En av de främsta orsakerna till att nordborna försvann från Grönland var att man vägrade gifta bort sina döttrar med eskimåer
Enligt innuiterna själva, så hade 1-3 familjegrupper sökt sig förbi de nordiska byggderna över till Grönlands östkuster fram mot 1300-talet. I numerär innebär detta 60-180 individer. Även norr om de nordiska bygderna var innuiterna fåtaliga.5-10 familjegrupper, d v s 300-600 individer. Sedan behöver man gå över till canadensiska nordliga övärlden för att hitta fler. Spridningen mellan varje familjegrupp är enorm, d v s 75-100 mil bara på den Grönländska sidan. Innuiterna var knappast ett stort hot mot de befolkningsmässigt mer sammanhållna nordiska bygderna, som alltså hade högst 5000 invånare som mest.
Detta med nordbornas inskränkthet är en myt. Skräling har knappast något med skrälle att göra. Möjligen med skråla. Kanske för att indianerna tjöt och skrek när de anföll. Men det gjorde nordborna också. Det är sant att hittills har man inte hittat någon ingift inuitkvinna i gravmaterialet på Grönland. Men däremot ett par indiankvinnor. dessutom har de tagit ett par till Island, minst 1 till Norge resp Irland (och det handlar inte om slavhandel).
Inuitiska sägner säger att de attackerade och dödade alla nordbor. Men detta anses nu ha skett vid en tid då de allra flesta nordbor redan lämnat ön och anfallen drabbade endast ett fåtal. Anfallen provocerades av att inuiternas tillförsel av järn upphört (handeln strypts), så då tog de vad de kom över med våld. Man har f ö i gravmaterialet inte hittat några tecken på krigsskador (hittills). Husen har heller inte bränts ned utan taken har ruttnat bort. Av gravmaterialet så kan man säga att Grönländarna till större delen levde av fisk och säl, med tillskott av egen boskap och säd (isotopmätningar). Det är alltså en myt att de svalt ihjäl eller att de inte tog till sig av inuiternas/indianernas levnadssätt, eller brist på boskap/säd fick dem att ge sig av. Tvärtom verkar de varit minst lika friska som en vanlig nordbo i ursprungsländerna. Man har dessutom grävt ut nordiska sässongjaktplatser vid 70:e breddgraden daterade till 1350-1400, samt ända in i södra Hudson Bay till ungefär samma tid. Samarbetet med inuiter och indianer inom resp regioner verkar allts i stort ha skett fredligt.
och i Vinlandssagan kallas indianerna nedvärderande för skrälingar, alltså skrällen, undermåliga individer, så visst måste etnicitet ha haft en betydelse långt före kolonialismen.
Man tänkte inte i etnicitét vid den tiden. Det är skillnad på nedvärdering, vilket är något nutida européer ägnar sig åt, och då tror vi att man gjorde detta även i forna tider, gentemot att ge dem ett beskrivande epitét. Det fanns informella sedan generationer bakåt utformade regler för hur individer upptogs i den egna familjegruppen, eller en annan familjegrupp upptogs i klanen. De behövde inte ens kunna varandras språk, då det fanns ett allomfattande teckenspråk man hjälpligt kunde göra sig förstådd med.
