Svenskarna i allmänhet var lika avskydda som övriga européer av Nordamerikas urbefolkningar. Det fanns däremot en viss typ av svenskar, norrmän resp islänningar, som indianerna gärna umgicks med och t o m lät leva bland dem.
Det är individer ur de svedjebrukande områdena i nämnda länder. Indianerna hade t o m något att lära av dessa vad gällde sitt jordbruk. Det handlar alltså om finnar/samer, finnländare/småbönder, norsk/samer, vanliga islänningar och norrländska småbönder (vilka svedjade inom sina marker, som komplement).
Hade det f ö inte varit för dessa individer, så hade alla holländare, engelsmän m fl, fransmän och sörlandssvenskar svält ihjäl på några få år inom den större region som hade centrum i New York. Nämnda individer blev föregångsmän för hur marker kunde brytas till jordbruksmark (tog ca 25 år) och samtidigt överleva. Dessutom fungerade individerna som medlare gentemot urbefolkningarna vid konflikter. De var respekterade av indianerna till skillnad från övriga, som betraktades som otillräkneliga.
Indianerna hade inget större problem med kolonisatörerna i sig. Det STORA problemet hade de av de pestartade sjukdomar, som kontinuerligt drabbade urbefolkningarna. Med rätta skylde de sjukdomarna på européernas ankomst och som något "avsiktligt" dessa drabbade indianbefolkningarna med. På en generation dog 60-80% av urbefolkningarna bort i dessa sjukdomar. Europas digerdöd blir till ett skämt i jämförelse. Urbefolkningarna var alltså starkt försvagade i numerär när kolonisatörer började röra sig längre västerut från kustzonerna och jättelika, tidigare befolkade områden, låg faktiskt öde vid tiden.
Till saken hör att indianerna i NÖ ändå klarade sig relativt bra jämfört med de längre åt söder resp västerut i inlanden. De hade redan viss imunitét inhämtad via 400-åriga kontakter med baskerfiskare och sannolikt även nordiska "Grönländare" (dessförinnan).
