam eldsjäl. Det är lätt att åka förbi dem, på väg med bil genom Sommarsverige. Särskilt när skyltarna står vid Europavägarna. Men ger man sig tid att stanna, kan man få tillträde till de mest förunderliga världar och samlingar av mänskliga erfarenheter, kunskaper och uttryck.

De små arbetslivsmuseerna låter sig inte kategoriseras i avgränsade fack som enbart ”arbetslivsmuseum” eller ”hembygdsmuseum”. Deras samlingar är lika sammansatta och komplexa som livet de speglar. Arbetsliv och hembygd låter sig inte separeras från varandra. Ekonomin har på de flesta håll i världen alltsedan förhistorisk tid utgjort en komplex och diversifierad väv av samband och resursutnyttjanden, långväga handel och vittförgrenade kontaktnät. Gränslöst. Och alltihopa hålls samman av den mänskliga berättelsen, berättaren och berättandet. Medelåldern är hög hos dessa de små museernas berättare, som fortfarande kan berätta sina samlingars historia direkt ur sina egna erfarenheter och minnen. Fakta och föremål kan digitaliseras och konserveras för att lämnas över till framtiden. Men det levande narrativet, i sin miljö och genom sina mänskliga berättare, kommer med sin egen bevarandeproblematik. Det behöver dokumenteras i kontext, och det behöver bevaras på annat sätt än i lösryckta ljudfiler. Och det behöver komma in i K-samsök, för tillgänglighet både nu och i framtiden.

Behovet finns, och det är uppenbart; av att samla in och bevara berättelserna från de små arbetslivsmuseerna. Behovet av materiell dokumentation finns också, men det är en annan fråga med andra behov och lösningar. De materiella samlingarna finns kvar, även om de långsamt bryts ner. De mänskliga berättarna, eldsjälarna och museigrundarna försvinner däremot snabbt, för medelåldern är hög och återväxten närmast obefintlig. Dokumentation är resurskrävande, och långsiktigt bevarande förutsätter fungerande tekniska infrastrukturer. De små arbetslivsmuseerna själva har varken personal, tekniska resurser eller kompetens att genomföra dokumentationen (och här hjälper inga workshops i filmande med mobiltelefon eller skrivarstugor för Wikipedia – det finns inte personal på den här sortens museer som har praktisk/ekonomisk möjlighet att ta sig an den efterfrågade dokumentationen) och de större museerna/minnesinstitutionerna har vanligen heller inte möjlighet att som en del i sitt ordinarie uppdrag varken vara ute i fält och dokumentera eller lägga in insamlat digitalt material i sina system och därmed göra det tillgängligt i K-samsök.

Det finns många av dem, över hela Sverige, men ett konkret och typiskt exempel på ett litet arbetslivsmuseum med stor bevarandeproblematik är Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Även om det kallas traktormuseum, och det är traktorerna som är de mest synliga delarna av museets verksamhet (det finns över 200 av dem), så rymmer museets samlingar påtagliga exempel på de flesta aspekter av 1900-talets teknikhistoria.

Gamla traktor en snöig, mulen novemberdag. Det ligger ett lätt snötäcke på traktorerna, som också har igenisade rutor.

Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Fotograf: Viktor Lindbäck CC-BY

Interiörbild från en av byggnaderna vid Holgers traktormuseum. I förgrunden syns gamla utombordsmotorer, varav en 8hk Penta från 1920-talet, samt en trattgrammofon. I bakgrunden finns ett myller av föremål, där man bland annat kan se en äldre TV, motorsågar, kepsar, radioapparater, olika förpackningar och en motorcykel.

Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Fotograf: Viktor Lindbäck CC-BY

Kultur ger hälsa. Historia ger förankring i tid och rum. Vardagen väcker minnen. Förra sommaren fick Holgers traktormuseum besök av en äldre man som tappat talförmågan efter en stroke, men plötsligt började tala när han fick se och sitta i en grävskopa av den modell han kört under sitt tidiga arbetsliv.

Själv brukar jag stanna till vid traktormuseet när jag har vägarna förbi bara för att fotografera traktorerna, maskinerna och prylarna. Det finns en skönhet i åldrandet, när ljuset är det rätta. Särskilt i det låga höstljuset, när tiden och dygnet vänder.

Detaljfoto av grillen på en veterantraktor av märket Farmall. Registreringsnumret är BD 4457.

Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Fotograf: Viktor Lindbäck CC-BY

Antalet klockor på traktormuseet börjar nog närma sig, och kanske rentav överstiga antalet traktorer. Precis som traktorerna går de. Och alla går de i olika tider. Här finns stadigt tickande väggur av det slag som på grund av sin form kallats ”fläsklådor”, tillsammans med herrgårdsur och guldpendyler, årsur och en pendel till ett urverk från 1700-talet. Samt drivor av armbands- och fickur. Jag är ingen klockkännare, och kan inte bedöma det ekonomiska värdet av samlingen. Men det sinnliga intrycket är överväldigande. Inte enbart av klockorna, utan av traktormuseet som helhet. Här finns större delen av 1900-talets vardagliga teknikhistoria samlad; samlad och utställd på det sätt som den funnits i människors vardag, utan avgränsande montrar och periodsindelningar. Tiderna och teknologierna överlappar varandra. När jag skriver detta, tidigt på morgonen innan mörkret börjat blåna och blekna i öster, skymtar jag i min egen bokhylla böcker från 17- och 1800-talen bortom datorns pulserande RGB-fläktar.

1948, när han fortfarande gick i småskolan, tillverkade Holger modeller av bandtraktorer med urverk från väckarklockor som motor. Samlat systematiskt har han gjort sedan 50-talet. Den personliga entusiasmen, engagemanget och drivet för samlingarna och samlandet är själva livet och själen i museet. Men det finns också praktiska problem. Problem som är högst reella problem; som förutsätter praktisk handling för att kunna lösas, och inte några teoretiska ”utmaningar” som kan bekämpas med någon ny teoretisk handlingsplan.

Det må vara så, att museet haft traktorer, maskiner och mekanik som sitt grundtema, men myllret av föremål är organiskt. Båtmotorer och motorsågar. Mopeder och en plastcykel. Gengasaggregat. En trattgrammofon och en handvevad tvättmaskin. I taket hänger en lika oöverskådlig som färgstark samling reklamkepsar. En blåslampa med två pipor för att starta en motor med två cylindrar. En hemmasnickrad domkraft av trä, som kan lyfta 4 ton. Ett stort metallföremål som jag tror är ett ankare visar sig vara en tidig variant av markberedare. Här finns också en tändkulemotor med vilken Shirley Clamp sjungit duett. Samt ett vitrinskåp som blir alltmera överfyllt av kameror. Ute i gräset ligger propellern från en Heinkel HE 111 H-3, som den 15: maj 1940 nödlandade vid Sitasjaure efter att vid ett försök att bomba Narvik ha blivit nedskjutet av RAF. Alla tre besättningsmän överlevde, och blev tillfångatagna.

En något repad och tillbucklad flygplanspropeller på en gräsmatta. Omkring den skymtar diverse gamla maskiner.

Propellern från den Heinkel HE 111 H-3 som den 15: maj 1940 nödlandade vid Sitasjaure. Finns nu på Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Fotograf: Viktor Lindbäck CC-BY

Det finns drygt 200 traktorer på museet. Att hålla dem i körbart skick är både dyrt och arbetskrävande. Långa rader med batterier står på uppladdning inför vintern, i septembersolens sista låga strålar, i slutet av en av de där dagarna som mycket väl kan vara årets sista varma dag. Och det är inte enbart traktorerna som kräver underhåll för att museet skall bestå. ”Det går en man bara till gräsklippningen”, konstaterar Holger. Och jag förstår, när jag blickar ut över de långa raderna av traktorer. ”Det finns inte nog med folk”, är ett återkommande konstaterande som jag hört överallt, vid alla arbetslivsmuseer jag besökt. Och så är det; hur trevligt det än kan se ut med småskaligheten är den ett hot mot långsiktigt bevarande och återväxt vid alla dessa enmans- och familjemuseer.

De lever fortfarande, och kan berätta sin historia; de som varit med om hela efterkrigstidens teknikutveckling, mekanisering, motorisering och digitalisering. Men de blir färre och färre för varje år som går. Jag frågar om dokumentationen; om all information och alla berättelser kring samlingarna, om den möjligen finns tillgänglig i digitalt format. Det gör den inte. ”Jag har allt i huvudet, men en dag kanske datorn strejkar”, säger Holger med en menande gest mot sitt kepsklädda huvud.

Tekniska fakta kan man bevara, och någon form av återväxt av entusiaster som vårdar och hanterar gammal teknik kommer sannolikt alltid att finnas. Värre är det med berättelserna och berättandet – direkt från de som var med; direkt från livs levande primärkällor, av det slag som historiker och arkeologer aldrig har tillgång till. Enorma kunskapsmassor om framför allt 1900-talets teknik- och vardagshistoria riskerar att försvinna med sina åldrande primärkällor om inte berättelserna på något enkelt och kostnadseffektivt sätt samlas in och bevaras i digital form. Det handlar om muntligt berättande, och om muntligt berättande i miljö; i den helhet som byggts upp vid museerna. Det handlar inte så mycket om specifika miljöer och objekt, som om deras kontexter; berättade av en levande människa som beskriver sina egna upplevelser. Att spela in berättandet i videoformat, som fångar både platsen och personen, är inte det största praktiska problemet, utan det är det långsiktiga bevarandet och tillgängligheten till materialet som behöver lösas. Materialet behöver komma in i K-samsök. Det handlar inte enbart om bevarandet av material från små arbetslivsmuseer, utan om ett generellt behov av teknisk infrastruktur som gör att civilsamhället i högre grad än vad som i dag är fallet kan bidra till K-samsök. För, som vi alla vet som någon gång funderat över gångna tider levnadsförhållanden, det är kunskaperna om vardagslivet och de personliga berättelserna som vi saknar mest.

Interiörbild från en av byggnaderna på Holgers traktormuseum. Byggnaden är fylld av gamla föremål och fordon - bland annat traktorer, blåslampor, reklamkepsar, radio- och TV-apparater. I förgrunden står Holger själv, och förevisar en handdriven tvättmaskin av trä.

Holger Larsson berättar om sina samlingar på Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Fotograf: Viktor Lindbäck CC-BY

Inlägget De små museerna med den stora bevarandeproblematiken dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Glimmingehus digitalt – Nya lager av tillgänglighet genom surfplatta och app

Arbetet med att skapa en ny digital guide för Glimmingehus som påbörjades under våren (läs mer om projektets bakgrund, början och syfte i artikel från maj 2022) har nu resulterat i en färdig app, som genom surfplattor till utlåning finns tillgänglig för besökarna vid Glimmingehus sedan måndagen den 31 oktober.

Genom appen kan besökarna genom tal, text, bild och 3D-visualiseringar upptäcka de lager av information som bildar borgens drygt 500-åriga historia. Appen integrerar traditionella audioguider och muntligt berättande med 3D-visualiseringar och annoterade detaljer i byggnaden. Förutom på svenska, finns informationen också tillgänglig på engelska, tyska, danska, teckenspråk och via syntolkning. Det finns även en barnanpassad version, där katten Jönsson (numera spök-katten Jönsson) berättar om livet i 1500-talets Glimmingehus utifrån sitt perspektiv. Appen skapar, vilket dess huvudsyfte varit alltsedan starten, en ökad tillgänglighet för fler genom att många olika informationsbärare samlas i en och samma interaktiva applikation. Arbetet med utvecklingen av appen har varit en lärandeprocess för alla oss som arbetat i projektet, och lärdomarna från projektet (liksom från den kommande praktiska användningen genom besökarna) kommer vi fortsätta att sprida vidare genom de kanaler och mötesplatser vi har tillgång till.

En stenskulptur på Glimmingehus, föreställande en skäggig, naken vilman som håller i en träklubba och en hare. I förgrunden syns surfplattan med appen.

Den mystiske Vildmannen träder fram – genom audioguide, text, teckenspråk och syntolkning. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Så är det alltid i projekt, och projektet Glimmingehus är inget undantag; att allting tar längre tid och kostar mer än vad man från början räknat med. De mest tids- och resurskrävande delarna av projektet, som kommit att överskrida den ursprungliga planen, har alla berört kommunikation med externa utförare. Det tar helt enkelt tid att kommunicera önskemål om historiska gestaltningar till externa utförare; oavsett om det handlar om ljudet från klirrande danska medeltida mynt och armborstskott eller digital rekonstruktion av numera förlorade innerväggar och bordsdukningar. I utvecklingen av Glimmingeguiden är det framför allt önskemål kring ljud och ljudillustrationer som tagit tid att kommunicera och arbeta fram tillsammans med externa utförare. Historiskt återskapande är en genre för sig, som sällan matchar mot moderna generiska ljudillustrationer. Motsvarande problematik uppstår när färdiga ”medeltida” 3D-modeller av föremål och möbler skall användas som illustrationer i autentiska medeltida miljöer som är tydligt avgränsade i tid och geografi.

Stora salen på Glimmingehus. I appen syns en digital rekonstruktion av en idag förlorad innervägg.

Stora salen på Glimmingehus. I appen syns en digital rekonstruktion av en idag förlorad innervägg. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Användarupplevelsen är viktig; om inte navigationen flyter problemfritt och informationen är lättillgänglig blir den digitala guiden oanvändbar för besökaren. Utan sina berättelser är den medeltida borgen död, och det är Glimmingehus egna guider som skrivit manus till och läst in de svenska versionerna av de audioguider som ingår i appen. Översättning, syntolkning och teckenspråkstolkning har gjorts externt, liksom inspelning/inläsning av guider på andra språk än svenska. Teknikutvecklingen har genomförts av Spree. Den digitala guiden; i grunden en Unity-app, har byggts för att vara flexibel och via ett lättillgängligt CMS fortlöpande kunna förändras och kompletteras för att kunna möta nya behov och förmedla ny kunskap. Precis som själva 3D-modellen  har också appens källkod öppen licens, och kommer tillsammans med allt övrigt innehåll i appen att göras fritt tillgänglig för alla som vill använda den som bas för egna projekt.

En slutsats vi drar av projektet, och som vi drog redan efter att ha fyllt det första minneskortet i drönarkameran hösten 2017, är att all digitalisering är tids- och resurskrävande. Även om tekniker som fotogrammetri ofta beskrivs som ”lätta att komma igång med”, så är det inte i praktiken så; åtminstone inte om resultatet skall bli praktiskt användbart, med en acceptabel kvalitet och med realistiska tids- och arbetsinsatser. Museer och besöksmål är bäst på att vara museer och besöksmål, och att förmedla sina fackkunskaper. Teknikutveckling är det däremot bättre att anlita professionella externa utförare till, än att ägna orimligt mycket tid och misslyckade experiment åt att själv försöka åstadkomma.

Att arbeta med öppna, utvecklings- och skalbara lösningar bör vara en självklarhet vid all digital dokumentation och utveckling. Ett beprövat råd till alla som i någon form arbetar med digitalisering/digitisering och digitala gestaltningar är att se det digitala materialet som ett råmaterial, och planera för användning, återanvändning, modifikation och utveckling under lång tid framöver. Då blir också framställningskostnaderna försvarbara.

Guideappen i dess nuvarande form är resultatet av en utvecklingsprocess som startade med de första fotograferingarna inför framställningen av en 3D-modell av Glimmingehus i november 2017. Appen har gradvis och organiskt vuxit fram i samband med att nya behov uppstått, och nya möjligheter identifierats.  De senaste 2 åren, då fysiska aktiviteter och besök på plats i borgen inte varit möjliga, har 3D-modellen fått stor betydelse och en omfattande användning som vi 2017 inte kunnat ana. På samma sätt kommer appen även i framtiden att fortsätta utvecklas, och nästa steg i denna utveckling blir troligen att göra den digitala guiden tillgänglig på webben, samt nedladdningsbar till besökarnas egna enheter. Fler språk, och fler digitala rekonstruktioner av borgens olika utseenden och funktioner genom århundradena är också troliga framtida utvecklingsområden.

Surfplattor på laddning

Surfplattor med Glimmingehus digitala guider på laddning – färdiga att lånas ut till besökare. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Inlägget Glimmingehus digitalt – Nya lager av tillgänglighet genom surfplatta och app dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Emmas forskning ger ny kunskap om Zorn

Emma Jansson har nyligen doktorerat på Anders Zorns måleri med fokus på hans material och teknik. Ett arbete som hon delvis utfört i samarbete med Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium.

Hur har ditt projekt bidragit till vår förståelse av Zorn?

– Genom de tekniska analyserna har vi fått en fördjupad kunskap om Zorns individuella material och måleriteknik. Om hans olika val av dukar, grunderingar, pigment och penselföring. Denna typ av information har inte funnits tidigare och saknas i hög grad även för andra svenska konstnärer. Dessutom har den kronologiska översikten av Zorns oeuvre pekat på hur han utvecklade sin oljeteknik över tid (1887-1920). Hans senare verk är utförda i en stil som närmar sig hans tidigare akvarellteknik.

Den här typen av detaljerade tekniska undersökningar kan också placera Zorn på ett mer nyanserat sätt i sin samtida kontext. Till exempel kan vi nu jämföra den svenska konstnärens teknik med de franska impressionisterna, vilka han ofta har liknats vid när det gäller rent stilistiska egenskaper. En stor del av projektet har också fokuserat på att jämföra Zorn med en annan grupp konstnärer från det sena 1800-talet, nämligen juste milieu-målare som Édouard Manet, John Singer Sargent, Giovanni Boldini och Joaquín Sorolla. Dessa hade inte jämförts tekniskt med Zorn tidigare. Det fattades detaljerad information om Zorns penselföring och uppbyggnad av kompositioner. Genom att jämföra Zorn med dessa konstnärer visar studien hur han, likt Manet, Sargent, Boldini och Sorolla, utvecklade en måleriteknik som positionerar sig mellan den traditionella akademiska stilen och impressionisternas avant garde-rörelse.
Hur har ditt arbete mottagits?

– Väldigt bra. Jag har fått positiv respons från de museer som jag har samarbetat med, från mina akademiska kollegor på Stockholms Universitet samt från gamla kollegor på the Courtauld Institute of Art och the University of Cambridge. En annan rolig och uppmuntrande respons har kommit från praktiserande konstnärer. Jag får många mejl och meddelanden där unga konstnärer vill veta hur de får tag på min avhandling. De som redan har läst den vill fråga om mer specifika saker gällande Zorns teknik. Det verkar som att Zorn fortfarande är väldigt beundrad och omtyckt av konstnärer när det gäller teknisk finess. Framförallt i USA, där många har sett hans verk på the Metropolitan Museum of Art i New York eller the Isabella Stewart Gardner Museum i Boston.

Ditt projekt har uppmärksammats mycket i media. Vad tror du det är som har lockat ett så stort intresse?

– Den största anledningen är nog att Zorn är en av våra mest kända konstnärer, som också är omtyckt och uppmärksammad internationellt. Jag tänker framförallt på Parisutställningen från 2017. Trots detta har det inte kommit mycket ny forskning om Zorn på senare år, i alla fall inte på en så detaljerad teknisk nivå. För övrigt är teknisk forskning om konstnärer ett relativt nytt fält i Sverige. Det finns inte alls mycket forskning när man tittar på andra stora svenska konstnärer som Carl Larsson, Richard Bergh, Bruno Liljefors, Eva Bonnier eller Julia Beck. Därför hoppas jag verkligen att det här projektet väcker mer intresse för teknisk forskning i Sverige, så att vi kan undersöka fler konstnärer.

Emma Jansson med champagneglas i handen under sin disputation. Blommor på bordet bredvid henne.

Emma Jansson på sin disputation. Foto: Tom Sandström (CC BY).

Vad har det betytt för dig att jobba tillsammans med Riksantikvarieämbetets Kulturarvslaboratorium?

– Projektet skulle inte ha varit möjligt utan deras stöd och expertis. Riksantikvarieämbetet är den enda institutionen i Sverige med tillgång till den avancerade utrustning som krävs för att kunna genomföra dessa analyser. De bestod av multispektral fotografering och röntgen på plats på museerna, samt undersökning av färgsnitt på laboratoriet i Visby. Utan detta samarbete skulle de tekniska resultaten ha blivit betydligt mer begränsade. Det skulle ha påverkat vilka slutsatser jag kunde ha dragit om Zorns teknik och de tekniska jämförelser jag presenterar i avhandlingen.

Vad händer för dig nu framöver? Ska du ta dig an fler konstnärer?

– Jag arbetar om min avhandling till en mer populärvetenskaplig bok i samarbete med Zornmuseet. Förhoppningsvis kan vi även utveckla materialet i form av en utställning framöver. Jag skulle gärna fortsätta med både målerikonservering och forskning framöver, men har inga konkreta planer. Just nu befinner jag mig i Centralamerika där jag är med och startar ett nytt museum för den modernistiska gruppen Vértebra från Guatemala. Den består av konstnärerna Marco Augusto Quiroa, Elmar Rojas och Roberto Cabrera.

Här kan du ta del av Emma Janssons avhandling.

Inlägget Emmas forskning ger ny kunskap om Zorn dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Strålkastarljus på dna-forskningen efter Svante Pääbos Nobelpris

Nobelpriset i medicin tilldelas i år den svenska dna-forskaren Svante Pääbo. Dna-forskningen har expanderat de senaste decennierna, även på kulturarvsområdet. Enheten Ancient DNA vid Uppsala universitet och Stockholms universitet utför dna-analyser åt forskare och ingår i samarbetsnätverket Heritage Science Sverige tillsammans med bland andra Riksantikvarieämbetet.

 – Att Svante Pääbo får nobelpriset är det ultimata erkännandet för dna-forskningen som ett etablerat forskningsfält. Det är en kvalitetsstämpel. Och Svante Pääbo är en förgrundsgestalt inom fältet sedan 80-talet, säger Magnus Lundgren, koordinator vid Ancient DNA, en del av SciLifeLab, vid Uppsala universitet.

Svante Pääbos forskargrupp vid Max Planck-institutet i Tyskland har sekvenserat hela Neandertalmänniskans arvsmassa och kunnat visa att en del av detta dna finns kvar hos nutida människor, främst i Europa, Asien och Amerika. Hans forskning bidrog även till att upptäcka ytterligare ett människosläkte , Denisovamänniskan, vars arvsmassa främst finns representerad hos dagens människor i Sydostasien och i Stilla havet.

Även Nordens historia i nytt ljus

Svante Pääbos metoder har också kastat nytt ljus över vår nordiska historia. Magnus Lundgren berättar hur forskningen, av bland andra Mattias Jakobsson och Anders Götherström, visar på migrationsmönster på en makronivå.

– Man har kunnat se att människor som flyttat in till norden under stenåldern haft med sig jordbrukstekniken och att dessa under en tid levt parallellt med etablerade jägar-samlar-samhällen som haft ett ursprung ur andra populationer, säger han.

Vid Ancient DNA bedrivs inga egna forskningsprojekt. I stället utför man dna-analyser åt svenska och utländska forskningsinstitutioner och museer. Idag utförs ungefär två tredjedelar av analyserna åt arkeologer och en tredjedel åt biologer. Till exempel kan en arkeolog få svar på om olika individer i en grav är nära släkt. Eller undersöka tex. art och kön om det inte går att avgöra på annat sätt.

– Det kan vara dna direkt från ben eller annan vävnad från människor och djur, men också från tex. sediment och föremål av organiskt material. Det går att undersöka sjukdomsframkallande bakterier ur gamla gravar och så vidare. Metoder för analys av växtmaterial är under utveckling, säger Magnus Lundgren.

Tillsammans med andra undersökningar bidrar det till tolkningen av exempelvis en grav.

– Det fina idag är att detta inte längre är att betrakta som spjutspetsforskning som bara ett fåtal forskare har tillgång till. Man måste idag inte vara Svante Pääbo, utan vi kan hjälpa till och bistå forskning mot en relativt modest avgift, säger Magnus Lundgren.

Nya tolkningar

Ett exempel på när en grav fått omtolkas efter att ha undersökts med dna-teknik är den krigargrav som påträffades på Birka och där man förutsatte att det var kvarlevorna av en man som låg i graven. dna-analys visade att det var kvarlevor av en kvinna i graven. Just den undersökningen gjordes inte vid Ancient DNA, men man har bidragit till undersökningar på Sveriges tidigast kända människa, den 12 000 år gamla så kallade Österödskvinnan.

Heritage Science i Sverige

SciLIfeLabs Ancient DNA-enhet ingår i nätverket Heritage Science Sverige. Heritage science är ett internationellt etablerat forskningsområde som förenar naturvetenskap, humaniora och teknik i syfte att öka och förmedla kunskaper om kulturarvet. Riksantikvarieämbetet är sammankallande i nätverket. Nätverkskontakten är viktig för Ancient DNA.

– ­Det bidrar till att kontaktytorna mellan forskare ökar och för oss ger det en förankring i kulturarvsvärlden. Även om vi såklart byggt upp en kompetens kring frågeställningar kring kulturarv är vår kunskap i grunden teknisk, biologisk och genetisk, säger Magnus Lundgren.

Nästa Heritage Science-konferens äger rum redan den 8–9 november 2022.

Öppna forskningsdata genom Svedigark

De projekt som nyttjar Ancient DNA:s tjänster äger själva sina data. Detta gör att Magnus Lundgren och hans kollegor inte delar med sig av projektdata om inte projektledaren specifikt önskar detta. Däremot hjälper man gärna till och underlättar för forskarna att tillgängliggöra sina data. Magnus Lundgren sitter själv i styrgruppen för Svedigark, ett samarbete för att länka samman och tillgängliggöra forskningsdata. I första steget är Svedigark ett projekt med finansiering i sex år, där även Riksantikvarieämbetet medverkar.

Internationellt samarbete genom Iperion HS

Heritage science, att koppla samman humaniora och naturvetenskap på kulturarvsområdet, är ett relativt nytt forskningsfält i Sverige. Men internationellt har det varit stort länge. Iperion HS är ett internationellt samarbetsprojekt som med stöd från EU samlat över 70 olika aktörer som samverkar kring kompetens och analysmetoder. Forskare med stöd av projektet har genomfört analyser på Ancient DNA, liksom på Kulturarvslaboratoriet i Visby, senast från Italien, september 2022. Även svenska forskare har genom samarbetet fått möjlighet att utföra undersökningar vid laboratorier i andra länder.

Mer om Ancient DNA och SciLifeLab

Ancient DNA är en enhet under Uppsala universitet och Stockholms universitet. Ancient DNA ingår i det större konsortiet SciLifeLab som är ett samarbete mellan fler lärosäten. Verksamheten är statligt finansierad och utför dna-analyser åt forskningsprojekt och museer inom Sverige och internationellt. Enheten har experter inom osteologi, molekylärbiologi och analys av dna-data. Sammanlagt arbetar fem personer i Uppsala och Stockholm vid enheten.

 

Inlägget Strålkastarljus på dna-forskningen efter Svante Pääbos Nobelpris dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

FN-dagen och Sveriges världsarv uppmärksammas i podd-avsnitt

Lagom till FN-dagen den 24 oktober släpper Kalmar läns museums podcast, Museimagasinet, ett nytt avsnitt. Temat är Sveriges världsarv med avstamp i Södra Ölands odlingslandskap.

Till podd-avsnittet har det kommit in hälsningar från flera av de svenska världsarven. På så sätt får vi lära oss mer om spännande och väldigt olika platser. De mest unika platserna i vårt land!

Anledningen att avsnittet släpps på självaste FN-dagen är att det är FN-organisationen Unesco som ansvarar för världsarvslistan. I grund och botten är världsarven ett stort fredsprojekt, följande rader går att läsa i Unescos stadgar:

”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen.”

FN-dagen är en bra dag att uppmärksamma våra världsarv lite extra. I år firar dessutom världsarvskonventionen 50 år så vi har all anledning att sprida berättelsen om våra unika platser. Säger Emma Rydnér, samordnare för Södra Ölands odlingslandskap vid Mörbylånga kommun.

Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. Tillsammans fungerar världsarven som en stor bok där varje världsarv representerar ett kapitel och på så sätt bidrar med sin berättelse. Södra Ölands odlingslandskap är berättelsen om hur lantbrukarna i generation efter generation har skapat ett unikt odlingslandskap med radbyar, åkrar, sjömarker och alvarmarker.

Tänk att vi på Kalmar läns museum ser ett världsarv varje gång vi tittar ut genom fönstret! Södra Ölands odlingslandskap ligger precis runt knuten. Kalmar läns museums podcast Museimagasinet vänder sig till dig som vill lära dig mer om din närmiljö och människorna i den. Både nu, då och i framtiden. Med det här podavsnittet hoppas jag vi kan locka fler att besöka och lära sig mer om våra fantastiska världsarv. Säger Pia-Lena Björnlund, Kalmar läns museum.

Podd-avsnittet har arbetas fram i samarbete mellan Mörbylånga kommun och Kalmar läns museum, med stöd kulturmiljöbidrag för världsarvssamordning via Riksantikvarieämbetet. Bidraget är till för att skapa mervärde och utrymme för utveckling i världsarvsarbetet på lokal och regional nivå. Podden hittar du där poddar finns!  

The post FN-dagen och Sveriges världsarv uppmärksammas i podd-avsnitt appeared first on Kalmar läns museum.

Ett potpurri av portar

Just nu djupdyker vi byggnadsantikvarier i historiska stilar med utgångspunkt i Linköping. Anledningen är att ett fastighetsbolag i stan anlitas oss för att lära dem mer om byggnadsvård och tidstypiska detaljer. I veckan är det dags för föreläsning 2, då vi ska ta dem med till 1900-1940-talens arkitektur. 

När man kommer till modernismen och folkhemmet- 1940-tal- tar jag upp Vasavägens västra del som ett utmärkt exempel. Se bara på portarna. De långsmala lamellhusen är snarlika i volym och skala, men skiljs åt genom olika färgsättning på fasaden och olikformade portar och portomfattningar.  

Typiskt för den här tiden var att det hantverksmässiga materialet uppmärksammades. Det äkta materialet skulle få synas. Omfattningarna kunde vara i sten, klinkers, tegel. Dörrbladen varierade med olika indelningar av glaset och spröjsverk. Varje port längs med Vasavägen är unik. 

Här nedan kommer ett potpurri av bilder på portar längs med Vasavägen i Linköping. 


















K-podd 71: Arkiv special – Världens främsta textilsjukhus

Nu är det premiär i K-podd för serien Arkiv special. Personalen i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material, genom forskning och annat.

Vi börjar med en miniserie som vi kallar Världens främsta textilsjukhus. Avsnitten kommer att handla om färgstarka kvinnor, som var pionjärer inom konservering av textilier i början på 1900-talet. Men också om de som tog vid och förde verksamheten vidare under 100 år framåt.

Arbete på textilenheten, Riksantikvarieämbetet 1945. Foto: Claire Holm (PD).

Vid sekelskiftet 1900 var intresset för kulturarv stort. Världen förändrades snabbt. Mycket av det som den tidens människor hade växt upp med höll på att försvinna. Det blev viktigt att samla in och bevara minnet av den tid som varit. Men, föremål som bär spår av tidens tand behöver också omvårdnad för att inte förstöras.

Ur Pietaskatalogen år 1981. Struthätta, bockstensmannens dräkt. Foto: Roger Magnusson (CC BY).

År 1908 beslutade sig en grupp personer för att bilda en förening för konservering av äldre textilier. Den fick namnet Pietas. Personerna bakom föreningen var män som hade höga poster på de stora museerna, men också två kvinnor: Anna Wallenberg, som donerade pengar, och Agnes Branting, textilkonstnär och initiativtagare till Pietas. Branting kom också att bli ledare och sekreterare för konserveringsateljén för textilier. De genomförde banbrytande insatser för att rädda historiska textilier från att förstöras. 

År 1949 blev föreningen Pietas statlig och övertogs av Riksantikvarieämbetet. Verksamheten pågick till början av 2000-talet.

Pietaskatalogen år 1908. Skjorta och krage, Sturekläderna. Foto: Roger Magnusson (CC BY).

I vårt första avsnitt följer Mari-Louise Franzén, textilhistoriker och tidigare anställd på textilenheten på RAÄ samt Annelie von Wowern, bildarkivarie på arkivenheten, spåren efter Pietas verksamhet i arkivet. Bland annat berättar de om Pietaskatalogen, där all konservering som utfördes dokumenterades och som fortfarande är av intresse för forskare och yrkesverksamma. 

Den första Pietaskatalogen, år 1908-1910. Foto: Roger Magnusson (CC BY).

Är du intresserad av att se fler bilder från verksamheten hittar du det på RAÄ:s Flickr Commonsida.

Det här avsnittet är inspelat av Roger Magnusson och mixat av Erik Larsson.

Inlägget K-podd 71: Arkiv special – Världens främsta textilsjukhus dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Turné på äldreboenden med modevisning och kaffebröd

Från och med den 19 oktober 2022 åker Kalmar läns museum på turné till äldreboenden runt om i hela länet för att bjuda på modevisning med 50- och 60-tals kläder och tidstypiskt kaffebröd. Ett nytt turnerande koncept ska ge boende på äldreboenden en festlig upplevelse i vardagen. Den gemensamma upplevelsen ger förutom en trevlig stund, nya samtalsämnen och gemensamma beröringspunkter som man kan återkomma till under lång tid.

För att förlänga upplevelsen kommer boendet att få ett bildspel med information om kläderna de har sett under modevisningen men också om tidsandan och livet i allmänhet under 50- och 60-talet.  Tidsperioden är vald då det är den tid då de flesta boende minns bäst. Genom tidigare projekt har vi erfarenhet av att detta stimulerar minnen och skapar samtal mellan personalen och de boende. 

Det första stoppet på turnén är Mönsterås och Borgholm. Totalt kommer turnén bestå av 48 besök, 4 besök i länets alla kommuner.  Två pedagoger från Kalmar läns museum är på plats vid varje besök och genomför cirka 11 olika klädombyten. Kläderna är originalkläder från den pedagogiska kostymateljén på Kalmar läns museum. 

Projektet går att genomföra tack vare stöd från Irene och Bo Adolfssons Stiftelse.

The post Turné på äldreboenden med modevisning och kaffebröd appeared first on Kalmar läns museum.