Författare Ämne: Julbocken  (läst 7782 gånger)

Utloggad Anganatyr

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 268
Julbocken
« skrivet: december 14, 2014, 10:36 »
För så var det en julbock och inte en jultomte som kom till julen. Är det någon som vet mer om julbockens historia, ålder och syfte? Går traditionen ända tillbaka till asatron?
http://www.jnytt.se/julmys-i-ryggasstugan

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Julbocken
« Svar #1 skrivet: december 14, 2014, 12:42 »
Jultomtens rötter går faktisk tillbaka till dom dagar då 'asarna' lär ha funnits, som en historisk del av Nord-Europas biologiska och kulturella historia. Tack vare traditionens ålder och utbredning hade gammalgubben i Asgård fått lite olika namn - i olika språk och dialekter.

På Gotland och i Finska Vikens östra kust kallas han 'Julbissen'/'Jul-bissin', medan han i Norge kallas 'Jul(e)-nissen'. Ikring Helsingfors kallas han 'Julgubben', medan han väster om Helsingfors kallas 'Julbocken'.

På finska kallas han unisont för 'Joulu-pukki', medan man i slaviskan behållit den grekiska "Dietmaros", jämte "Kung Vinter" och "Fader Frost". I den latinska traditionen heter han "Baba Natale", där 'baba' reflekterar 'pappa' och 'natale' betyder 'nyskapelse' eller 'födelse'. 

Då den religiösa övertro växte fram blev dessa funktioner och titlar knuten till den abstraherade, himmelska himmelska 'Allfadern' - "han som gör all ting nytt". I dom uraliska språk används det forn-nordiska ordet 'oden' ("uuden") fortfarande i betydelsen "ny". Av den orsak kallas t. ex. det gamla "Uuden-ma" ('Odens land') numer för 'Nyland'...  :-X   

I England finner man 'bocken' igen som 'Puck' - en motsvarande figur till 'Jul-Oden' från forn-nordisk mytologi och folklor.

Samtliga dessa traditioner törs ha ett gemensamt ursprung i antikens för-religiösa kulturformer. Sen är det en fråga om dessa 'profana' traditioner - där årets tider knyts till fruktbarhetens och reproduktionens sakrala värde - bör kallas "asa-tro" eller enbart "kultur-tradition". Uppfattar man 'asarna' som historiska varelser av kött och blod får man visserligen använda det senare begrepp - alltså 'tradition' och 'trogenhet', snarare än 'religion' och 'tro' - som det växt fram efter den Konstantins, Karl den Stores, Otto den Stores och Knut den Stores profana makt - och progressiva 'kultur-revolutioner'.
 
http://en.wikipedia.org/wiki/Puck_%28mythology%29   
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Vetgirig

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 470
  • Skåning, naturaliserad Norrlänning, orienterare
SV: Julbocken
« Svar #2 skrivet: december 15, 2014, 13:24 »
Hyffsad sammanfattning!
Amatör! Skåning i Norrland!

Utloggad Sven lagman

  • Avslutat konto
  • Gode
  • Antal inlägg: 1 138
SV: Julbocken
« Svar #3 skrivet: december 15, 2014, 15:57 »
Jag skrev en gång om julbocken i Populär Historia. Nedan en del klipp från artikeln:

I Danmark försvann tidigt seden med julbocken. I Ludvig Holbergs "Julestue" berättas visserligen om bocken och julfirandet i början av 1700-talet, men seden verkar då ha varit i utdöende. Julbocken är i Holbergs version en dräng som insvepts i ett vitt lakan och som bär två horn i pannan "og stiller sig an at skraemme de andre." Att seden tidigare varit vitt spridd i vårt grannland råder ingen tvekan om. På 1500-talet var upptågen i julestugorna naglar i ögonen på de protestantiske prästerna. Peder Palladius skriver t.ex i sin "Visitatsbog" från år 1543 om folkets otillbörliga nattvakor med julbock och andra upptåg.

Seden med att ikläda sig djurmasker har säkert en lång historia, även om vi i vårt nordiska källmaterial inte kan följa denna särskilt långt tillbaka. Redan i en skrift från den byzantinske kejsaren Konstantin Porphyrogennetos (regent 912-959 e.Kr) hov berättas emellertid hur man vid hovet tolv dagar efter Kristi födelsefest utförde den "gotiska leken". I matsalen uppträdde då två lag, veneterna och prasinerna. I respektive lag ingick bl.a två goter, klädda i pälsar med håret utåt och med masker av olika utseende. Under uppträdandet sprang de fyra utklädda runt i en ringdans och ropade "jul, jul" och slog med spön på sköldar. Det är inte osannolikt att de "goter" som omtalas i själva verket var några av de skandinavier som vid denna tid stod i den byzantinske kejsarens sold.

Utklädsel till fyrfota djur i samband med julhögtiden kännes tidigt också från andra områden i Europa. Redan på 500-talet finns uppgifter från keltiskt område om oseden att klä ut sig till bl.a hjort vid jul och nyår. Dessa hedniska seder är kända genom det faktum att de motarbetades av kyrkan. Deltagare på de stora kyrkomötena ivrade ständigt för att utrota oskicket. Att inte enbart hjortklädsel förekommit framgår av källorna. Bl.a omtalas på 700-talet just bockklädsel vid dessa okristliga upptåg.


Litteratur:

Celander, Hilding: Julbocken och hans historia. Nordens Kalender 1933. Göteborg 1932.
Sjöberg, N.: En germansk julfest i Konstantinopel på 900-talet. Fataburen 1907.
Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid: "Jul".
Lloyd, L: Svenska allmogens plägseder. Stockholm 1871.
 

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Julbocken
« Svar #4 skrivet: december 17, 2014, 14:49 »
I den holländska jultradition har julgubben (tomten) alltid med en assistent kallad "Swarze Piet", alltså 'Svarta Per' (Pi-et). I en version av den finsk myten omtalas den fruktbara 'Leminkainen' som 'Pukki', alltså 'Bocken'.

Pukki Leminkainen är Seppo Ilmarinens yngre broder, som i berättelserna ständigt omkransar familjens huvudman, Okko Väinömöinen. I skandinavisk version kallas dom samma gestalter Balder, Tor och Oden.

Jul-bocken kan alltså vara en reminiscens av den för-kristna pantheons ljusande 'solgode', Balder, 'himmelsgoden' Odens yngre son och arvtagare - också känd som Bockus, Bacchus, Pan och Peter Pan.
 
http://www.ancient-origins.net/myths-legends-europe/baldr-shining-god-who-shines-no-more-002446

 
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Mio Nielsen

  • Stammis
  • Antal inlägg: 372
  • Opvokset i Vanløse. Bor i Aveyron
SV: Julbocken
« Svar #5 skrivet: december 18, 2014, 11:48 »
Vi har endda guden Pans dødscertifikat. Her er det:

From Plutarch's Moralia, section "The Obsolescence of Oracles" (419B-D, in standard citation)
This translation by Frank Cole Babbitt, from the Loeb Classical LIbrary (vol. 306; vol. 5 of Plutarch set) p.401-403, though there are probably newer translations out there:

"As for death among such beings [gods or demi-gods], I have heard the words of a man who was not a fool nor an imposter. The father of Aemilianus the orator, to whom some of you have listened, was Epitherses, who lived in our town and was my teacher in grammar. He said that once upon a time in making a voyage to Italy he embarked on a ship carrying freight and many passengers. It was already evening when, near the Echinades Islands, the wind dropped, and the ship drifted near Paxi. Almost everybody was awake, and a good many had not finished their after-dinner wine. Suddenly from the island of Paxi was heard the voice of someone loudly calling Thamus, so that all were amazed. Thamus was an Egyptian pilot, not known by name even to many on board. Twice he was called and made no reply, but the third time he answered; and the caller, raising his voice, said, ‘When you come opposite to Palodes, announce that Great Pan is dead.’ On hearing this, all, said Epitherses, were astounded and reasoned among themselves whether it were better to carry out the order or refuse to meddle and let the matter go. Under the circumstances Thamus made up his mind that if there should be a breeze, he would sail past and keep quiet, but with no wind and a smooth sea about the place he would announce what he had heard. So, when he came opposite Palodes, and there was neither wind nor wave, Thamus from the stern, looking toward the land, said the words as he had heard them: ‘Great Pan is dead.’ Even before he had finished there was a great cry of lamentation, not of one person, but of many, mingled with exclamations of amazement. As many persons were on the vessel, the story was soon spread abroad in Rome, and Thamus was sent for by Tiberius Caesar. Tiberius became so convinced of the truth of the story that he caused an inquiry and investigation to be made about Pan …. "