Håller med, det verkar otroligt att skeppen skulle ha dykt upp plötsligt i slutet av 700-talet, men det finns ju inga bevis tidigare.
I v Medelhavsområdet och det arabiska Spanien inkl Galizien antecknas om kontinuerliga "piratattacker" från mitten av 500-talet och framåt. En del av dessa attacker skyldes Vandalerna för, men de bör alltså till delar varit utan skuld. Osäkert om ursprunget.
Från mitten av 600-talet fortsätter rapporterna, nu av araber, om piratattacker och de beskrivs som en plåga. Ursprunget är land i norr. Detta fortsätter fram till en bit in i 800-talet och nu anges ursprunget av araberna till Norden. Piratattackerna upphör i det närmaste när anfallen mot Västeuropa och Brittiska Öarna blir frekventa.
Hur som helst var de snabba och lätta skeppen en nyhet för de kuster som anfölls, de hade inget att sätta emot. Det är ju skälet till att vikingarna så gärna ägnade sig åt den typen av plundringar, det var enkla och snabba jobb.
Du har rätt igen, överfallen på franska kuster verkar rätt storskaliga, men de verkar inte syfta till att skapa egna riken på samma sätt som danskarna gjorde i England.
Sen skall vi ju inte glömma att vår kunskap kommer från de besegrade, och de som förlorar vill ju alltid påpeka hur många motståndarna egentligen var. Så historikerna (om jag får nämna dem?) verkar ifrågasätta storleken på de anfallande flottorna både här och på andra håll.
Det klassiska är att förklara egna nederlag, genom att i propagandan underskatta den egna styrkan och överskatta den angripande styrkan. Historikerna får väl antas begripa att de bevarade källtexterna oftast är ett led i Västeuropas propaganda.
Studerar man ett av slagen utanför Paris, så anges frankernas trupper till ca 20000 inkl rytteri (vilket bör vara en underskattning då de förlorade). Angriparens styrka anges diffust till oräkneliga (liknande) underförstått fler än försvararna. Från annan källa kan man hämta in uppgiften att angriparen den gången kom i 220 skepp. Dessa skepp försvaras i vallomgärdade hamnar, alltid av ca 1/3 av angriparens trupper, d v s nog för att lägga ut skeppen och göra vissa manövrer. Ser man på uppgiften ca 20000, så kommer varje skepp att manna typ 80 krigare. Man har uppgifter om liknande besättningstal för högstatusskepp. Men alla skepp kan knappast hålla högstatusnivå. Det mesta tyder på att skeppen hade en storlek motsvarande något delbart med 12. Tolv var basen för nordbornas talsystem vid tiden. Då hamnar man på 2x12 eller 2 x (2x12), d v s 24 eller 48 roddare. Kungen/befälhavaren hade alltid rätt att påföra upp till 8 ur sin hird per skepp och så kommer alltså skeppshövismannen (navigatör/rorsman). Antag att 20 av skeppen är av högstatus, vilket ger ca 1140 man, tredjedelen av besättningen är ca 320 (hirden 160 går till kungen). Övriga är standardskepp (2 x 12) roddare, vilket ger 6600 man, tredjedelen av besättningen är ca 1600 (hirden 1600 går till kungen). Anfallarna har alltså till förfogande hirden (1600+160), resp huvudstyrkan (640+3200), d v s totalt 5600. Kan en sådan underlägsenhet på slagfältet leda till seger? Med rätt utbildning och övning blir svaret ja. Sedan hjälpte frankerna angriparna genom att vara vänliga nog att dela sina styrkor i 2 lika halvor på var sida av Seine. Då blir underlägsenheten inte lika markant. Möjligheten finns dessutom att angriparna använde en överraskande taktik på slagfältet och dessutom med infanteri kunde slå ut det rytteri som var frankernas kännemärke. Rytteri och infanteri kunde ju inte anfalla samtidigt för frankerna, d v s först det ena och sedan det andra på varje delavsnitt
Beräkningsmodellen är inte min idée, men jag återger den principiellt, som jag minns den.