Det som präglar den här debatten i allmänhet, och även finns företrätt i artikeln är både faktafel och vad man kan kalla "avsiktliga missförstånd".
För det första så har inte Historiska museet gjort sig av med sin kompetens inom det historiska området vilket man ser om man räknar akademiska poäng (något som rimligen är viktigt i sammanhanget). Däremot så har de arkeologer som anställts på senare tid haft nyare utbildningar och disputerat inom andra synsätt än kritikerna - detta sticker i ögonen uppenbarligen.
Att ett annat synsätt kommer in och trängs med den traditionella positivistiska historien och arkeologin är förstås heller inte en fördel för de forskare som har etablerat sig inom dessa dicipliner. De får svårare att få forskningsanslag. Jag misstänker att detta är en av anledningarna till att man vill få det att framstå som att SHM och RAÄ sviker sina uppdrag med en annan historiesyn baserad i ett annat vetenskapligt synsätt.
Jag ställer mig i det här debatten alltid frågan varför folk har fått för sig att museerna ska forska på föremålen? Uppdraget handlar ju inte överhuvudtaget om att fördjupa förståelsen för de förhistoriska föremålen inom forskarsfären - utan hos allmänheten. Rimligen forskar man inom museisektorn på området hur man ska öka förståelse och intresse för historiska tider hos allmänheten, vilket inte görs annars. När detta nu sätts igång av SHM och RAÄ kritiseras det som "postmodernistiskt flum", rätt tramsigt eftersom det handlar om forskning kring det museiuppdrag som i många decennier har negligerats av de museianställda - särskilt de akademiker som ägnat sig åt forskning på museerna.
För att svara på din fråga, Gorm:
Postmodernism är inte ett självändamål mer än att det är nödvändigt för vår förståelse för oss själva som forskare. Postmodernismen gör forskningen självmedveten, sätter in den i ett sammanhang och är kritisk till värdet av oreflekterad kunskap. Förstår man inte mekanismerna bakom de värden som bildar historieförståelse för allmänheten kan man som museum inte fullfölja sitt uppdrag. Det blir som att skrika i megafon, men på fel språk.
Med andra ord kan man inte prata om "den faktiska forskningen" eftersom den är hjälplöst sammanbunden med en ständig återreflektion på vad man faktiskt håller på med. Ur ett vetenskapsteoretiskt synsätt är det inte möjligt att prata om absoluta objektiva värden inom humaniora, på det vis som man försöker sig på i de led som är kritiska till SHM och RAÄ. Den postmoderna forskningen är inte mindre forskning än den positivistiska, men den ställer andra frågor. Detta är mycket viktigt att begripa, men svårt, och det gör att media lättare "hänger på" en arkeologisk forskare som är kritisk mot de förändringar som pågår.
/H
