Författare Ämne: En hällkistas sorgliga öde  (läst 12796 gånger)

Utloggad Jerrark

  • Veteran
  • Antal inlägg: 797
En hällkistas sorgliga öde
« skrivet: juni 18, 2014, 17:08 »
Läser i antiqvitetsintendenten Nils Gabriel Djurclous antikvariska reseberättelse från 1868-69 följande notis från Öxnevalla socken, Marks kommun i Västergötland.

Citera
På Liden klockaregårdens gärde å en ännu i mannaminne oodlad del af Öxnevalla hed har funnits en hällkistegraf, som då första gången öppnades av Börje i Liden för omkring 50 år sedan, varit 16 á 20 fot lång samt urröjd nära 6 fot hög och omkring omgifven af satte hallstenar. Börjes närmaste efterman i gården begagnade henne till svinhus (schwinabo), men sedan han fått sig ett bättre sådant och börjat odla marken borttog han grafvens hällar och utref hela kullen.

Citatet får en att undra hur stor procent av våra synliga (och även ovan mark ej synliga) fornlämningar som egentligen finns kvar. Hur många kan ha förstörts av exploatering, odling och liknande genom tiderna? Finns det några någorlunda vederhäftiga beräkningar över detta?

Utloggad johannes

  • Medlem
  • Antal inlägg: 24
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #1 skrivet: juli 01, 2014, 13:08 »
Jag vill påstå att det mesta finns kvar.
Vilket leder till frågan vart 399 av 400 tog vägen när de dog.
Denna gravläggningsfaktor med 1 på 3-500 är konstant för västra Sverige i vart fall 5000 år.

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #2 skrivet: juli 01, 2014, 14:06 »
Hur kommer du fram till det?
Man kan ju börja med att konstatera att fenomen som flatmarksgravar återfinns i fullåker och till stor del är
slumpfynd. I VG är det väldigt tydligt att fornlämningsbeståndet glesas ut ju intensivare odlingsytorna blir. Falbygden är ett undantag men även där kan man se att bortodling varit stor. Ex så ökar fornlämningsbeståndet i randbygderna runt de centrala fullåkersbygderna. På så vis är det många gravfält som är nästan intakta i Södra delarna av Västergötland. När du kommer ut på Varaslätten är det nästan tomt och de som finns är svårt sönderexploaterade av åkerkanter och grustäkter. Ändå är det en bygd som har ett av de rikaste lösfyndstalen i Sverige och dessutom en kyrktäthet av kontinentala dimensioner. Arkeologin måste lyfta blicken och koda av landskapets agrarhistoria så att man förstår hur man ska läsa statistiken. Skåne, Blekinge, Halland, Västergötland, Närke och Östergötland innehåller kulturbygder som haft en tät bebyggelse sedan neolitikum som speglas just i att landskapet är närmast trädlöst. Fornlämningar har på dessa platser endast bevarats på obrukbara impediment varför de är sällsynta. Agrara redskap upphittas dock i en överväldigande grad. Därför har Skåne ca 4000 fornlämningar och Uppland ca 136000. Hela Danmark ungefär lika många som Skåne och hela Tyskland inte särskilt många heller. På stadsnivå kan man jämföra Birka med sina 3000?gravar jämte Ribe eller Hedeby med några enstaka kända. Utifrån det perspektivet kan man sedan diskutera vilka städer som låg i en folktät bygd? Den stad där man kunde kosta på sig att uppkasta/bevara massor av gravar eller de där man inte ansåg sig ha yta till det?

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #3 skrivet: juli 01, 2014, 19:53 »
Därför har Skåne ca 4000 fornlämningar och Uppland ca 136000. Hela Danmark ungefär lika många som Skåne och hela Tyskland inte särskilt många heller. På stadsnivå kan man jämföra Birka med sina 3000?gravar jämte Ribe eller Hedeby med några enstaka kända. Utifrån det perspektivet kan man sedan diskutera vilka städer som låg i en folktät bygd? Den stad där man kunde kosta på sig att uppkasta/bevara massor av gravar eller de där man inte ansåg sig ha yta till det?

Nja, så enkelt är det nog inte. Självklart beror ju Upplands stora fornlämningsbeståndet (framför allt gravfält och ensamma gravar) på att landskapet är rikt på impediment. Även här tunnas fornlämningstätheten ut betydligt på de sammanhängande leråkrarna, tex runt Uppsala. Men att Birkas stora gravansamlingar på något sätt skulle tyda på att bygden var mindre bebyggd? Det är ju helt upp och ned. Det är mycket mer sannolikt att skillnaden framför allt ligger i olika gravtraditioner. Just Mälardalen har under vikingatid haft en stark tradition av att anlägga synliga höggravfält i närhet av eller i direkt anslutning till bebyggelsen. Denna tradition verkar inte ha funnits på samma sätt i Sydskandinavien. Samtidigt måste man även beakta de olika platsernas belägenhet och geografiska kontext. Birka ligger på en ö. Dess "omland" som försörjde befolkningen med mat var inte resten av denna ö, utan bygderna runt omkring, både på större öar som Adelsö och Ekerö men även fastlandet. Att anlägga stora gravfält på själva Björkö, en relativt liten ö rent ytmässigt, påverkade knappast befolkningens försörjning. Om det nu är så att man inte anlade gravfält i anslutning till Ribe eller Hedeby pga befolkningstätheten (ren spekulation vad jag vet) så borde det bero på de lokala topografiska förutsättningarna. Det förefaller dock osannolikt att all mark var tagen i anspråk och att det var omöjligt att avvara lite till att begrava sina döda om det var en tradition man hade.

Se på Gamla Uppsala. Stor och tät befolkning i någonting som kan liknas fullåkersbygd av Sydskandinavisk typ. Ändå lyckas man klämma in 1000-tals gravar samt en stor bebyggelse. Några hundra år tidigare var bebyggelsen lika stor, men i stort sett inga kända gravar. Vad har förändrats? Troligtvis inte behovet av matproduktion, utan snarare begravningstraditionerna.

Edit: Vill tillägga att jag inte menar att befolkningstätheten var större eller lika stor runt Birka som runt tex Hedeby, det har jag ingen direkt koll på. Menar bara att det är ett omvänt argument att närvaron av fornlämningar i sig skulle betyda att befolkningstätheten var mindre än i ett område med färre fornlämningar. Fornlämningsbeståndets storlek beror på många olika variabler.
« Senast ändrad: juli 01, 2014, 20:25 av AndreasE »

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #4 skrivet: juli 02, 2014, 08:15 »
Nja, Ex Västergötland har ju haft historiskt kända betydande höggravfält som idag decimerats till enstaka synliga anläggningar. Det är väldigt tydligt när man reser runt på slätten att de rester av gravfält man stöter på är just rester av en gång i tiden ganska rejäla gravfält. Begravningstraditioner räcker med andra ord inte. Sedan har så klart tidigt kristnande mm lett till att höggravfälten övergetts tidigare. Anledningen att jag skriver som jag gör är att både historiker och arkeologer av tradition kraftigt har underskattat bortodlingen i Sydsverige. Uppsalaslätten har liknande problem men beakta samtidigt att den slätten ser väldigt ynklig ut jämte jordbruksslätterna i Skåne och Västergötland varför problemet inte kan vara av samma regionella betydelse där.

Utloggad Frågvis Amatör

  • Avslutat konto
  • Gode
  • Antal inlägg: 1 832
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #5 skrivet: juli 02, 2014, 09:20 »
Kungsune. Beträffande gravar ovan jord håller jag med dig för Skånes del. Det har plöjts bort tusentals gravhögar på slätterna och stenkonstruktioner har sprängts eller monterats ner och använts i byggen.

Men under ploglagrens 2-3 decimeter hittar man ofta spår av byggnader från sten-, brons och järnåldern. Det finns mängder av exempel på detta beroende på alla infrastruktur- och byggprojekt här nere de senaste 50 åren.

På slätten nära Uppåkra har man hittar spår av ett stort antal gårdar med lång kontinuitet. Ett annat är Brunnshög norr om Lund där man i höstas grävde  ut en järnåldersgård med ett mindre gravfält, från samma tid, vilket är en sällsynt kombination.

Mysteriet i Skåne är dock frånvaron av gravar från järnåldern relaterat till befolkningsunderlaget.

Thomas I

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #6 skrivet: juli 02, 2014, 10:16 »
Ja, under ploglagret finns det kvar lämningar men de syns ju inte förrän man gräver. Fullåkersbygderna på Skåneslätten och Västgötaslätten har samma problem. Att Västergötland har fler fornlämningar än Skåne beror på att Västergötland har mer randbygdsområden mot skog där bevarandegraden är betydligt större.

Utloggad Yngwe

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 702
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #7 skrivet: juli 02, 2014, 11:40 »
Problemet är ju egentligen det gamla vanliga, nämligen att man iallafall i viss mån utgår ifrån att det arkeologiska materialets representativitet är jämförbart.

Innan man drar slutsatser om t.ex. skilda traditioner måste man rimligen göra någon slags bedömning just av hur väl arkeologin representerar sin historia och hur detta skiljer sig åt mellan olika platser.
" Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Utloggad Frågvis Amatör

  • Avslutat konto
  • Gode
  • Antal inlägg: 1 832
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #8 skrivet: juli 02, 2014, 11:50 »
Kungsune. Instämmer.

Citera
Ja, under ploglagret finns det kvar lämningar men de syns ju inte förrän man gräver. Fullåkersbygderna på Skåneslätten och Västgötaslätten har samma problem. Att Västergötland har fler fornlämningar än Skåne beror på att Västergötland har mer randbygdsområden mot skog där bevarandegraden är betydligt större

Det hittas spår av gamla borttagna gravmonument, som dösar och gravhögar, i Skånes fullåkersbyggd. Som du säger hittas dessa när man gräver.

Thomas I

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #9 skrivet: juli 02, 2014, 11:53 »
Ja, jag försöker därför argumentera för att vända på begreppet och förklara att gravbeståndet ofta minskar med ökad befolkningsdensitet. Inte för att det är den enda sanningen utan mer för att avslöja hur ensidigt det gamla perspektivet är.

Utloggad Frågvis Amatör

  • Avslutat konto
  • Gode
  • Antal inlägg: 1 832
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #10 skrivet: juli 02, 2014, 16:20 »
Kungsune:

Citera
Ja, jag försöker därför argumentera för att vända på begreppet och förklara att gravbeståndet ofta minskar med ökad befolkningsdensitet. Inte för att det är den enda sanningen utan mer för att avslöja hur ensidigt det gamla perspektivet är

Instämmer igen. Samma fenomen finns även i Skåne med bevarade gravar och gravfält i risbyggd, uppe på åsarna och i Östra Skåne.

Thomas I

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #11 skrivet: juli 02, 2014, 19:34 »
Men det är som att ni tror att ni argumenterar för någonting nytt, som att det inte är allmänt känt att uppodlingsgrad kommer att påverka antalet bevarade fornlämningar negativt. Det är förstås väl känt.

Vad jag menar är att det lokala fornlämningsbeståndets beskaffenhet beror på många olika faktorer, inte bara en (graden av uppodling). Topografi, regionala variationer i olika formeringsprocesser, arkeologins typologi osv spelar alla roll.

Utloggad Frågvis Amatör

  • Avslutat konto
  • Gode
  • Antal inlägg: 1 832
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #12 skrivet: juli 02, 2014, 21:11 »
Andreas. Jag uppfattar det som att Kungsune diskuterar befolkningskoncentration i fullåkersbyggder under järnåldern. Högre befolkningskoncentration betyder mindre antal synliga fornminnen.

Alltså lägre befolkningskoncentration i norra Mälardalen än på de större jordbruksslätterna under järnåldern och att jordbruksslätterna har haft större konkurrens om utrymmen.

Thomas I

Utloggad Vetgirig

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 470
  • Skåning, naturaliserad Norrlänning, orienterare
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #13 skrivet: juli 02, 2014, 21:30 »
Citera
Alltså lägre befolkningskoncentration i norra Mälardalen än på de större jordbruksslätterna under järnåldern och att jordbruksslätterna har haft större konkurrens om utrymmen.
Om man analyserar järnålderns landskap i detalj, så kommer man att upptäcka att andelen våtmarker var AVSEVÄRT fler och blötare än de flesta anar. Det handlar inte bara om träsk, kallkällsjöar etc utan även om de, ofta breda surdrag, som tar hand om avrinningen. De torra områdena ligger då mer som små öar inne i våtmarkerna och det är där boplatserna ligger.
Det har sedan tagit ca 2000 år av kontinuerliga dikningsinsattser för att skapa dagens landskap i söder. Så sent som 1600-talet var landskapet Skåne en av europas viktigaste exportörer av nötkött. Grunden bakom den Skånska adelns rikedom. Finessen var att köttet själv kunde promenera merparten av vägen fram till marknaderna inom Västeuropa (efter en korta sjöfärder över sundet och bälten). Våtmarkerna var inte enbart av ondo, då de gav tillgång till goda beten medan de torkade upp efter vintrarna. Ju fler våtmarker som dikades, desto viktigare blir sedan de olika allmänningstypernas boskapsfälader.
Nu är det dock förvånande få lämningar efter slaktad boskap i boplatserna, men det kan bero på att benen lagts där de förstörs eller att man brukade dem till något eller att man slaktade inom fäladerna och inte tog hem avfallet (bl a benen), eller att man inte nyttjade nötkött.
Amatör! Skåning i Norrland!

Utloggad Yngwe

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 702
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #14 skrivet: juli 03, 2014, 00:30 »
Andreas. Jag uppfattar det som att Kungsune diskuterar befolkningskoncentration i fullåkersbyggder under järnåldern. Högre befolkningskoncentration betyder mindre antal synliga fornminnen.

Alltså lägre befolkningskoncentration i norra Mälardalen än på de större jordbruksslätterna under järnåldern och att jordbruksslätterna har haft större konkurrens om utrymmen.

Thomas I


Men den slutsatsen kan man knappast dra utifrån detta heller. Förvisso skulle en större befolkningstäthet kunna ge sådana effekter som vi kan se i arkeologin, men det är ju som AndreasE säger bara en av flera möjliga förklaringar. Vi kan knappast utesluta dom andra utan får nog anta att flera olika orsaker samverkar.


Själv tror jag inte vi ska räkna bort möjligheten att det finns skillnader i traditioner helt. Mälardalen har tidigare beskrivits som fragmenterad då vi talat om de stora antalen runstenar, storhögar, tunaorter med mera. Det kan knappast vara långsökt att då säga att det stora antalet gravfält skulle kunna bero på samma fragmentariska struktur, och det vore snarast olämpligt att säga att tradition påverkar antalet storhögar, men inte antalet gravfält.
" Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse"

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #15 skrivet: juli 03, 2014, 01:14 »
Andreas. Jag uppfattar det som att Kungsune diskuterar befolkningskoncentration i fullåkersbyggder under järnåldern. Högre befolkningskoncentration betyder mindre antal synliga fornminnen.

Alltså lägre befolkningskoncentration i norra Mälardalen än på de större jordbruksslätterna under järnåldern och att jordbruksslätterna har haft större konkurrens om utrymmen.

Thomas I

Det finns dock flera problem med den teorin. För det första så har jordbrukslandskapet förändrats otroligt mycket sedan järnåldern. Som du själv påpekat så finns det massor av källor som berättar om tex gravar som försvinner i Skåne under 1600-, 1700- och 1800-tal. Det fullåkerslandskap vi ser idag är resultatet av en långsam process som accelererade under 1700-tal och 1800-tal i och med storskiften, utdikningar och sjösänkningar. I Västergötland så är det tydligt att lösfynden hade sin peak i mitten av 1800-talet för att sedan minska i antal under 1900-talet. Troligtvis var det under denna period (ca 1750-1885/1900) som en stor del av VG:s synliga fornlämningar i fullåkersbygd försvann. Dagens fornlämningstäthet behöver inte spegla fornlämningstätheten under järnåldern.

För det andra så kan befolkningsstorlek bygga på olika försörjningsstrategier, vilka i sin tur påverkar fornlämningsbeståndet på olika sätt och till olika grad. En befolkning som baserar sin försörjning till större del på boskap och fiske kommer tex troligtvis inte odla bort lika mycket av sina synliga fornlämningar som en befolkning som lägger större vikt på åkerbruk.

För det tredje så finns det vad jag vet få antropologiska exempel på grupper som skulle sluta manifestera sig bara för att de var många. Snarare så är det vanligare mönstret att ju större befolkning, desto mer manifesterar man sig (städer, gravar, vallanläggningar osv). Det finns inte en chans att befolkningen i Skåne eller i Danmark var så stor under järnåldern att man inte hade plats att anlägga gravfält om man hade velat det.

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #16 skrivet: juli 03, 2014, 08:28 »
Problemet är ju att det ständigt argumenteras för att fornlämningstätheten avspeglar kulturell dominans och befolkningstäthet. Titta på i vilka sammanhang man använder spridningskartorna får du se. Lejonparten av lösfynd i form av allt från bergartsyxor till järnåldersfynd i Västergötland är funna i kontexter utanför kända fornlämningar. Dvs ute i åkrar. Så huvudparten av anläggningarna har som regel varit bortodlade långt före 1800-talet liksom i Skåne. Skillnaden här är att exploateringstrycket har varit väldigt lågt på västgötaslätten de sista 80 åren.
Jag är vidare helt övertygad om att man hade problem med gravanläggning i Danmark. Många bygder saknar impediment helt och den mark som inte odlades för stunden låg i träda. Och inte bara i Danmark. Om du ex tar ett studiebesök till Varaslätten och åker runt mellan Long, Levene, Ås mfl orter så förstår du vad jag pratar om sedan.

Beträffande odlingslandskapet omställning. Moderna studier har ju tvärt om visat att ódlingslandskapet inte alls har ändrats så dramatiskt. Volymmässigt är det ungefär samma marker som brukas. Den stora skillnaden är att man brukar större ytor per år idag. Västergötlands centrala odlingslandskap har ju lämpat sig naturligt och inte haft samma behov av utdikningar mm som södra delen av landskapet eller ex Mälardalen. Dessutom föreligger ju ingen landhöjning. De stora förändringarna i Västergötland som du pratar om på 1800-talet har ju framför allt skett i de tidigare obrukade områdena i randbygden. Dvs i den bygd där man faktiskt har en stor fornlämningsrikedom. Att leråkrarna i västra Västergötland först skulle börja odlas på yngre järnålder är en vanlig åsikt som inte bygger på undersökningsresultat utan på en föreställning att man undvek lerjordar pga arbetsbördan. Lösfynden rimmar illa med det antagandet.

Utloggad vemvet

  • Stammis
  • Antal inlägg: 472
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #17 skrivet: juli 03, 2014, 12:39 »
... Därför har Skåne ca 4000 fornlämningar och Uppland ca 136000. ...

Varifrån kommer de här siffrorna? Gäller det bara lösfynd? Enligt den här sammanställningen verkar det finnas flest fasta fornlämningar i Västergötland, men skillnaden är inte så dramatisk mellan olika län.

http://www.raa.se/app/uploads/2013/12/fasta-fornlämningar-per-Län-20131213.pdf

Utloggad Kungsune

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 424
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #18 skrivet: juli 03, 2014, 14:42 »
Jag gick efter Åke Hyenstrands statistik efter förstagångsinventeringen. Det är ju den som fortfarande refereras till i litteratur. Den siffra som presenteras i Raä:s pdf räknas på ett annorlunda sätt. Man kan alltid använda fornsök så ser man att de gamla siffrorna fortfarande ligger ganska hyggligt. Dessutom är ju Västra Götaland betydligt större än Västergötland. Sedan är det säkert så att det sätt som pdf:en beräknar siffror ger en mer balanserad bild eftersom den beräknar grupperingar snarare än enstaka lämningar. På så vis spelar bortodling inte riktigt lika avgörande roll längre. Sedan ifrågasätter ju jag som sagt att man använder sådana här siffror. Precis som Yngwe var inne på vet vi inte riktigt vad de representerar men därför är det extra viktigt att föra fram diskussionen eftersom folk ändå använder sig av dem hela tiden. Trådens fråga var om man kan veta de nu synliga lämningarnas representativitet. Jag tror de flesta är överrens om att det beror på en rad faktorer. Exemplet gravfält eller enstaka gravar påstår jag är en fornlämningskategori där representativiteten bl.a. minskar med ökad odlingsfrekvens. De områden där vi kan förvänta oss större och tätare belägna gravfält är då istället omvänt mer fragmentariska. I Västergötland är det belysande att man faktiskt kan se detta mönster. I de områden där synliga gravlämningar saknas har vi istället en rik förekomst av flatmarksgravfält. Många av dessa är så klart ännu okända. Vi kan inte ens gissa omfattningen vare sig i antal eller storlekar. Självklart kan traditioner och arkeologiska metoder spela in på vad vi får för resultat. Begravdes inte alla så blir det ju mindre gravar. Jag valde att börja rycka i en av alla trådar. En tråd som jag tycker redan talar tydligt nog.

Utloggad AndreasE

  • Gode
  • Antal inlägg: 2 947
SV: En hällkistas sorgliga öde
« Svar #19 skrivet: juli 03, 2014, 18:57 »
Problemet är ju att det ständigt argumenteras för att fornlämningstätheten avspeglar kulturell dominans och befolkningstäthet. Titta på i vilka sammanhang man använder spridningskartorna får du se. Lejonparten av lösfynd i form av allt från bergartsyxor till järnåldersfynd i Västergötland är funna i kontexter utanför kända fornlämningar. Dvs ute i åkrar. Så huvudparten av anläggningarna har som regel varit bortodlade långt före 1800-talet liksom i Skåne. Skillnaden här är att exploateringstrycket har varit väldigt lågt på västgötaslätten de sista 80 åren.
Jag är vidare helt övertygad om att man hade problem med gravanläggning i Danmark. Många bygder saknar impediment helt och den mark som inte odlades för stunden låg i träda. Och inte bara i Danmark. Om du ex tar ett studiebesök till Varaslätten och åker runt mellan Long, Levene, Ås mfl orter så förstår du vad jag pratar om sedan.

Självklart lösfynden framför allt tillhör åkermarken, det är ju där man har störst chans att plöja upp någonting. Så är det även i tex Mälardalen.

Jag har själv gått igenom alla guldfynd i VG. Frekvensen stiger stadigt fram till 1850-1885 för att sedan minska. Det förefaller definitivt som att gravkontexter plöjs över till större och större grad under den perioden. Boplatser i åkermark har förstås oftast plöjts över tidigare.

Jag är mycket tveksam till att all mark i tex Danmark skulle antingen varit under odling eller i träda på järnåldern. Om vi tittar på områden där vi har belägg för hur bebyggelsestrukturen sett ut så finns det nästan alltid någon sorts utmark, även i områden utan impediment. Denna mark behövdes för olika sorters produktion som inte var kopplad till själva jordbruket. Dessutom behövdes betesmark. Det fanns inte heller möjlighet att odla upp allt för stora arealer i taget, då man använde sig av mindre effektiva metoder än senare. Titta tex på de delar av England där storskiften inte genomförts. Där utgör åkermarken ett lapptäcke av ganska små åkrar skilda åt av gränsdiken, skogsremsor osv, och det idag när man har tillgång till moderna jordbruksmaskiner. Om man ville fanns det utrymme för tex gravfält.


Att Hyenstrand gjorde en logisk kullerbytta när han likställde fornlämningsfattig fullåkersbygd med låg befolkningstäthet håller jag med om.