– De forskare som vill förlägga riksbildandet några hundra år fram i tiden, brukar hävda att kungsgårdssystemet tillkommit först på 1000- och 1100-talet. De menar att en mäktig kung lagt under sig stormannagårdar och döpt om dem till Husabyar.
– Ett av deras viktigaste argument är att landskapens indelning i mindre enheter, hundaren, som ägt rum från 1000-talet och framåt måste ha föregått kungsgårdarnas framväxt, eftersom man finner en Husaby per enhet. Men det håller inte. I vissa hundare finns upp till fyra kungsgårdar.
På 1200-talet förlorade Husabyarna sin funktion, det är historiker och arkeologer överens om. I bland annat Stockholm, Nyköping, Kalmar, Västerås och Örebro uppfördes borgar eller slott som kom att utgöra kärnan i kungens nya förvaltningsorganisation.
– Men under hela medeltiden krävdes det väldigt mycket innan kungen accepterats i alla delar av riket. Eriksgatan, som säkerligen har en lång tradition tillbaka i tiden, visar vilken besvärlig process han fick gå igenom innan han kunde krönas i Uppsala, säger Björn Ambrosiani. Och tillägger:
– Man måste också komma ihåg att riksbildandet ingalunda följer en linjär utveckling. Ett stort hot mot riket var arvsrätten. Sönerna till en kung kunde mycket väl ”ärva sönder” ett område varpå någon i följande generation bringade ihop landsdelarna. Den sista gången vi ser sönderfallstendenser är på 1600-talet då Gustav II Adolfs bror Karl Filip innehade ett mycket starkt hertigdöme.
Inte förrän 1634, två år efter Gustav II Adolfs död, fick Sverige en rikshuvudstad, Stockholm. Vid det laget hade Sigtuna, som ligger några mil åt nordväst, sedan länge spelat ut sin centrala roll för den svenska historien. Men vid de stora utgrävningarna 1988–1991 hamnade staden i rampljuset igen.
Projektledare Sten Tesch kunde presentera flera intressanta resultat från undersökningarna. Sigtuna grundades med stor sannolikhet av Erik Segersäll och inte, som tidigare hävdats, av efterträdaren Olof Skötkonung. Det mest uppmärksammade fyndet var ett myntstampsavslag, det slutgiltiga beviset för att Olof låtit prägla mynt i staden.
Medan utvärderingen av Sigtunamaterialet fortfarande pågår, börjar i maj en ny grävsäsong på Birka.
Ytterligare tre somrar ska Björn Ambrosiani och hans stab av arkeologer arbeta på den anrika ön i Mälaren. Det återstår att se vilka viktiga pusselbitar för Sveriges tidigaste historia som döljs i den Svarta jorden.
Svenska regenter som omtalas i texten
Kungarna Björn år 829 och Olof ca 850 i Birka omtalas i Rimberts Ansgarsberättelse. Här vinns dock ej klarhet i hur stor makt dessa kungar hade.
Erik ”Segersäll” är också en mycket anonym kung. Adam av Bremen anger honom som far till Olof ”Skötkonung”. I andra källor inhämtas att han var gift med en syster eller dotter till den polske härskaren Boleslav.
Olof Eriksson, med tillnamnet Skötkonung, ville enligt Adam förstöra hednatemplet i Uppsala. Han förlikades dock, trots sin kristna tro, med hedningarna. Under senare delen av sin regering låg han i fejd med norske kung Olof, ”den helige”. I isländska källor anges Olofs dödsår till 1022
.
Anund Jacob tillträdde som ”Rex Sweonum” regentskapet efter fadern, enligt inskription på mynt funna i Sigtuna. Det verkar som om kungen levt ända fram till ca 1050.
Emund var, till skillnad från brodern Anund, en oäkta son till Olof ”Skötkonung”. Han blev kung efter Anund.
Stenkil uppges ha varit Emunds svärson. Enligt Adam av Bremen verkade han framgångsrikt för inrättandet av ett biskopsdöme i Sigtuna. Som första biskop valdes Adalvard. Det var denne som tillsammans med den skånske biskopen Egino planerade att förstöra den hedniska kultplatsen i Uppsala. Stenkil avrådde dem dock från detta. Kungen dog ca 1066.
