Ja, måste erkänna att jag aldrig blivit riktigt klok på det här med de medeltida kyrkornas förhållningssätt till gamla (hedniska) företeelser. Man läser så många olika varianter och tolkningar kring varför man förlagt kyrkorna på vissa platser, varför man murat in runstenar, hur man förhöll sig till runor m.m. Det hela verka vara ganska mångfacetterat faktiskt, och det var nog ingen "standardisering" i synsättet, man får tänka sig många lokala varianter. Kanske har vi i modern tid läst så mycket om kristendomens långa historia av bekämpande av hedniska företeelser så vi har en benägenhet att tolka in lite för mycket i det vi ser i de gamla kyrkorna.
Man stöter ju i tolkningarna på ett antal olika förhållningssätt till det "gamla" som man kan tycka sig se spår av i de äldsta kyrkorna:
1. Man försökte "ta kraften" från det hedniska genom att anamma föremålet (t.ex. gravhög) inom kyrkans sfär, och behålla det.
2. Man försökte istället förstöra objektet eller dölja det (som i exemplet med den dolda bildsidan av bildstenar).
3. Man ville istället knyta an till det gamla och visa upp det, fortsätta traditioner. Man uppfattade ju inte alla gamla föremål som hedniska.
4. Man brydde sig helt enkelt inte om något symbolvärde alls - det råkade bara bli så (som du säger, stenarna kanske var bra byggnadsmaterial).
Antagligen finns det fler förhållningssätt här. Syns att det finns så lite skriftliga källor till varför man gjorde si och så.
/Mats
