Behoven av svar ser olika ut. Arbetar man med arkeologi har man kanske lättare att acceptera att svaren lätt glider en ur handen. Men det finns männiksor som vill och behöver veta. Alla söker på något sätt, och vår historia är ett sätt att hantera de stora livsfrågorna på. Andra lutar sig på alternativa skapelseberättelser. Många behöver höra "så här har det varit", det är ett sätt att placera sig själv i ett sammanhang, att se sig själv som en länk i ett långt led. Det är här man som arkeolog måste se att det finns olika behov av historia. Inte bara att skapa en "happening" för en söndagspigg familj. För många är historia stort, även om det inte alltid innebär sanningen. Vem kan t ex. bevisa Bibelns sanningar, ändå tror så många på innehållet... Jag tycker inte att Hildebrant gör rätt, men hon är ändå en "kund" på museet. Alla använder vår historia till olika ändamål, så kommer det alltid att vara. Den utgör ett avstamp för en själv in i framtiden, och alla vägar går som bekant åt olika håll. Personligen kan jag tycka att det finns för få alternativ för "kunderna" (dvs alla vi som tittar på utställningar). Alla bör få insikt i hur stumt materialet faktiskt kan vara men även hur tolkningar kommer till. På så sätt blir de delaktiga, och kanske kan intresset vakna ännu mer, när "rätten inte är färdiglagad"? Dessutom lever vi i ett samhälle där mycket går ut på att överträffa varandra i spetsfyndighet. Curatorutbildningarna krystar fram människor som gör både roliga och intressanta resultat, men kanske bör man kunna köra flera parallellspår av ett och samma material samtidigt, så att betraktaren får delta på sitt sätt? Kanske förlorar vi lite fokus här. Problemen uppstår som vanligt när man gör upp gränser mellan "oss" och "dem". Redan där har man satt en gräns som genomsyrar hur man lägger fram materialet. Jag tror att arkeologin måste bjuda in mer till de huvudbryn som den brottas med. Som "kund" skulle jag känna mig delaktig om någon frågade hur jag såg på saken, genom att visningsguider bjöd in till (exempelvis diskussioner på plats) samtal. Nåja, det är vad JAG tycker så här i arla morgonstund. Jag tror bara att man inte kan dömma sina kunder, det är dem vi lever av, det är dem vi visar saker för. Om de inte begriper eller är missnöjda...vems fel är det? Att Hildebrant sedan agerar som hon gör, tja, det är ju upp till henne. Arkeologin är bland det intressantaste som finns ( :!: ) och det är upp till oss som pysslar med det att missionera och övertyga om detta. Ska kunden vara nöjd bara för att Staten levererar varan? Är det en OK-stämpel? Ämnet måste diskuteras, inte bara inomvetenskapligt, utan med alla människor. Vi är resultatet av det vi gräver upp, historien är allas. VI är konsekvensen av historiens alla vägbyten. Alltså ska den skapas för alla. Det kanske kan tyckas naivt, men det viktiga är att vi jobbar med målsättningar som är kompatibla. Annars blir det rörigt och konflikter uppstår (känns det igen?). Men vi kräver att tandläkaren eller doktorn lägger upp alternativ för oss, restaurangen ska erbjuda aletrnativ, tja, jag behöver ju inte rabbla alla inriktningar. Men krav ställs på korrektehet. Men vi inom arkeologin tillhandahåller en tjänst, nämligen kunskap om forntiden, kanske bör den kundanpassas lite? Men utan att förlora fokus på tolkningens svårigheter? Vari ligger faran?
Omröstning