OK. Det är synd om en fin tema, så kanske kan jag skrapa ihop något svar. Gäller "Seed of Yggdrasill" asatrons prästerskapet eller mystiker? Om det är fallet, skulle det inte räcka med "summoning" dem? Sen, ett modern perspektiv kunde du hitta redan i Platos lära. För honom räckte det med en enda gud, som hette Den Enda (The One) eller Den Goda (The Good). Inte utan orsak finns det Platos porträt i luteranska kyrkor i Sverige. (Se t ex
mosaik i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden)
Gudarna började ge plats åt människor allmänt redan i början av hellenistiska perioden, efter gammalt-faraonska exemplen. Alexander den Store blev proklamerad som inkarnation av Ammon (Zeus) genom den gudens prästerskapet, när han vistades i Egypten. Som Zeus med Hera, Ptolemaios II Filadelfos tagit sin syster Arsinoe till äkta maka, etc. "Den siste" eller historiske Oden var kanske bara en schaman-ledare av hemvändande Herulerna, som försökte återvinna sina gudalika förfäders krafter genom olika exerciserna omkring Yggdrasillen.
Det där med att sträva efter något stort kunde också moderniseras med hjälp av Plato. Hans ideal var det spartanska samhälle. Strävande efter något på egna val och krafter, eventuellt med assistans av hjälpandar, var
för honom svarta magin, som skulle förkastas. Idealet var den "spartanska bönen". Man skulle bara säga till Gud
- "Gör vad Du ser som varande det rätta för mig" och acceptera sen vad som kommer emot en i livets ström, utan några som helst protester.
NB Asatron i vardagen kan du finna i överflöd i isländska familjesagor. Då undviker du att konfrontera för mycket av svulstiga produkter av dåtida skalder och moderna påhitt.
