Kvinnliga krigare, sköldmöer, omtalas i Leijrekrönikan, nedskriven på 1100-talet. Det är i samband med att Harald Hildetand drar till svearna och slaget vid Bråvalla då ”kung Ring mötte honom till kamp, där sjoldmöer ska ha kämpat på Haralds sida som märkesmän; av dessa hette den ena Hed, den andra Visna.”
Saxo, som skrev sin Danmarkshistoria i slutet av 1100-talet, har en mera detaljerad berättelse om detta sagoslag. Han uppräknar en mängd krigare på Haralds sida däribland ”Från Slesvig var Hake Huggenkínd och Tymme Sejlmager komna under anförelse av Hed och Visna som naturen givit mäns mod i kvinnokroppar. Vebjörg (också en kvinna) var uppfyllt av det samma mod … Visna, som var en särskilt hårdsinnad kvinna och övermåttan förfaren i vad som tillhörde krigsväsendet, var omgiven av en flock slaver …”
När striden började satte Harald Hed som anförare på den viktiga högra flygeln medan Visna bar huvudbaneret. Starkodder högg under slaget handen av Visna. ”Han vittnade också att kvinnan Vebjörg kämpade mot fienden och fällde kämpen Sote.”
Skada att Saxos enorma verk endast i modern tid är utgiven på gammeldanska. Borde ha översatts till modern svenska. Självklart tillhörde berättelsen ovan sagolitteraturen redan på Saxos tid även om vi inte vet exakt alla skrivna källor han haft tillgång till.
En annan kvinna som inte drog sig för att dra vapen var Leif den lyckliges syster Frejdis Eriksdotter. I Grönlänningasagan leder hon ett eget skepp till Vinland och slår där ihjäl en mängd nordbor. Själv hugger hon ihjäl ett antal kvinnor med en yxa. Skrällingarna jagar hon bort genom att gå mot dem med draget svärd och blottade bröst på vilka hon sågs slipa sitt svärd. Inte undra på att indianerna flydde!