Plundring med metalldetektor

[Leif]

Hitflyttad från tråden Litteratur hjälp /Johan - Admin

Det är just bilden som allmänheten får i media som är så vriden. Förra året undersökte jag källorna till ett antal artiklar, bl a de som står ovan här. Uppgifterna kommer i regel från två personer varav en arbetar på Gotland. När jag kontaktade länsstyrelsen för att verifiera uppgifterna fick jag till svar att de inte kände till någon plundring i det aktuella området.

Jag tror att du har fullständigt fel och jag har utifrån dina tidigare inlägg förstått att du använder metallsökare hyfsat flitigt. Jag tror att länsstyrelsen i de flesta fall inte har en aning om hur vanligt olaga bruk av metallsökare är inom deras län.... Jag tror faktiskt att det bara är på just Gotland som man aktivt följer upp den hotbild som metallsökarhobbyn utifrån nuvarande lagstiftning faktiskt utgör mot vårt kulturarv.

Argument 1: Jag läste en intervju med Guldström (säljer detektorer för den som inte visste det) i vilken han i förbigående påpekade att han säljer X antal detektorer per år. Denna siffra jämfördes av journalisten med hur många tillstånd länsstyrelsen ger för användande av metallsökare i Sverige.... Guldström säljer nästan lika många detektorer per år som länsstyrelserna i vårt avlånga land ger positiva beslut vid tillståndsprövning för metallsökning..... Mysko... Jag undrar vad som händer med de detektorerna. Inte köper man väl en detektor för 10.000kr + bara för att hänga upp på väggen? Så snygga är de inte.

Argument 2: SHM hade under flera år i början av 1990-talet ett eftersöksprojekt. Man gick helt enkelt till kända vikingatida skattfyndsplatser och sökte av dem med metallsökare för att se vad som hänt. Skattfynd återfinns ofta i samband med plöjning. Detta innebär att det generellt sett endast är en del av den ursprungliga skatten som faktiskt bärgas och lämnas in (speciellt vid fynd gjorda i äldre tid). Detta innebär att det bör finnas en viss mängd mynt kvar i de aktuella åkrarna. En annan sak att ha i åtanke är den mängd metallskrot som brukar finnas i en historiskt brukad åker (spikar, bultar, harvpikar, knappar, skiftnycklar, kapsyler, modernare mynt, blykulor, patronhylsor mm). I samband med eftersöksprojektet var förvånansvärt stor andel av platserna HELT FYNDTOMMA. Inte en kapsyl, inte ett mynt. Ofta kunde de som gjorde eftersökningen finna en tydlig gräns, mitt i åkern/hagen, där metaller helt plötsligt börjar dyka upp igen... Strange. Knappast något sammanträffande... Den enda rimliga slutatsen är att någon sökt av området systematiskt och plockat upp all metall... Varför plocka upp all metall? Jo ett litet silvermynt kan ligga brevid ett större järnföremål och då döljs silversignalen av järnet som i det fallet ger ett kraftigare utslag. Har arbetet gjorts nattetid har man kanske inte kunna ta hjälp av lampor, då plockar individerna helt enkelt med sig allt som gett utslag i en väska el dyl för att sortera senare.... SHMs rapport från eftersöksprojektet  hemligstämplades om jag inte förstått saken fel.

Jag är med andra ord helt övertygad om att länsstyrelsen på sin höjd känner till det fåtalet fall där man hittat plundringsgropar vilka anmälts. De fallen utgör en bråkdel av all den plundring som görs.... Det räcker att en åker harvas så har groparna försvunnit. Det räcker att en plundrare lägger igen groparna efter sig så upptäcker man dem inte en vecka senare....

PS: jag har för övrigt i Västergötland i samband med Vitteneprojektet stött på flera helt tömda (plundrade) åkrar... Tror att vi identifierade så mycket som 3 hektar plundrad åker! Vi sökte av lite drygt 100 hektar, viket gör att vi kan sluta oss till att 3% av de områden vi bedömde som intressanta i trakten kring Vittene hade haft besök (läs tömts) av plundrare. Plundrare som till och med skruvade ur lampor i folks utebelysning för att kunna söka i trädgårdarna närmast guldfyndplatsen utan problem.... Jag har skrivit om det i ett nr av Meta, kan det vara från slutet av 2001 kanske? Åtminstone däromkring.

[Selaön]

Det känns som vi har drivit ifrån ämnet något men i alla fall...

En stor del av Guldströms försäljningar går till yrkesmässig användning t ex sågverk, arkeologer, kommuner osv. Precis som med hemelektronik i allmänhet vill man som metalldetektorist alltid ha den senaste modellen och ganska snart har man både två och tre detektorer hemma. Därför kan man inte dra några som helst slutsatser av att jämföra antal sålda detektorer med antal givna hobbytillstånd. Beroende på sökområdets beskaffenhet behövs olika typer av detektorer. Det vet alla som använder metalldetektorer professionellt. Själv använder jag metalldetektorer både privat och yrkesmässigt och har åtta stycken hängande på väggen hemma.

När det gäller åkrar så har jag aldrig varit med om en ”tom” åker. Att en åker uppfattas som tom beror nog snarast på fel typ av metalldetektor eller kanske troligast otillräcklig kunskap hos den som söker, se gärna vidare om det i Aktuella Metodfrågor 1 där man tar upp problemet med till synes tomma sökområden som egentligen innehåller massor av metall.
På en åker som nyligen är plöjd eller harvad hittar man i princip ingenting då den uppluckrade jorden mer än halverar sökdjupet. Tydliga avgränsningslinjer av fynd är ett direkt resultat av hur åkermarken är plöjd och gödslad, inte av att någon har lyckats ”dammsuga” området.

Ofta läser man om det ekonomiska motivet vid plundring med metalldetektor. Faktum är att den mest lönsamma formen av metalldetektoranvändning sker på badstränder. Det är inte ovanligt att på ett par timmar hitta hundratals kronor i moderna mynt samt många värdefulla smycken. På en badstrand får man i regel tillstånd utan problem. Det är också den typen av tillstånd som söks och ges flest av. I många länder får man söka på badstränder utan tillstånd.

Jag tycker det är tråkigt att det fortfarande talas om förbud istället för att främja samarbete, något som säkert skulle komma kulturarvet till gagn. Läs gärna Jens Christian Moesgaard artikel om detta i META nr 3 2005.

För den som vill lära sig mer om metalldetektering kan jag rekommendera en relativt ny och heltäckande bok: ”Handbook for detectorists” av Gert Gesink. Boken är en guldgruva även för arkeologer och tar bl a upp problemet med sökning i åkermark.

Det var förresten just Gotlands Länsstyrelse som inte kände till de i media nämnda plundringarna…

[Leif]

Jag upplever att vi kommit in på två saker samtidigt, dels metallsökning som arkeologisk metod och dels metalldetektorbaserad plundring. Jag kommer nu kort att kommentera dessa båda ämnen:

Metallsökning som arkeologisk metod. Självklart skall metallsökare användas inom arkeologin när objekten är de rätta, det kan gälla boplatser, stadsgrävningar, gravfält, bortplöjda gravfält, slagfält m.m. Det är det väl ändå inte speciellt många som protesterar mot i dagsläget. Däremot är det relativt få arkeologer som är medvetna om hur svårt det är att använda en metallsökare med maximal effektivitet. Häng en metallsökare på en vanlig arkeolog så hittar han sannolikt lite metall. Men det går ganska långsamt, sökdjupet är ringa och sökningen blir relativt uselt genomförd. Enstaka arkeologer har lärt sig använda metallsökare på ett bra sätt. Jag kunde detta ett tag, men eftersom jag inte sökt på ett par år så kan jag inte längre hävda det (säsongerna 1997-9 sökte jag i snitt 120 timmer/år vilket givit mig tillräcklig praktisk kunskap för att ha åsikter i ämnet). Det krävs att man söker ett par veckor per år för att hålla kunskapen aktuell (en kompis har till lagt upp en bana med olika metaller i sin trädgård som han övar sig på varje vår för att kunna vara så effektiv som möjligt inför varje ny fältsäsong). Jag har istället valt att, i samband med de undersökningar jag ansvarar för, hyra in en erkänt skicklig hobbysökare. Han har arbetat tillräckligt mycket med arkeologer för att veta exakt vad vi är ute efter. Han har arbetat på tillräckligt många olika typer av objekt och miljöer för att kunna ställa in en relevant diskriminering av signaler etc (av honom har jag lärt mig att om man bara kan sin detektor tillräckligt bra så behöver man i princip bara en). Jag har även arbetat med andra hobbysökare än honom men det har sällan gått lika bra. Den som är skicklig och arbetat med arkeologer kan till och med lokalisera härdar och kokgropar genom matjorden, jag har använt detektor på det viset för att avgränsa boplatser som vi antingen ytplockat eller bara fått delundersöka. Som med alla metoder så är det bäst att låta en som verkligen kan det han gör genomföra det hela. Därom råder ingen tvekan, det är mest rationellt och betalar sig tveklöst i längden.

Metalldetektorbaserad plundring är utan minsta tvekan ett reellt problem i Sverige. Jag vet inte varför det görs för jag kan inte se att det skulle vara ekonomiskt lönsamt på andra platser än kanske Öland och Gotland. Och jag är medveten om att just badstränder, festplatser och campingplatser är de platser som akn vara ekonomiskt lönsamma att söka av. Oaktat detta så är det ett otvetydigt faktum att plundring förekommer. Och man kan inte bortförklara tomma åkrar med att de är plöjda eller harvade, jag har sökt av hag- och ängsmarker med tydliga gränser i fråga om förekomst / icke förekomst av metaller. I ett fall sammanföll förekomsten av metall med siktlinjer från vägar och hus…… Hmmmm, vad kan det bero på? Vid fyndplatsen för det riksbekanta Vittenefyndet har plundrare varit inne i trädgårdar och grävt. De hade manipulerat ytterbelysningen på villorna för att kunna verka osedda…. Ett ögonvittne berättar hur han nattetid såg ficklampor tändas och släckas på gärdet där delar av Vittenefyndet gjordes. Så fort en bil närmade sig släcktes alla lampor. Ögonvittnet förstod vad han sett först när han fick reda på att det dykt upp en massa spadbladsstora gropar i grästorven på just det gärdet. Hmmm, vad kan ha hänt där?

Jag känner i dagsläget till två fall där plundrare tagits på bar gärning och dömts för brott mot kulturminneslagen, båda vid Gotlands tingsrätt. 1991 avkunnades dom DB 155 för mål B 331/89. Två personer dömdes den gången till två månaders fängelse. Ett par dagar tidigare avkunnades dom DB 154 för mål B 116/91, två personer dömdes även de till två månaders fängelse. Utifrån polisutredningen kan man sluta sig till att förövarna i båda fallen hade studerat arkeologisk litteratur inför sina respektive resor till Gotland. I litteraturen hade de lokaliserat (företrädelsevis vikingatida) skattfyndsplatser vilka de avsökte i skymningen eller om natten….. Uppenbart är att åkte de fast för att de var oförsiktiga och underskattade markägarna och lokalbefolkningen.

I Uppsala län förekom under åren 1999-2003 plundring med hjälp av metalldetektor på sex identifierade platser (Vendel – gravfältet vid Ottarshögen, Kyrsta, Gamla Uppsala, Lillkyrka, Tuna i Alsike & Ryssjön). Sannolikt har fler platser plundrats under dessa år, men det är på dessa sex platser som plundring kunnat beläggas (uppgifter hämtade ur Hennius artikel i Uppland 2004). Hennius redovisar också uppgifter på att 80-90% av alla Sveriges guldfyndplatser under senare år haft besök av plundrare…. Det kan även nämnas att åtskilliga pågående arkeologiska undersökningar fått besök nattetid under senare år, då gäller det både boplatser och gravfält.

Det är med andra ord ingen tvekan om att metalldetektorplundring förekommer. Jag har ingen aning om omfattningen, den är svårbedömd. Jag är däremot övertygad om att endast en bråkdel av fallen kommer till länsstyrelsens kännedom och jag är osäker på om länsstyrelsen med sin oerhört höga arbetsbelastning över huvud taget har möjlighet att ta ställning till problemet. Det är heller ingen tvekan om att metalldetektorn, rätt använd, är ett ytterst användbart verktyg vid arkeologiska undersökningar och prospekteringar. Det är jag den siste att förneka. Vad jag däremot inte har, är en bra lösning på problemen med den metalldetektorbaserade plundring som bevisligen förekommer.

Referenser: Den intresserade kan ju alltid kika i min artikel ”Något om metalldetektorns nytta och förtret utifrån erfarenheter inom Vitteneprojektet” i META nr 4/1999. Eller i min licentiatuppsats som finns online på ark inst GU:s hemsida (jag lägger in en länk i morgon om jag kommer ihåg)

Röd text i detta inlägg är redigerat med hänvisning till Personuppgiftslagen /Johan - Administratör

[David]

Utifrån polisutredningen kan man sluta sig till att förövarna i båda fallen hade studerat arkeologisk litteratur inför sina respektive resor till Gotland. I litteraturen hade de lokaliserat (företrädelsevis vikingatida) skattfyndsplatser vilka de avsökte i skymningen eller om natten….. Uppenbart är att åkte de fast för att de var oförsiktiga och underskattade markägarna och lokalbefolkningen.

Leif, vet du om det var allmän arkeologisk litteratur eller utdrag ur Fornminnesregistret? Känner du till några fall där man med säkerhet kan säga om FMR har använts av plundrare för att lokalisera fornlämningar?

Vare sig BRÅ-rapporten eller Staffan Lundéns artikel i Swedish Archaeologists on Ethics påvisar detta utan nämner det som en farhåga från sektorn. Jag är intresserad av denna fråga då det diskuteras en del internt på RAÄ om lämpligheten att göra FMIS publikt tillgängligt.

[Leif]

Enligt polisutredningen är det utdrag ur äldre tryckt litteratur. Bland annat Stenberger och Nerman om jag inte missminner mig. Kan kolla upp exakt vilka verk som använts i kväll när jag kommer hem om du är intresserad. FMR nämns i alla fall inte i polisutredningen vad jag har sett.

Men det behöver inte innebära att FMR eller SHMs digitala tillväxt mm inte används.... Underlaget vad gäller fällda och misstänkta förövare är ju minst sagt magert.... Jag har dock för mig att vi har ett exempel från Västra Götaland, en ormhuvudring funnen i Västra Tunhem (hmm minns jag rätt nu?). Om jag inte missminner mig så är den plats som är angiven i FMR den plats där man observerade grunkan i fråga. Men då låg den i ett lass jord i en vagn! Den i FMR angivna platsen är så vitt jag vet avsökt av någon utan vederbörligt tillstånd. Den vagt angivna ursprungsplatsen för lasset med jord är inte avsökt (åtminstone inte då, på sent 1990-tal).... Ett indicie, men inget bevis, för att FMR använts i ohederligt syfte.

[Leif]

1991 avkunnades dom DB 155 för mål B 331/89. Två personer dömdes den gången till två månaders fängelse. Ett par dagar tidigare avkunnades dom DB 154 för mål B 116/91, två personer dömdes även de till två månaders fängelse. Röd text i detta inlägg är redigerat med hänvisning till Personuppgiftslagen /Johan - Administratör

Gärningsmännen hade följande nationaliteter: 1 svensk, 1 engelsman, 2 tyskar. Svensken hade för övrigt läst ett par terminer arkeologi....

[Selaön]

Leif, jag menar inte att plundring inte förekommer i Sverige, utan att problemet systematiskt överdrivs vid kontakt med media.

På Gotland föll två domar för femton år sedan, strax efter lagskärpningen. I Vittene fann man vid en metalldetektorsökning för tio år sedan att 2,5 av totalt 100 hektar åkermark hade ovanligt liten förekomst av metall. Fem år senare dras slutsatser för Aftonbladet och då låter det så här:
   "Ligor plundrar svenska fornminnen på guld- och silverföremål för oskattbara värden!”

I senare artiklar kan man läsa vidare att problemet med metallplundrare ständigt ökar och att ”vi nu måste rädda vad som räddas kan!” För det mesta är det samma personer som återkommer och uttalar sig i artiklarna. Mediabilden rimmar illa med BRÅ-rapporten i vilken endast 3 av 145 respondenter nämner brott som kan relateras till metalldetektoranvändning under de senaste fem åren. Inför rapporten var jag i kontakt med BRÅ som berättade att man kände till dessa personers "natur" och att man skulle hantera detta på ett korrekt sätt. Tack BRÅ!

Det har föreslagits billiga och högeffektiva lösningar för att störa ut metalldetektorer över små och stora områden, både till Länsstyrelsen på Gotland och UV mitt. Ingen har dock varit intresserade av att ens undersöka eller prova dessa. Istället skrämmer man upp lokalbefolkning så till den milda grad att det bildas medborgargardsliknande grupper och system av angiveri. Modellen rekommenderas sedan internationellt, vilken bra media!

Jag har full förståelse för den frustration en misstänkt plundring ger upphov till och jag har delvis själv fått känna av den. Jag har däremot inte mycket över för de personer som missleder allmänheten genom att medvetet och systematiskt förse media med tvivelaktig information.

Kan det vara så att det finns en bitterhet kvar hos dessa personer, som inte lyckades genomdriva ett licenstvång för metalldetektorer, när det begav sig? Bara en tanke…

[Leif]

Leif, jag menar inte att plundring inte förekommer i Sverige, utan att problemet systematiskt överdrivs vid kontakt med media.

----

Kan det vara så att det finns en bitterhet kvar hos dessa personer, som inte lyckades genomdriva ett licenstvång för metalldetektorer, när det begav sig? Bara en tanke…

Det är mycket möjligt att du har rätt på båda punkter. Vi vet ju båda namnet på den av media oftst tillfrågade experten som verkar på Gotland (Johan skulle säkert radera hennes namn om jag skrev ut det). Den antikvariska verksamheten och polismyndigheten har överlag en allt för dålig kännedom om omfattningen av problemet, vi har några få nedslag som man relativt ofta återkommer till. Gotland är ett, Vittene var ett annat. Vad gäller Vittene så gick det fler omgångar i media. Först i samband med att vi polisanmälde våra observationer. Sedan gjorde kvällstidningarna ett nytt svep något halvår senare och slog upp nyheten igen (recycling av andra tidningars material kan man kalla det för).

Jag kan åter igen konstatera att jag har svårt att se motivet. Det är sannolikt inte ekonomiskt. Kan det röra sig om ett snedvridet intresse för arkeologi, eller kanske en jakt på spänning?

[Ethelred]

En vanlig sk. hobby metall detektor kan på sin höjd känna av ett mynt på högst 30 cm djup. För att hitta sk. fornfynd krävs att man letar i jord som kontinuerligt blir omrörd, dvs i plöjda åkrar.  

Fynden inskränker sig annars bara till rostiga spikar, taggtrådsrester och möjligen en och annan kapsyl.      :shock:

[Håkan]

Visst förekommer det plundring med metalldetektor i Sverige, men Selaön har rätt då han menar att problemen överdrivs. Plundring är ett problem på Gotland och på ett antal centralplatser på fastlandet, men inte alls i den utsträckning en del vill göra gällande. 20 hål i grässvålen på ett gravfält eller i ploglagret på en åker innebär naturligtvis inte att lika många förhistoriska föremål försvunnit ned i en plundrares ficka. Det går väldigt många kapsyler, foliebitar och moderna mynt på varje artefakt, även på rika fyndplatser. Det finns ingen metalldetektor som förmår tränga igenom en tjock grässvål och stenpackningen i en grav och det är väldigt svårt att hitta ett förhistoriskt föremål under plogdjup i en åker. Detta innebär att de förhistoriska artefakter som en plundrare eventuellt hittar är fynd som aldrig skulle påträffas vid en traditionell arkeologisk undersökning, eftersom vi banar av de ytligare jordlagren! Skillnaden är, lite tillspetsat, att antingen hittar plundraren artefakterna eller så bryts de ned i ploglagret eller hamnar i en dumphög i samband med en arkeologisk underökning.
 
Detta är naturligtvis inget försvar för plundring. Jag föraktar dessa människor djupt och ser gärna strängare lagar, hårdare straff och utökad bevakning av utsatta fornlämningar. Plundrare ska jagas med blåslampa! Hennius m.fl. förtjänar all respekt för sitt idoga arbete mot plundring i alla former, men debatten måste nyanseras. Så länge det inte metalldetekteras systematiskt och sakkunnigt vid varje arkeologisk undersökning är problematiken i princip rent hypotetisk. Den arkeologiska forskningen får naturligtvis inte ut mer av ett föremål i dumphögen än ett som försvunnit ned i fickan på en ljusskygg plundrare. Om svensk arkeologi däremot tar till sig metalldetektering som metod på allvar, är problematiken uppenbar. Dit är det dock långt och jag anser att det delvis har sin grund i den inflammerade plundringsdiskussionen. Det går knappt att andas ordet metalldetektor utan att anses som lite lätt suspekt, även om man är arkeolog.

Leif menar att det inte är speciellt många som protesterar mot att metalldetektor används på boplatser, stadsgrävningar, gravfält m.m. Jag håller inte med. Jag har sysslat med metalldetektering sedan 1999 och kan bara konstatera att metoden är mycket omstridd. Jag har arbetat i ett antal stora exploateringsprojekt och det har inte förekommit systematisk metalldetektering i något av dem. Oftast ser man inte ens röken av en detektor och de få gånger det trots allt detekteras görs det vanligtvis av någon som saknar den kunskap och erfarenhet som krävs för ett lyckat resultat. Detta är ett enormt problem! Danska och skånska detektorundersökningar har visat att huvuddelen av metallen (i odlad mark) ligger i matjorden. Avbaningsarkeologin må ha stora fördelar, men då det gäller metallen är metoden en katastrof. Hundratusentals kubikmeter fyndförande jord schaktas bort utan någon som helst kontroll! Annan metall försvinner då den ligger i delar av anläggningar och lager som inte undersöks p.g.a. prioriteringar. Undantag finns, på en del grävningar används metoden sakkunnigt och resultaten brukar då bli mycket goda. För goda ska man kanske säga! Många arkeologer tror sig nämligen veta att boplatser, eller för den delen hela tidsperioder och delar av landet, är metallfattiga. De får i allmänhet problem med platser där metalldetektering resulterat i stora mängder fynd. Lösningen brukar bestå i att utnämna lokalerna till centralplatser (se Aktuella metodfrågor 1).

Över till tomma åkrar med tydliga gränser. Det lär ta omkring 10 år av systematisk detektering och plöjning för att tömma ett ploglager. Kan det finnas någon annan förklaring än plundring? Min erfarenhet är att man ganska ofta stöter på gränser då det gäller metallförekomst i matjorden. En harv som rasar, eller för den delen ett idag försvunnet hus, kan ge upphov till stora mängder metall på en plats i jämförelse med närmast fyndtomma områden bredvid. Om all metall är borta kan vi dessutom konstatera att plundraren är en dålig detekterare. Järnet borde finnas kvar. Jag inser dock, trots detta, att Vittene är en plats där det förekommer plundring och jag har stor respekt för Leifs arbete där. Mitt förslag för att skydda den typen av lokal är att markägaren får ersättning för att ha en oplöjd rejäl vall på platsen. Skyddet blir inte 100 %, men sannolikt tillräckligt. Detektorns sökdjup minskar radikalt om det är en massa gräs ivägen och det tar mycket längre tid att gräva efter metallen. Detta är ett långt bättre tillvägagångssätt än fantasifulla störningssändare, eller förslaget att sprida ut mängder med skrot på utsatta fornlämningar.

För att avrunda det hela: Jaga plundrarna, men överdriv inte problemet. Det tjänar ingen på!

[Leif]

Det grundläggande är väl fortfarande att vi är medvetna om ett problem men vi har inte en susning om dess omfattning.

Håkan och jag har nog haft lite olika arbetsgivare. På de flesta lite större grävningar jag deltagit i eller lett har detektorn haft sin givna plats. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg väljer åtminstone jag att plocka in proffs vad gäller metallsökning. Å andra sidan utgjorde Vittene-projektet lite av mina formativa år så detektorn har i min arkeologiska värld allt som oftast existerat parallellt med grävmaskinen. Åtminstone på grävningar där man förväntar sig metaller. För övrigt är mycket av hela centralplatsdiskussionen så dum och självuppfyllande att man storknar. Man ser mycket sällan en diskussion kring metod <-> tolkning vad gäller centralplatser.

Det finns ett annat sätt, utöver tjock vall, att skydda ordentligt bevaransvärda fornlämningar på. Det är genom att sprida krossat hårdbränt tegel i markerna. Det brända teglet ger de detektorer jag provat spel. Det blir extremt svårsökt.

Och vem vet, kanske ses vi vid Elgiganten i höst Håkan......

[Håkan]

Vad blir egentligen effekten av att sprida ut tegel? Om metoden fungerar, vilket jag betvivlar, kommer ingen någonsin att hitta metallen! Vad är syftet med det? Fördelen med en gräsvall är att den kan avlägsnas så att platsen blir sökbar vid en arkeologisk undersökning. Vi kan inte använda oss av en metod som för all framtid gör det omöjligt att hitta metallen! Är det ens lagligt att sprida ut tegel på en fornlämning?

Fungerar metoden? I somras arbetade jag på en plats där det funnits ett tegelbruk. Marken var på sina ställen full med tegel. Jag justerade metalldetektorns diskriminering och sedan var det bara att jobba på. Jag hittade mängder med förhistoriskt järn mellan teglet.

Det låter bra att inställningen till metalldetektering är positiv bland arkeologer på västkusten. Jag har haft stor nytta av det du skrivit om metoden. Men, jag har som sagt deltagit i ett antal större exploateringsprojekt i Skåne och Mälardalen och där har det inte förekommit någon systematisk detektering. Jag har dessutom plöjt igenom mängder med undersökningsplaner och rapporter på jakt efter goda metodexempel, med samma resultat. Det finns en del glädjande undantag, på enskilda grävningar och i mindre exploateringsprojekt (Väg 11 i Skåne t. ex.), men helhetsbilden är dyster.

Trots denna polemik tror jag vi har en hel del gemensamt, som metalldetektorkunniga arkeologer. Vi ogillar plundrare, men gillar metalldetektering. Om du publicerat mer om metoden än tipsen ovan, skulle jag mycket gärna ta del av det.

Vad händer vid Elgiganten?

[Lars Lundqvist]

Ett sent inhopp.... men hellre sent än aldrig!?
Jag har jobbat med en grupp danska amatörarkeologer som systematiskt använt metalldetektorer i +10 år. Deras empiriskt vunna erfarenhet säger att det tar minst 8 år (=odlingssäsonger) innan man "tömt" en normal östdansk skattfyndplats. Att städa av en boplats på metaller ta knappast kortare tid. Jag ahr mycket svårt att gå med på att man lyckats tömma åkrar, som Leif beskriver saken.

[Leif]

Lunkan, om man söker av en åker samma odlingssäsong som den plundrats/tömts så borde man rimligne inte få några utslag..... Eftersom vi sökt gärden i Vittenebygden där tuvor vänts upp i stor utsträckning så är de att betrakta som tömda, den säsongen. I fallet Vittene var de arkeologiska aktiviteterna (och den extrema mediala täckningen) koncentrerade till en kort tidsperiod. Kanske skulle förnyade sökningar ge en annan bild av var vi hade haft besök än den vi tecknade under de år projektet pågick.

Om ovanstående resonemang, i kombination med Lunkans uppgifter, är sannt så har vi stor anledning att oroas över plundringen omfattning. Det borde alltså innebära att alla de "tomma" platser SHMs saligen avsomnade eftersöksprojekt besökte var plundrade samma odlingssäsong! Med andra ord en sanslöst omfattande aktivitet....