Kopparbrytning i Michigan under yngre bronsålder är redan väl dokumenterad. Dateringe går ca. 3200 år tillbaka.Vad man på senare år blivit klart är att mängden utbruten kopparkis har varit anmärkningsvärt stor.
Sett i relation til avståndet till Europa är fynden gåtfull, speciellt eftersom indianernas kopparbruk lär ha varit mycket begränsad.
Den gamla och infekterade frågan om skeppstrafik mellan N-Amerika och N-Europa för Colombus har tyvärr lett till att expertisen tidigare uteslutit att man i forn-tiden seglat över världshaven. Därmed kunde medeltidens regenter presentera bilden av dom venetiska och katolska hjältarna, som Colombus, Vespucci, da Gama och Corte Real som "stora upptäckare". Därmed förstärketes också tron på 'deras' Gud, som vid sitt försyn hade lett dom på vägerna över havet - för att där "hitta" dom kontinent, riken och rikedomar som där väntade på att 'förlösas' från sina hedniska mödor och primitiva livsformer.
Tyvärr har religiösa och politiska ideologier gärna fått överpröva historieskrivningen och i så hänseende hjärntvätta hela befolkningar, inklusive deras akademier. Av denna orsak har ideen om forn-tida havsseglatser - och specielt amerikanska fynd av nordiska runstenar, vävlod, metaller och mynt - varit ytterst impopulær bland endera auktoriteter. I så henseende har alltså auktoriteter inom politik och kulturpolitik, jämte statsbyråkratier och akademier haft en 'omförenad' interesse vad gäller dom 'officiella sanningar' inom etnologi, antropologi och historia.
När Heyerdahl ville motbevisa den grundläggande devisen - att man 'inte kunnat segla' - blev det av politiska orsaker ett stort motstånd mot hans försök att motbevisa denna folkmyt, inte minst från akademiska auktoriteter med politiserade historiesyn. Att Heyerdahls Kon-Tiki lyckades bevisa möjligheten för forntida havsseglater ändrade tyvärr inte väsentligt på detta motstånd. Endera blev även mer engagerad och ivrig på att underminera Heyerdahls beviskädja - så man fortfarande kunde avvisa tanken på en infödd, maritim kultur som seglat ikring oceanet redan under 'oldtiden'.
I tråd med den etablerade uppfattning fick man sen för sej att skandinaver och nord-europeer levt i en "avsides" och "perifär" del av brons- och järnålderns Europa - och tack vare sin 'primitiva kultur' INTE hade 'fått' dom nödvändiga kunnskaper om segel och seglatser före romernas långa närvaro och folkvandringstidens 'ideflöde'.
I tråd med bilden av den 'primitve nordbo' fick man förklara uppkomsten av vikingaskepp och ulfberht-svärd som ett resultat av frankernas civiliserande kulturvåg, som under karolingerna hade nått fram till dom enkla barbarerna i nord. Även om frankerna själva saknade båda dessa teknologier fick dom hursomhälst användas som bakgrund för att nordborna under 700-talet - som vid en uppenbarelse -
blivit mån om att bygga eminenta havsseglare, med intill 35 meters längd och 30 kvm stora segel, bardunerade med specialrep på 12-14 meters höga mastrar.
Med fynden av den stora, forn-tida kopparbrytningen vid Lake Superior i Michigan fick altså Heyerdahl och Ingstads bevis för havseglatser och vikingar i America ett nytt perspektiv. I tråd med fynden etter havseglatser från Hawahi till Tahiti (3.200 år f.n.) kunde man hänlägga kopparkisen i Michigan til såväl YBÅ som ÄJ/YJ.
Nu är frågan igen re-aktualiserad, inte minst tack vare dom arkeologiska OCH genetiska spår man också fått fram, numer, efter gamla, maritima kontakter över Atlanteren. I närheten av koppargruvorna, vid Astalan i Wins-consin, har man även hittat en peroglyph som avritar ett typiskt forn-bordisk drakaskepp, med drake- eller ormhuvud i förstamnen:
http://www.rigorousintuition.ca/board2/viewtopic.php?f=8&t=32996&view=previous