Viktor Rydberg - Undersökningar i germanisk mythologi, del 1

[Wurner]

Recension.

Undersökningar i germanisk mythologi del 1 gavs ut 1886 och följdes av en del 2 1889. Jag har läst del 1. Läser man på svenska Wikipedia om Rydberg står det om "Undersökningar":  "[...]ett arbete som bedömts som "ett tragiskt slöseri med tid och begåvning" [ref saknas]". På den engelska sidan står "There is no shortage of scholarly opinion and no consensus on Viktor Rydberg's works on Indo-European and Germanic mythology. Some scholars feel that his work is ingenious,[36] while others feel the work is too speculative.". Vad är det här för text, som kan uppfattas som antingen genial eller "ett tragiskt slöseri med tid och begåvning"?

Väldigt kortfattat kan man säga att Rydberg går igenom ett stort antal medeltida skriftliga källor med anknytning till germaniska myter, jämför dessas innehåll med varandra och finner paralleler i mytologiskt innehål, namn, släktskap mellan personer o.s.v. och finner att det många källor talar om samma personer och händelser fast med olika omskrivningar och under olika namn. Rydberg sammanfogar då vad som går att utläsa från dessa olika skrifter till en sammanhängande mytologi - d.v.s. en kosmologisk och mytologisk enhet, ett enda stort germaniskt epos där alla olika avsnitt, som fås ur de olika källorna, har sammanhang och mening.

Är detta då rimligt att göra? Är myterna som vi finner dem idag sprungna ur en gemensam episk berättelse som avhandlar världens och gudarnas tillblivelse, tillvaro, historia och undergång? Jag misstänker att det är här skon skaver för många. Jag vet inte hur diskussionerna går bland professionella religionshistorier och ifall de uppfattar religioner i allmänhet, den forngermanska i synnerhet, som löst sammanhängande berättelser utan sinsemellan samstämmighet och logik. Vad man än anser eller tror om detta så borde det väl vara intressant att på försök jämföra, sammanfoga och ihopsmälta dessa olika myter till en enda enhet, logisk inom de ramar den själv ställer upp?

Det är just detta som Rydberg gör i "Undersökningar". Schematiskt kan det se ut så här: Två berättelser berättar om liknande händelser. I den ena heter hjälten "A" och är son till "B". I den andra heter hjälten "C" och är son till "D". Anta att berättelserna faktiskt handlar om samma sak, är då A=C och B=D? Om vi undersöker andra berättelser där A, B, C eller D omnämns, finner vi även då paralleler och ytterligare stöd? Rydberg börjar nysta i olika ändar där paralleler tycks finnas, ur dessa fynd växer sedan andra fynd och till slut finns det verkligen ett enhetligt persongalleri och ett stort epos som i stora drag beskriver den mytologiska världens uppbyggnad och historia. Läsaren får följa med i denna process steg för steg - ingenting utelämnas.

Om nu myterna skulle hänga samman i någonsorts logiskt sammanhängande ram, varför ser det inte så ut när man läser de dikter, sånger och krönikor som vi har bevarade från medeltiden? Enligt "Undersökningar" finns en stor del av svaret i krönikörernas kristna världsåskådning och i deras syften med sitt skrivande - att skriva en ärorik historia åt sitt folk och sin monark, en historia som är trovärdig och "logisk" utifrån deras mytologiska världsbild, d.v.s. den medeltida kristendomen. De germaniska gudarna får därför "historieras" och bli till människor i dessa krönikor (Ynglingaättens anfäder anges ju vara Oden, Njord och Frej).

[Wurner]

Högsta mode och prestige fick tydligen medeltidskungarna om deras anfäder var från Troja (detta blev populärt under romartid). Rydberg visar (med goda exempel) hur denna "historiering" av germanisk mytologi pågått genom tiderna hos kristna germanska folk som franker och anglosaxer. Jag misstänker att denna skildring tillhör det minst kontroversiella i "Undersökningar" och även om man inte är intresserad av att läsa vad han kommer fram till om germanisk mytologi i sig så är avsnittet om historieringen av gudarna och gudasagorna väl värd att läsa för envar som intresserar sig för vad Saxo, Adam av Bremen och andra skrivit om förhållanden i germanien.

Som källor används inte bara romerska och nordeuropeiska skrifter, det förekommer också jämförelser mellan germanisk, forniransk och vedisk mytologi (dessa har skriftliga källor). "Undersökningar" börjar med en översikt av det dåtida (1880-tal) forskningsläget gällande de indo-europeiska språkens ursprung och spridning. Det är intressant att se att uppfattningen redan då "Undersökningar" skrevs var väldigt lik de mer sentida "Kurgan hypothesis" och liknande. När jag letat efter andras åsikter om Rydbergs verk har jag stött på saker i stil med "Han skrev om arier och hävdade den vita rasens överlägsenhet" (parafras). Beträffande Rydbergs bruk av ordet "arier" skriver han redan på sida 3(!) om ordvalet:

"Denna vår egen språkfamilj har fått olika namn: den
indogermaniska, den indoeuropeiska, den ariska. Jag
använder här den sistnämda beteckningen. Armenier, iraner och
inder kallar jag de asiatiske arierna; alla öfrige de europeiske." (kursivering tillagd av mig).
Detta skrevs 1886. "Arier" var inte laddat med samma betydelser då som nu och detta ordval kan man väl knappast hålla emot Rydberg.

Ingenstans stöter jag på någonting som anspelar på någon åsikt om en eller annan "ras" överlägsenhet. Kraniemätningar nämns i den översikt av Rydberg som inleder "Undersökningar" men har ingen bäring på övriga verket (och kraniemätningar användes inom arkeologin som ett slags föregångare till vår tids genanalys så det är knappast uppseendeväckande att Rydberg omtalar metoden). Rydbergs egna undersökningar, alltså hans analys av skriftliga källor, är saklig.

Utlåtande:
För min del har läsningen av "Undersökningar" varit mycket njutbar och stimulerande. Viktor Rydberg är en av Sveriges "stora" författare och kan verkligen uttrycka sig väl i skrift. Stavningsregler och ordbruk var ju annorlunda 1886 men någon större språkbarriär att övervinna är det inte. Jag tycker att projektet att skapa en syntes av de disparata mytologiska berättelserna är högintressant men även för den som inte är beredd att ge denna idé en chans och alltså inte intresserad av Rydbergs undersökningar "i det stora" så finns det många små guldkorn av skarpsynt analys att hitta "i det lilla". För den som är intresserad av resultatet av Rydbergs undersökningar men inte vill följa analysen finns "Fädernas gudasaga" som han skrev efter att undersökningarna var klara - vad jag förstår presenterar han där hela sin version av den germaniska mytologin såsom han finner den i sina undersökningar. Jag har själv inte läst "Fädernas gudasaga" men misstänker att det kan vara svårt för en kritiskt tänkande människa att bara acceptera hans fynd utan att ta del av analysen.

"Undersökningar" del 1 följs av en del 2 1889 men den har jag ännu inte läst.

Samtliga nämnda verk av Rydberg finns tillgängliga elektroniskt och gratis i Projekt Runebergs databas.

Om någon annan har läst "Undersökningar" och vill diskutera, eller om någon har frågor eller synpunkter så tar jag gärna ett samtal här i tråden.

[Boreas]

Tack för prisvärt initiativ. 

Rydberg hör onekligen till det exklusiva antal skandinaviska litteraturforskare som blivit historisk i internationella kretsar. När hans gedigna arbeten inte uppmärksammats och använts under dom senaste fem decennier - är orsaken inte signifikansen eller kvaliteten på hans forskning, men den politiska antites hela detta ämnesområde blev insnöad i under senaste hälft av 1900-talet.

Sen dess har forskningen på den nordiska och nord-europeiska forn-tiden varit befängt med rakhyvlar stora som yxor - och en politisk korrekt tystnad. Därmed har hela den tidiga forskningen på nordisk historia - och alla dom forskare som från upplysningstid till mellankrigstid publicerat sina värk - försatts till arkivens magasin för "nationalromantiker". Denna trend kan man se i flera germanska land, inte minst i Sverige - där man i ivern efter att vara "duktigast i klassen"  sågat fötterna av sin egen forskningstradition.     

Av den orsak har såväl danskarnas som götars och svears historia blivit amputerad, varför 50- och 60-talets studenter - dagens professorer, docenter och magistrar - fått leva i den 'fasta överbevisning' att dom nordiska områden varit ett kulturellt, socialt och politiskt bakvatten "i högcivilisationernas ytterkant".  Av den orsak har man även negligerat och/eller bortförklarat dom källor som kan hota denna bild - så som Caesars och Tacitus skildringar av dom kulturfolk, hertigdömen och kungadömen som fanns mellan Medelhavet och Nordsjön - redan innan dom själva anlände till "Gallia", "Bretonia" och "Germania". 

När Tacitus beskriver 'germanerna' så räknar han upp en rad 'germanska' landskap mellan Alperna och Nordsjön, där samtliga styrs av hertigar (duces). Det enda område han inte beskriver specifikt är Julland eller 'Danmark', där dessa hertigar lär ha haft en (gemensam) konung. Dessutom beskriver han skandinaviska halvön (som en ö) - där man hittar två kungar (reges, regni) över vart sitt folk, det ena 'suevi" det andra "gothi".

Drygt tre sekel senare beskriver den frankiska annalisten Gregorius av Tours en dansk kung (reges dani) vid namn Chochilaisus, vars dödsår skrivs 515. I Liber Monstrorum beskrivs sen en 'Hygelac' som "rex Getarum", vilket återges i Liber historiae Francorum som "rege Gotorum".  I Beowulf omtalas samma kung - "över geaterne" under navnet Hygelac. I Widsith beskrivs en rad folkland över hela Europa, med diverse regenter - några hertigar, andra kungar och endera kejsare. Alla dessa citat är samtida - och beskriver Danmark, Götaland och Svealand som kungadömen.

Den germanska forntiden hade mao. djupa rötter i en forntida civilisation, vilken likt den grekiska och romerska antiken gick under efter att krigiska herrar invaderat och utraderat dom gamla institutioner, regenter och kulturtraditioner. Därmed ändrades såväl de politiska som dom kulturella och språkliga traditioner - eftersom okulturen - alltså kriget, erövringen och utplåningen - bredde seg från Mellan-Östern och Medelhavet till Atlanten och Engelska kanalen. Därnäst skulle det alltså ta närmare 1000 år innan den retarderade kulturform slog sej fram till Nordsjön och Östersjön, för sen att slutligen ta sej an Skandinavien, Finland och Vita havet - eller "helt ut till världens yttergränser" som man skriver redan under 1070-talet - ett drygt decennium innan rikedomarna i Uppsala erövrades och plundrades.   

[Boreas]

Den europeiska antikens folkslag, språk, traditioner och kulturformer kom alltså att överleva längst i Norden, där dom utvecklats i en jämn progression sen "Arilds tid", dvs. stenåldern. Av den orsak är dom minnen som fortfarande finns kvar på den Fenno-Skandiska halvön av urgammalt slag, vilket ger den en särskild signifikans när norra Eurasiens historia skal förklaras - såväl genetisk och etnologiskt som språkhistoriskt och kulturellt.   

Lik förkovrat går man i dagens historieundervisning ut från motsatsen - att man i Norden inte fick "organiserade centralmakter" innan dom "civilisatoriska element" kunde "anlända utifrån" - "med kyrkan och kristendomen". Ser man närmare efter vill man dock upptäcka motsatsen - när saxer, friser, daner, götar, svear, norrmän, finnar, balter och vender "kristnades" var det efter att dom alla som en hade erövrats - "med svärd och eld" - och deras egna, inhemska och legitima kungar och adelshus blivit helt eller näst intill utraderade.

Man kan enbart undra på varför man i detta perspektiv fortsätter att presentera den amputerade synvillan att "här fanns inga kungar eller centralmakter innan katolsk tid". Samma undran gäller givetvis varför man lär insistera på att upprätthålla en fotlös forntid - och av den orsak fortsätta förtiga och försmäda dom genuina och oerhört värdefulla arbeten som 1800-talets nordiska historiker visserligen gjorde.

När man numer ser en starkt stigande intresse för dessa teman är det mao. dom försmådda historiker och forntidsforskare vi får vända oss till för att få klarhet i folklorens och dom litterära källornas faktiska innehåll, relevans och vitterhet. Därmed blir 1800-talets giganter, som Victor Rydberg, PA Munch och  inte att komma ifrån.

Här om året kom en gammal, undanskuffad runsten från Strängnäs för dagen, där med två enkla ord bevisar att den omtalade, hypermodernistiska historiesynen är på tok felaktig: 
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,5444.0.html

Ämnet har tidigare ventilerats bland annat här:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,6450.msg73779.html#msg73779

[Wurner]

Jag kan se hur en enhetlig mytologi skulle kunna användas som argument i debatten om hur "avancerad" germanernas kultur och samhällsbyggnad var eller inte var, vilket om jag förstått dig rätt Boreas är vad dina inlägg rör sig kring. För min egen del tycker jag att mytologin och frågan om hur väl utvecklad och logiskt sammanhängande den var är intressant nog i sig.

Jag är inte säker på att mytologin var enhetlig och sammanhängande - det skulle i någon bemärkelse medföra att den var statisk och inflexibel - och det kan knappast tänkas att man skulle kunna återskapa den såsom den var utifrån de spridda källor som finns att tillgå. Källorna som finns är ju också från olika regioner och från olika tid så om man pusslar ihop vad de säger till en enhet, vilken tids mytologi är det då man har? Samtidigt, om mytologin var någorlunda sammanhängande skulle det vara omöjligt för "de troende" att i tvära kast göra ändringar eller tillägg som stör logiken eller sammanhanget i stort.

 Att man kan finna så lika beskrivningar av gudar, samband och händelser i germansk myt och i forniransk och vedisk som man faktiskt gjort talar för att grundelement i myterna var väldigt motståndskraftiga mot större förändringar. Vad skulle kunna ligga bakom den motståndskraften, vad skulle kunna vara orsaken till trögheten i systemet? Kanske om det är så som Rydberg arbetar utifrån: myten tecknar en sammanhållen kosmologi, skapelsemyt, gudaskara o.s.v. En mytologi av det slaget kan så att säga värja sig själv från förändring av sådant slag som medför att det grundläggande eposet störs eller att den inneboende logiken störs - passar det inte in i helheten kan det inte accepteras och måste förkastas. Enhetligheten och stommen i form av ett epos underlättar också överföringen av tron i generation efter generation - ju bättre alla olika komponenter passar ihop och ju mer kopplingar de har sinsemellan, dess lättare för en ny generation att lägga de gamles berättelser på minnet.

Om man nu leker med tanken att det skulle vara på det viset - mytologin var sammanhängande och kittet som höll ihop den var ett stort epos - hur skulle man på bästa sätt försöka komma så nära hur denna mytologi såg ut? Jo, just som Rydberg gjort.

Givetvis kan han ha gjort misstag och gjort feltolkningar o.s.v. vilket gjort det färdiga resultatet mer eller mindre skevt men som experiment sett är det enligt mig väldigt lyckat: det går att ur virrvarret av olika personligheter och episoder i de medeltida källorna at utvaska en robust, episk, motsägelsefri och logisk utifrån det egna systemet mytologi, som i sin enhetlighet är rikare och mer meningsfull än alla lösryckta delar. Är detta då ett bevis för att germanerna verkligen hade en sådan mytologi? Nej men det är sannerligen intressant att fundera över (tycker jag).