Jag snubblade över dessa ord i en diskussion. Av vad jag har förstått är orden fornisländska där ergi är ett feminint substantiv och ragr ett adjektiv. Dessa brukar översättas med: omanlighet, feghet, sexuell perversitet och att vara den mottagande parten i ett homosexuellt förhållande.
Några exempel på hur dessa ord har använts:
På Björketorpsstenen (DR 360 U) från 600-talets andra hälft i Blekinge: ”Oupphörligt plågad av omanlighet (ArAgeu), hemsökt av trolldomsdöd (blir) den som nedbryter detta (minnesmärke)”.
I Ynglingasagan sägs det att anledningen till att kvinnor utövar sejd är att det medför så mycket omanlighet (ergi). Varför är då Oden betraktad som sejdens gud?
I Hrafnkel Frejsgodes saga, från 1200-talets slut, blir den gamle Hrafnkel tilltalad att; ”alla blir ergisk när de blir gamla”.
I den norska Gulatingslagen, från 1100- och 1200-talen, står det att den man som kallar en annan man för ragr skall förklarad fredslös.
Att bli förklarad omanlig eller vek verkar ha varit något som ansågs mycket förolämpande under järnåldern och tidig medeltid. Är det någon som känner till fler tolkningar av dessa ord och/eller har litteraturtips angående förolämningar och förbannelser under järnåldern? Är själv inte alls insatt i språkhistoria, någon som har fler åsikter?
/Johan