Det fanns också en konflikt mellan tyskarna och påvekyrkan om kontrollen över den nordiska missionen. Det kan du väl inte ha missat?
Tydligen är jag inte den ända som missat ett och annat.
Striden om makten över kyrkorna och kyrkskatten i Norden stod främst mellan ärkestiftet i Hamburg-Bremen och dom nordiska aristokrater som fortfarande fanns kvar. Denna tvist började redan under Adalberts och Svein Ulfssons tid, efter att Sven innan 1050 - från Adalberths vän, påve Leo IX - blivit lovat att få sitt eget ärkestift för dom nordiska land - med bas i Rossköld eller Lund.
Efter att ha bidragit med båtar till det slutförande slaget mot hedningarna i norra del av Östersjön (med Anund som vägvisare) gick emellertid påven bort från sitt löfte. En annan konsekvens av massakern i Finland var att det katolska klerikatet i Sverige jagades ut ur landet, av Emund gamle - den avlidne Anunds halvbroder.
Efter Emunds död 1061 kommer emellertid ärkestiftets missionärer tillbaka till Skara och Svealand, varför det uppstår nya strider i landet - mellan traditionalister och renegater. Frågan om ett eget ärkestift för Norden blir hursomhelst ett tema, så snart påvekyrkans proselyter inom den svenska aristokratin - "kungarna I. och H." - lyckades slå ut motståndarna från den norra och östra delen av riket - och jämna dom gamla helgedomarna i Uppsala med jorden.
Därefter blev den kvarvarande adeln samlad i den katolska byråkrati - vart dom i hop med danskarna kunde kräva att det gamla löftet nu blev en realitet. Denna kontakt - bland annat med Inge d.e. och Hallsten - kunde ganska visst gå direkt med den tyske påve Alexander i Rom, eftersom den ursprungliga avtal varit med honom och hans företrädare.
Förövrigt ser jag inte varför det skulle vara en konflikt mellan Rom och Hamburg vad gäller det ekonomiska utbytet av skatterna i Norden. Vad gäller dom övriga strider internt i den tyska delen av den katolska kyrkan - och eventuella spänningar mellan kyrko- och köpmanna-adeln i Venedig och Rom vs. Ravenna och Reims hör dock inte till frågan.
Spänningar mellan dom ledande familjer i Europa, bl.a. om kontrollen med påvestolen och kejsartronen, pågick under hela 1000- och 1100-talet. Dom spänningar som pågick mellan kurfyrsterna i Tyskland och Frankrike - jämte deras kommersiella partners i Italien och Spanien är inte större än den som pågick mellan dom olika familjer och stift i Hamburg vs. Köln vs. Mainz vs. Utrecht.
Jag påpekade blott vad alla vet - att det
aldrig fanns någon "tysk" enhet som stod i strid med en "romersk". Ej häller finns det någon period där det fanns en formaliserad, organisatorisk delning mellan ett tyska stift och påvestolen i Rom. Av den orsak blir det alltså fel att tala om en 'tysk kyrka' som någon självständig enhet. Det var den nämligen inte - alla intriger och investiturstrider till trotts. Frankiska och saxiska familjer, däremot - dom i mellan fanns det ständigt gnäll, kiv och kamper. Speciellt efter 1047, då saxerna får hand om såväl påvestolen som dom kvarvarande rikedomar i det hedna norr.
Vill du veta mer om bakgrunden för dessa strider bör du börja med Leo IX gode vän, den mycket effektiva Hildebrand, som under några små år ikring 1050 fick till en radikal förbättring på katolska kyrkans ekonomi - och småningom kunde ta påvestolens politiska makt till nya höjder, som påve Alexander VII. Historien till krigarpåven Leo och hans främste adept är mycket intressant.
Lägg annars märke till att Urban inte kom från den 'romerska' eller italienska adeln, men den burgundiska (Cluny). Dom strider som uppstår går alltså mellan 'hökarna' och 'duvorna' inom den europeiska adeln.
http://de.wikipedia.org/wiki/Gregor_VII.