Jodå, jag har förstått alla dina invändningar.
Jag gjorde inga 'invändingar' - jag gav blott en logisk förklaring, baserad på historiska fakta. 'Invändingarna' är det ju du som står för.
Men de förklarar i alla fall inte varför en krigisk hjälte som möjligen kan ha värnat östra Sverige blir betraktad som ett stort helgon i västra Sverige. Det finns inget i traditionerna som handlar om Olof som frihetskämpe, det handlar om att han var en stor kristen man.
Det beror på vilka källor du undersöker och vilka böcker du läser. Det boktips jag redan angett är skriven av expertis som faktisk försökt gå djupare in i materien. Att du fortsätter
tro på dom traditioner som fortfarande finns - bildad på mirakler och övertro - betyder enbart att du inte är mån om att släppa en uppfattning
du lärt dej tro på, hur än ovetenskaplig den månne vara.
Särskilt märkligt är det eftersom vi hade en svensk kung som också lanserades som helgonkung, och han anses av dagens historiker varit i vart fall kung över Västergötland. Men Erik blev aldrig stor här, däremot är han väl Stockholms eget helgon, även om elaka historiker påstår att bilden på St Erik i Stockholms vapen i själva verket föreställer St Olaf.
Såväl Olaf som den senare Erik hade sina politiska vänner och ovänner. Vill man förstå något av dom rejäla människor bakom dessa myter får man försöka se genom chimärerna och miraklen - och bakom den politiska propaganda som här gjordes, då den nord-europeiska forntiden skrevs om - på romerskt vis - för att passa den nya världsordning som introducerades efter kejsardömes infall i Danmark på 980-talet, vartefter regenten i Svealand - Olof S. - gjorde delar av Västgötaland kristet. Dom övriga delar av södra Sverige, södra Norge och södra Finland fick dock erövras med militära medel - i nämnda följdordning.
Efter 1050 stod bara det mellersta Sverige, jämte dom nordliga delar av Norge, Sverige och Finland kvar - utanför dom katolska domener. När sen norra Uppland erövrades av dom svenska renegaterna I. och H. blev som känt dom gamla tempel och riksmuseer bränd. Därmed var den katolska makten över Skandianviens centrala orter och handelsrutter under katolsk kontroll, varför man behövde inte erövra dom nordligare regioner med grova, militära medel.
Under och i efterdyningarna av dessa konflikter blev både Olav Haraldsson och Erik Jevardsson hjältar - fast av något olika skäl. När historien om dom skulle förmedlas var det enbart kyrkliga prelater som fick föra pennan - eftersom ingen skrift eller något skriftspråk längre var tillåtet - annat än dom latinska dokument och böcker som fick skrivas av katolska prelater.
Den helgonfigur som bildas på slutet av 1100-talet får alltså förstås som något ganska annat än den verkliga kung som dog 1030. Att ärkebiskop Øystein Erlendssons kolleger i Västgötaland under 1200-talet anammar helgonkulten ändrar inte mycket på det. Fram til denna tid hade Olav fof. varit en folkhjälte - som stått emot dom "främmande herrar" som efter hans fall 'fick makt över Nordens hus'.
När vi i dag kan se mera objektivt på dessa händelser - och bl. a. förstå att 'segerherrarnas historieskrivning' har uppenbara brister - är det inte längre nödvändigt att tro på den propaganda och demagogik som man indoktrinerade under senare del av medeltiden.
