Arkeologi > Järnålder/vikingatid

Var gick båtvägarna på Vikingatiden ?

(1/57) > >>

Lars Otto:
Hur tog man hand om båtarna på vikingatiden? Det var ju nödvändigt att ta hem dem för översyn och bevakning mellan resorna. Alla bodde ju inte vid kusten. Uppenbart var man bra på att utnyttja inre vattendrag och (anlagda?) kanaler som tex i Ryssland. Det verkar inte finnas mycket skrivet om detta. Var gick tex båtvägen från Vänern till Mälaren? Vissa spår av dessa kanaler borde ännu finnas kvar.

Yngwe:
Dilemmat med detta är att känna igen sin arkeologi.  Hur ser sådana anläggningar ut?  En fördämning i en å med syfte att öka vattendjup kommer nästan garanterat att tolkas som en betydligt yngre kvarndamm. Och det med rätta då den tolkningen säkert är den riktiga i de absolut flesta fall.  Några enstaka arkeologiskt belagda drag finns det i Sverige, men de är närmast slumpartade upptäckter antar jag. Inte minst eftersom det varit ganska vanligt att ha uppfattningen att båtar inte tagits förbi såna passager...




I vilket fall, kartstudier i kombination med ortsnamn ger iallafall en god grund för att förstå vattenvägarna. Det är förstås omöjligt att se tidsdjup och man kan därför knappast säga att alla passager man ser varit använda samtidigt. Från ryska källor kan vi se att man där faktiskt ändrar vägar med tiden, kanske för att nya förmånligare vägar upptäcks.


Passagen mellan Vänern och Mälaren är rätt klurig. Troligen fanns det flera.  Här är ett förslag.


1  Här finns ett ortsnamn innehållande "ed" som ger en fingervisning
Vänern - Gullspångsälven - Skagern-  Julömossen - Edsbacken - Visjöbäcken - Stor-Trysslingen - Spettån - Toften - Svartån - Hjälmaren - Eskilstunaån - Mälaren

Hans Menzing:
Det har gjorts försök att med båt ta sig mellan Vänern och Mälaren, men dessvärre minns jag inte just nu hur vägen såg ut. Det lär ha varit relativt lätt att ta sig fram på sjöar och vattendrag.
Men med en reservation - man fick använda en måttligt stor båt. Och det är hela tiden problemet. De snabbseglande, havsgående långskeppen och de stora knarrarna går inte att släpa längre sträckor. Det är för arbetskrävande och riskabelt.
Så när det gäller Västsverige så måste man ha lagt upp de stora internationella skeppen vid Göta älvs strand nedanför fallen. Där har en handfull personer stannat över vintern och gjort alla de reparationer som krävs efter ett halvår till sjöss. Stormännen och stöldgodset tog sig på hästryggen inåt landet.
Detta är bara en gissning - men att släpa stora skepp förbi bergiga fall och långa sträckor mellan floder fungerar inte.

Yngwe:
Jämför vi ett ledungskepp med en kyrkbåt så får vi en hel del grundfakta att handskas med




Skeppet är då ca 20 m långt, är 2 - 2,5 m brett, har 10 - 12 år par. Kan ta ca 10 personer förutom 20 - 24 roddare.
Väger tomt ca 1 - 1,5 ton.


Med besättning på 25 man utgör båten ungefär 60 kg per man.  Det är alltså fullt möjligt att bära båten!!!  Även om det inte är det vanliga förfarandet måste man ha det i åtanke när man bedömer hur svårt det är att ta sig fram över land.


En 1 km lång passage över land bör kunna klaras på ungefär 3 timmar även om man lastar ur packning och bär den för sig .

Marty:
knarrar som den från Äskekärr i Göta Älv har inte kunnat dras upp i rännorna vid Trollhättan. Mindre båtar har man kunnat dra förbi fallen. Detta beskrivs även i sagorna och är naturligt då vi vet att man tog sig fram i de ryska floderna. Lödöse, Kungahälla, Köpstads Ö/Brännö, Skepplanda-Grönköp är alla lämpliga för tunga havsgående knarrar. Köpingen vid Trollhättan, Lidköping M fl bör ha hanterat större fartyg som inte kunde ta sig ur Vänern samt mindre som kunde dras förbi fallen men även gå långt i åar som Lidan, Nossan och Tidan.

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida