Anders Kaliff och Olof Sundqvist är noga med att i sin bok påpeka att Oden inte är en importerad gud i den bemärkelsen att:
”en direkt överföring av Mithras eller någon annan romersk gudom [t.ex. Merkurius eller den Isis]. Vi menar inte heller att Oden i sig utgör en skandinavisk motsvarighet till den indoiranske Mitra/Mithra, vilken snarast skulle motsvaras av Tyr. Oden bör redan före romersk tid, på det sätt som Dumézil hävdat, ha varit en av de mest centrala härskargudarna också i den skandinaviska religionen. Detta är rent av en utgångspunkt för vårt resonemang, eftersom det i sig kan ha varit anledningen till att nya kraftfulla element kunnat upptas just av denna gestalt. Vad som förefaller troligt är att Oden i just detta skede får sin roll som krigsgud och som mytisk anfader till vissa härskande släkter.”
Och lite längre fram
”Om vår hypotes angående skandinavernas möte med Mithraskulten är riktig så ligger det nära till hands att dessa låtit sig inspirerats till ett liknande sätt skapa lojalitet som också inkluderar en religiös härskarideologi…Kanske har man enligt mönster från Mithraskulten och den romerska armén skapat religiösa krigarförbund, vilka svurit att vara lojala in i döden – mot varandra, sin ledare och sin gud….Kanske är det då minnet av sådana krigarförbund och följeväsen som lever kvar i berättelserna om berserkir – de till Oden försvurna krigare”
