Var på Riksantikvarieämbetets heldagsseminarie ”Ny forskning – nya perspektiv” på Kulturen i Lund i dag. Tre teman behandlades: Ale stenar, Kiviksgraven och Glimmingehus. Mycket trevlig tillställning. Jag refererar dock endast till Ale stenar frågan här.
Björn Magnusson Staaf höll om ”Unika objekt – gemensam miljö”, om de tre historiska lämningarna sett ur ett större perspektiv. Varför är det så att vi har en tendens att låsa oss i tidsperioder och speciella objekt även om vi vill se stora perspektiv? Björn tog fasta på Österlen som närmast en utskjutande halvö med havet som viktig sammanhängande länk. Alla tre föredragsobjekten i dag hade med havet att göra – även Glimmingehus. Ska dessa tre utvecklas i ett kulturturistsammanhang är det viktigt att man från respektive platser refererar till objekt ute i landskapet. Björn fick kraftigt medhåll från folk på Glimmingehus som upplevde sig själva närmast som en isolerad ö när det gällde informationen till besökarna.
Tore Artelius talade om skeppssättningar, symbolik, dateringar etc. Endast ett fåtal skeppssättningar från bronsåldern jämfört med den yngre järnålderns oerhörda mängd. De äldsta under period II i Halland och Västergötland. Även skeppssättningar med trämarkeringar istället för sten finns numera från bronsåldern, vilket var nytt åtminstone för mig.
Dagens klo stod Lars-Inge Larsson och Immo Trinks från UV-teknik. Mer om detta längre ner.
Bengt Söderberg från UV-Syd höll ”Ales stenar – undersökningar och kunskapssammansmältning”. Klargjorde en mängd fakta, så t.ex. att de sex C14-dateringarna anger en entydig datering till yngre järnåldern. Skålgropar på stenarna hör rimligtvis samman med att man nyttjat stenar från megalitgravar i området. Inga sådana finns t.ex. i Valleberga socken medan det finns många megalitgravar längre bort från Ale stenar. Skålgropar finns också under den forntida marknivån vilket klart visar att de är sekundära i förhållande till skeppsättningen. Man har föredragit stenar med storleksförhållandet 1:2,5 vilka är ovanliga i naturellt tillstånd. Materialet visar också att vissa stenar forslats upp till tre mil utmed kusten.
Bo Lind och hans assistent höll sedan en dragning om varför Ale är ett astronomiskt solur. Akterstäven är orienterad i förhållande till vintersolståndet och förstäven till solens nedgång under sommarsolståndet. Allt genom att den som blickar ut står på en punkt mitt i skeppet. Från denna punkt kan man sedan flukta in solen under speciella perioder över olika stenar. Förskjutningar mellan stävsten och soluppgångslägen förklaras av de naturliga förskjutningarna som skett under årens lopp och med hjälp av differensen kan man räkna sig fram till att Ale är rest för 2700 år sedan.
Tillbaka till dagens klo – redovisningen av de djupt hemlighållna resultaten av markradar- och magetometerundersökningarna från september i år. Ett föredömligt föredrag. Efter att ha redogjort för den kvalitet som gruppen besitter och de olika teknikerna var det dags för avslöjandena. Sveriges radio var där, TV var där, tidningarna var där. Jag har aldrig någonsin upplevt en så förtätad stämning under ett föredrag. När föredragshållarna höll över tiden och förklarade att de fick skynda på skreks det i hela lokalen: "Nej!!"
Skikt för skikt över hela fornlämningsområdet redovisades. Vi fick följa med ner under jorden både i och långt utanför skeppssättningen. Skikten redovisades med 10 cm intervaller. Jag har gjort nedanstående skiss så ni lättare kan se vad det rör sig om.
Simpel skiss över resultat.
Inne i skeppet fann man endast fyra kraftiga markeringar, vilka ligger i linje utmed mittaxeln. Kan vara stenar, järnförekomster etc. Utanför skeppet kunde man konstatera att skeppet är placerat i ett område som särskiljer sig från omgivningen. Detta område kallade man ”brämen” (färgat på skissen). Detta är så klart begränsat att man kan misstänka diken eller annan avgränsning som en markering av gravområdet. Trots att man undersökt ett stort område utanför ”brämen” är samtliga indikationer av intresse uteslutande koncentrerade inom detta område.
Utmed skeppets nordöstra sida fanns klara antydningar till ett mindre stenskepp. Söder om skeppet fanns dessutom fyra indikationer som rimligtvis bör vara rester efter de stenar som visas på teckning från 1770-talet och som Bruzelius på 1800-talet omtalar som rester efter ett skepp.
En fyrkantig anläggning norr om skeppet kan eventuellt tolkas som en byggnad. På ömse sidor om förstäven i väster fanns två runda områden placerade symmetriskt och på lika avstånd från stäven. Dessutom påträffades spår efter det luftbevakningstorn som stod på platsen på 1940-talet.
Med dessa resultat har ett viktigt steg i forskningen om Ale stenar uppnåtts. Man har äntligen kunnat sätta in det i sin omgivande miljö. Att det är en astronomisk kalender från bronsåldern kan enligt min mening Bo Lind ha för sig själv – det stöds inte på något vis av något arkeologiskt fynd, tvärtom talar de belagda tre stenskeppen för att det är en begravningsplats från yngre järnåldern. Att man orienterat Ale stenar i riktning mot solens uppgång är inte märkligt och behöver inte betyda något som har med astronomi att göra.
(Nedskrivet i all hast med eventuella små fel insmugna)
