Men jo! Sumpmarkerna ska ju inte förstås som värdelös mark som man håller sig undan, tvärtom ger de ofta gott foder och rikligt med fågel och fisk. Det finns alltså all anledning att ge sig in där. Då får man fråga sig hur man enklast färdas där? Svaret är enkelt, man färdas på det öppna vattnet.
Du har bestämt aldrig beträtt en äkta sumpmark. Den sista i Sverige fanns strax öster om Helsingborg, men detta var en rest av något som en gång var flera kvadratmil. Först drogs motorvägen genom resterande och sedan gjorde man golfbana av återstoden, så nu kan ingen se och förstå problemen med framkomlighet i en sumpmark.
Du vet kanske att danskarna förlorade slaget vid Helsingborg i just detta träsk, då avsevärt vidsträktare. De anföll som ordnad trupp genom denna sumpmark och nådde de svenska linjerna som en hop trashankar utan utrustning. Det man tappade hittar man än idag när man gräver i markerna. Svenskarnas motanfall var skickligare, d v s de gick fram på kollon samt sökte sig fram i nätverket av stigar som förband små torrområden inne i träsket, dock att de sällan hittade rätt mål, men anföll det man hittade istället (ungefär). Glöm de där fina kartorna med pilar och tider som brukar presenteras, för så var inte detaljerna. Svenskarna vann med tur och individuella initiativtaganden.
Så såg det ut vid tiden i större delen av landet och VÄRRE VAR DET ÄNNU TIDIGARE.
I en sumpmark finns det bara mindre (osammanhängande) öppna vattenytor vid högvatten och vid lågvatten så existerar inga öppna ytor ens i det strömmande vattnet.
Men det är sant som du säger. Rika gårdar anlades gärna bredvid en sumpmark, vilken vid lågvatten torkade ut i sina periferier. Ett bra bete, som blev tillgängligt lagom tills vårbetet sinade. Bete var viktigare än odling. Detta innebar också att med tiden naggades sumpmarken ändå från kanterna, lite för varje år, och så småningom nådde tuktningen vattendragets strand, men då är vi i stort framme i nutid (17-1800-tal).
