Boreas- givetvis finns spår av asareligion och även av vaner - folkfester, namn mm. Vad jag menar är att man saknar de asa- eller vantroendes egna berättelser-utom några få runinskrifter. Detta utgöt ett problem - hur mycket av de sena isländska från 1100 elloer 1200-talen, Saxo och de utländska källorna är trovärdiga.
Här finns som du väl vet en mängd fragment och detaljer - inte minst som allegorier och omskrivningar från det forn-nordiska materialet. Sen finns dom traditioner jag redan nämnt inom språktraditionerna - jämte högtider som kan länkas till forn-nordiska kalendrar och högtider som Jul, Pingst, Valborg, Midsommar, Kräftskivor, Skördefester och Påsk.
Grundlaget för dessa högtider är mao. inte av "religiös" karaktär, men knutna till rejäla krafter - som solens och månens och livets cyklar. När man alltid (!) har hedrat just våra närmaste globala grannar - som heliga dagar en gång i veckan - så tyder det ju på att filosofin i botten av traditionerna byggde på observerade realiteter snarare än summor av ideer.
Enligt Adam bestod dom forn-nordiska kulturers centrala ideal av "idoler" - beskrivna som bilder av en central härskarfamilj - representerande dom olika stammarnas gamla förfäder och arnmödrar. I så hänseende stämmer såväl Tacitus, Plinius och dom iriska annaler med Adam - och således med huvudlinjen i Heimskringlan, Eddan och ättesagorna.
I flera av dom nord-europeiska ättetavlor, som angler, saxer, langobarder och franker, beskrivs asernas huvudman (Wodan/Wothin) som den äldsta och (därför?) centrala huvudfamilj i Nord-Europa - varifrån deras respektive kungalinjer - som avknoppningar - fått sin historiska legitimitet som egna ätter. I Gregors beskrivning av Merovingernas ursprung inkluderas såväl asa-ätten/Oden som den julianska ätten efter Caesar. Senaste kejsardynasti av det heliga Rom, vars säte var Wien, anger fortfarande Caesars farbror Sixtus som stamfader till sin familj. Det betyder (givetvis) inte att vi - numer - anser Habsburg-familjen som "gudar" i religiös mening, även om Caesar och hans adoptivson Octavian gärna ville hyllas och helgas - som 'heliga'.
och "vanerna" som den folkgrupp där befolkade 'Vanaheim' - också kallad Vanaland och Vendland - öster om 'Mannaheimr'. Gränsen dom i mellan lär ha följt språkgränsen mellan germansk och uralisk - vilket placerar den vid Östersjöns östra bredd.
Det mycket mytomspunna Asheim/Asgard - inklusive Midgård - lär ha legat i gränsen mellan dessa. Enligt Karle Krohn stämmer det överens med den uraliska mytologin, där placerar Väinöimöinen och hans familj ikring Snorres 'Balagard' - dvs. Finska vikens norra sida.
Vad man sen 1800-talets forn-nordiska väckelse kallat "asa-gudar" och "asa-tro" är mao. en
anakronism, som källorna egentligen inte ger belägg för. Sen är ju frågan om man i det 21. seklet förmår att läsa dom gamla forn-nordiska sagor, jämte dom forn-gotiska och old-germanska lagar och krönikor, utan medeltidens religiösa slöja för ögonen...
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3559.msg47295.html#msg47295 Gott Nytt År!
