Jag arbetar med museipedagogik dagligen, och känner inte alls igen mig i att barnen har svårt att hantera tidsperspektivet. Dessutom är SÅ, BÅ och JÅ perioder som lämpar sig väl för praktiska övningar (från museets sida), och barnen är oerhört nyfikna i 8-10 års ålder. Däremot upplever jag att de i många fall är betydligt mindre intresserade när de börjar närma sig tonåren (för att inte tala om när de väl är där...).
Men låt säga att vi gör som Nina föreslår, och börjar med den tid som ligger närmast. Är det då modern historia vi ska lära barnen, eller menar du vikingatiden? Jag vill påstå att det är betydligt svårare att förstå handelsutbyten och social skiktning än att sätta sig in i jägare, samlare och tidiga jordbrukares situation. Samhället, och därmed också historien, blir mer komplex ju närmare vår egen tid vi kommer.
Att vikingatiden har blivit så populär tror jag hänger ihop med den bild som förmedlats i den äldre historieskrivningen, och som sedan förts vidare på allehanda sätt. Tuffa muskulösa vildar som attackerar flyende fransoser, seglar i drakbåtar och dricker mjöd. Och så guldfynd då förstås. Spännande.
Jag har själv alltid haft ett relativt svalt förhållande till järnåldern, och diskussioner om Svea rikes vagga, Birka, kungshögar etc får det bara att krypa i mig. Alla är vi olika!
Glöm inte heller att, vilket vi paleolitiker länge sagt, stenåldern är het - hur ofta hör man någon förespråka järnålderskost?!
