Då vill jag våga mig på en teori (helt lekmannamässig och dåligt underbygt men ändå ...):
Järnålderns långhus - hallen - hade sina rötter i bronålderns och bondestenålderns typiska bostadshus (det stora allfunktionshuset) och fick sin fortsatta kontinuitet i sockenkyrkorna.
Hallen, där folket i bygden kunde samlas för fest och kult och för att visa hallens herre sin trofasthet, fungerade som en symbol för kontinuitet och tradition - den påminde järnåldersmänniskorna om den gamla boendeformen där en hel släkt rymdes tillsammans med boskap och allt, men som ersatts med en annan boendeform, fler och mindre hus med olika funktioner. Hövdingen gav, med sin hall, folket i bydgen känslan av "den där gamla fina gemenskapen ..." I övergången till medeltid började kristnade hövdningar att bygga kyrkor liksom deras äldre släktingar tidigare rest hallar. Kyrkobyggnaden erbjöd folket i bygden samma slags arena för fest, religiös kult och lokalpolitik, som hallen haft. Kyrkobydnaderna var inte knuttimrade, det var den gamla bygnadstekniken med resta pålar som kunde ge den ljus och rymd - och känsla av tradition - som önskades. Och vad ärförresten de gotiska katedralerna annat än jättelika långhus i sten?