Trälar

[Hans Menzing]

Att det fanns trälar framgår av landskapslagarna, men förmodligen är våra relativt små gårdar ointressanta för drift med trälar i motsats till stora egendomar på kontinenten.

[Karlfredrik]

Ni har kanske läst denna bok:
https://www.facebook.com/NordicInternationalSlavetradingCompany/photos/a.605954706096957.163599.512053058820456/916874128338345/?type=1&fref=nf

[Boreas]

Nej allmogen är verkligen inte samma sak som trälar! De är den fria bondebefolkningen...

Vem utgör så "den fria bondebefolkningen"? Hur hade dom uppstått - och vad var dom "fria" ifrån?

Hur fortsattes gårdsdriften när en bonde föll i från? Var det hipp som happ vem som blev nya bönder på en vilken som helst gård - eller fanns här överhuvudtaget något 'system' - typ tradition, norm eller lag?!

och att bonden ensam skulle vara far till alla sina trälar är naturligtvis rent nonsens.

Givetvis inte.  Böndernas barn har alltiod haft titeln 'husfolk' - också kallad 'allmoge'.

Under det fem-delade ättesamhällets tid, då denna 'samhällsklass' uppstår, kallades dom också 'husfolk'. SAMTIDIGT ser vi att dom också titulerades 'trälar', till skillnad från karlar och jarlar.

Som husfolk/gårdsfol/allmoge utvecklas deras liv ikring nästa generation bönder, vilka gör nästa generation 'gårdsfolk' til var sina gårdar. På så sätt blev befolkningsantalet stabilt - och regulerad mot varje gårds specifika tillgångar.

Några prinsar fanns det inte heller, eftersom kungavärdigheten inte kunde ärvas. Man valde sina kungar från jarlarnas kast.

Just det. EFTER att den katolska överhögheten fick fast grepp om kungadömet. Då kom det - av någon anledning - falla i påvens miskunn och makt att "kora och velsigna" landets kungar - i "Den Helige Guds namn".

Innan dess hade samhällets centrala positioner - från det lokala till det nationala - gått efter arvsrätt och arvsld, också känd som "odalssystemet". Antikens juridiska traditioner och grundprinciper vilade alltså¨på 'naturens lagar', där rettigheter och plikter skulle följas från generation till generation - inom dom olika familjgrenar och grupper.

Vill man då etablera ett kungadöme finns det inget alternativ till att modellera ett femstegs-samhälle, där vi får en "äldsta familj" som "förstafamilj" - varifrån alla andra kommer.

Vill man utveckla en "etnicitet" får man alltså börja med en storfamilj - och sen utveckla denna till en större "ätt". För att "ätten" skal hänga i hop över gemnerationer behövs emellertid ett definierat och fastlagt befruktningssystem, där kärnfamiljens genetik får direkt relevans för alla medborgare - som familj-relationer/linjer.

Fortfarande fins olika "etniciteter". Alltså har dom alla et ursprung som får förklaras.

I övrigt har vi Rigstulans och andra berättar-traditioner som redan berättar hur det gick till - genom fem led, från kung och herse-dotter til jarl, karl och trel.

I dag kan vi alltså re-konstruera en modell som påstås ha använts av dom polygamiska aristorkratier som i fordom utvecklade större, homogena befolkningar över större områden - i Norden. Sen lägger man gärna märke till hus "nybyggarsagorna" från island beskriver hur nyetablerade samhällen organiserades för att utveckla samstämda värdenormeringar, lagordningar, livsfilosofier, sociala identiteter och målmedvetna samhällsindivider.

Ämnet är redan ältat på andra trådar:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4340.msg36234.html#msg36234

[Boreas]

Ni har kanske läst denna bok:
https://www.facebook.com/NordicInternationalSlavetradingCompany/photos/a.605954706096957.163599.512053058820456/916874128338345/?type=1&fref=nf

Om man beaktar alla bygdens trälar som böndernas barn och häradshövdingens de facto barn-barn - så borde det vara onödvändigt lära sej hunddressyr för att ge dom den fostring och bildning dom behöver för att bli "gavns människor". 

[Boreas]

Det latinska begreppet familj saxat från wikipedia:

"The Roman household was conceived of as an economic and juridical unit or estate: familia originally meant the group of the famuli (the servi or serfs and slaves of a rural estate) living under the same roof. This meaning later expanded to indicate the familia as the basic Roman social unit, which might include the domus (house or home) but was legally distinct from it—a familia might own one or several homes. All members and properties of a familia were subject to the authority of a pater familias: his legal, social and religious position defined familia as a microcosm of the Roman state.[2] In Roman law, the potestas of the pater familias was official but distinct from that of magistrates.

Only a Roman citizen held the status of pater familias and there could only be one holder of the office within a household. He was responsible for its well-being, reputation and legal and moral propriety. The entire familia was expected to adhere to the core principles and laws of the Twelve Tables, which the pater familias had a duty to exemplify, enjoin and if necessary enforce, so within the familia Republican law and tradition (mos maiorum) allowed him powers of life and death (vitae necisque potestas). He was also obliged to observe the constraints imposed by Roman custom and law on all potestas. His decisions should be obtained through counsel, consultation and consent within the familia—these were decisions by committee (consilium). These family consilia probably involved the most senior members of his own household—especially his wife—and if necessary his peers and seniors within his extended clan (gens).[3]"

Observera att dom romerska lagarna skiljer mellan "serves" (serfs) och 'slavar'.

Den romerska lagen beskriver annars en familjstruktur som också har ett ättesamhälle som ursprung/bakgrund.

I dom gamla germanska lagarna ser man förövrigt en klar indelning i fem olika stånd, från kung och prinsar till heradshövdingar, karlar och trälar. I angel-saxiska lagar beskrivs "royals, eaorls, caorls och thralls" - också kallad 'serfs'. 

Gruppen definierat som "Serves" och "Serfs" är alltså en juridisk definition för den 'allmena' eller 'produktiva' del av samhället - redan under romertid. (Jmfr. servera, servitør, service, servis.)

Tillsvarande titel fins i forn-nordiskans titel "träl". Vi kan alltså uppfatta semantiken i ordet träl som "servitør", "tjänare", "arbetare". "allmoge" och dylikt. "Slavar" som dom fins och defineras i Rom hittar man inte i dom forn-germanska lagarna. Av den orsak får begreppet 'träl' uppfattas som ett namn/titel på ett fullvärdigt medlem av samhällets allmoge - vilken utgjorde drygt 95 % av befolkningen.

[Hans Menzing]

Läser man moderna historiker så framgår det att antalet trälar i Sverige förmodligen var litet och när Skarastadgan kommer har träldomen redan i stort sett upphört. Det handlar alltså verkligen inte om allmogen.
Många av trälarna var krigsfångar eller byten från plundringståg. Vikingarna lär ha ägnat sig flitigt åt att röva bort folk och sälja dem som slavar i andra länder.
Sedan är det riktigt att tjänstefolket kunde behandlas illa, men de kunde inte slås ihjäl eller säljas som trälarna.

[Hans Menzing]

Boreas
Du, som så många andra skriver om katolska kyrkans grepp om kungarna. I själva verket var det tvärtom, i bland annat landskapslagarna framgår att katolska kyrkan i Sverige kämpar för rätten att få bestämma över sig själv istället för att kungen utser biskopar och andra betydelsefulla präster.

[Vetgirig]

Du, som så många andra skriver om katolska kyrkans grepp om kungarna. I själva verket var det tvärtom, i bland annat landskapslagarna framgår att katolska kyrkan i Sverige kämpar för rätten att få bestämma över sig själv istället för att kungen utser biskopar och andra betydelsefulla präster.

Det är ju bara att läsa Adams Gesta..., Florenslistan etc liknande källor, så ser man tydligt att biskoparna utses av Hamburg-Bremen, d v s någon utanför Norden. Det må vara att man ofta utsåg nordbor, men självfallet bara de individer som lydde Romersk Katolska kyrkan. Detta innebär samtidigt inflytande för tyska kyrkans allierade politiker, främst Kejsaren.

Efter detta kommer en period, då tyske Kejsarens inflytande gör att kungamakten i "allians" med Kejsaren försöker ta kontroll över den kyrkliga organisationen.

Sedan följer den period, som nämns i citatet.

Däremot hade landstingen i de olika länderna, som utgjorde delarna av de blivande riksbildningarna inom Norden en större påverkan på tillsättandet av biskopar, då Romersk Katolicismens konkurrenter var ursprungskristna, d v s bl a innebärande att en biskop utsåg och vigde sin egen efterträdare (ofta för att pensionera sig till ett kloster).

När de nordiska kungamakterna tillkämpar sig större inflytande över tillsättandet av ärkebiskopar, så sker detta eftersom Påven behöver politiska allierade i kampen mot Kejsarens politiska inflytande. Men Påven sätter ett pris för självständigheten, typ celibat för präster, kyrkliga avgifter, rätt att bygga borgar, rätt att hålla soldater, representantskap inom den politiska ledningen (rådet), införandet av romersk rättsprinciper (för att ta kontroll över "donationer") etc, och har fortfarande det avgörande beslutet i sin hand, då Påven skall utdela palliet för en ärkebiskop till individen personligen. Men Påven hade då samtidigt utmanövrerat all återstående ursprungskristen konkurrens inom Norden, vilken alltså var MYCKET farlig för den Romersk Katolska organiseringen.

Politiskt motstånd kunde kyrkan manövrera sig ur, ofta till sin fördel, men religiöst motstånd var en helt annan nöt att knäcka. Vi kan ju via liljestenar och knäckta "eskilstunagravar" ana att helt oblodig var inte den Romersk Katolska organiseringen inom blivande Sverige.

[Hans Menzing]

Ibland förundras jag över dina märkliga inlägg. Självklart godtar inte någon kyrka biskopar som inte tillhör kyrkan. Hur i all världen skulle det fungera?
Och jag förstår inte vad du menar med att kungar tvingas på celibat. Celibatet tillämpades bara på kyrkans präster, och även om vi tycker att det är fel så måste ju kyrkan få sätta regler för sina egna präster. Det har ju kungen inget med att göra.
Men sen har du missat att celibatet aldrig verkar ha fått riktigt genomslag i Sverige. Och kyrkoskatterna handlade ju länge enbart om avgifter till den egna prästen, underhåll av kyrkan, pengar till de fattiga och så fick biskopen en andel som tack för att han kom och utförde ritualer som ingen vanlig präst fick ägna sig åt.
Om du läste seriösa historiker skulle du se att kyrkan länge kämpade för att så styra sig själv utan kungligt ingripande. Över huvud taget var katolska kyrkans makt i Sverige inte stor.
Och vad gäller att påven viger ärkebiskopar är det väl också en självklarhet, ärkebiskopen skall ju förvalta en tradition från Jesus via påven. Anledningen till att du och många andra skriver så konstigt är att ni inte försökt förstå vad den kristna tron innebar. För som alla riktiga historiker brukar påpeka, det är omöjligt att förstå medeltiden om man inte försöker förstå trons makt över människorna.
Katolska kyrkan och påven har ju inga trupper, de kan inte tvinga någon med våld. Det gör kungarna, så du bör fundera på varför de gör det. Svaret är i de allra flesta fall att de kan få mer makt och egendom på det viset. Och bakom allt detta finns tron.

[Vetgirig]

Du får läsa vad jag skrev en gång till och redigera ditt svar.

Under 12-1400-talet sitter alla biskopar på en egen borg, märkligt nog. En borg utan soldater är inget värd. Kungarna fick kämpa hårt för att få till stånd en begränsning av de väpnade följen stormän och biskopar fick ta med sig på resor, men varje gång kungamakten fick tillstånd kompomissande regleringar, så fick detta också ett långsiktigt pris. Inte minst bönder som tvingades hysa in följena blev barskrapade av ett resande följe.
Det är snarare du som behöver läsa på.

Visst. Kyrkan fick kungen att "donera" (tilldela) varje präst en prästgård för dennes försörjning i utbyte mot vissa (propaganda- resp administrativa) tjänster. Alla vet väl vad nordisk donation avser? Utöver detta skulle varje församling ta in en kyrkoavgift, som så småningom skulle komma att delas i 3 delar, bl a för fattiga, kyrkans bygge/underhåll, samt åt biskopen för specificerade verksamheter. Det dröjde inte längre än till att resp församlingskyrka var byggd, så började biskoparna kräva in minst 2/3 av avgiften för stiftets räkning och tidvis även den återstående 1/3. De som höll emot var Växsjö stift resp Gutarna. Helsingländerna stod ju utanför fram till 1364. Sedan tillkom direkta avgifter till Påvens kansli vid en serie enskilda tillfällen. Kyrkan tog långa tider in mer avgifter än kungamakten förmådde vilket förståss gav kyrkan tidvis större ekonomiska muskler än den blivande staten. Belastningen för enskilda var ju dessutom så mycket större eftersom skattebönder bara var en del av befolkningen. Andra var ju bönder under stormän (inkl kyrkan) och deras avgifter ingick endast delvis i vad varje församling gemensamt skulle erlägga, som om ALLA var skattebönder.

[Hans Menzing]

Under andra halvan av medeltiden är större delen av biskoparna män från stormannasläkterna, ibland rentav släkt med kungen. De är säkert i de allra flesta fall utsedda av kungen och när det blev strid hittar du dem och deras män bland kungens trupper. Så du borde kanske kolla varför de är beväpnade.
Eftersom de tvingas delta i kungens krig så är det nog säkrast att de bor i borgar liksom alla andra stormän. Begränsningarna under resor var för att minska allmogens kostnader, men det försökte man göra med kungens uppvaktning också.
Sen vet jag inte var du har fått uppgiften att kungen skänkte gårdar till prästerna, eller att hela skatten så småningom gick till biskopen. Den källan får du berötta om.
Pengarna till kyrkan sparades för underhåll och kommande reparationer. Det finns i mina trakter inte några uppgifter om att folk protesterat med detta tionde. Däremot när påven ville ha ut Peterspenning, pengar som inte stannade i hembygden, blev det uppror i Skara. Då visade det sig att vare sig påven eller kyrkan var särskilt mäktig.
Vad sedan gäller Växjö stift m m så har du aldrig angett någon källa, och det finns inget vare sig i vanlig historia eller kyrkohustoria som stöder dina påståenden