1. Att ha skolavslutningar i kyrkan är väl knappast en del av det svenska kulturarvet?
2.varken föräldrar eller lärare har antagligen ens reflekterat över om en religiöst obunden och offentligt finansierad skola verkligen borde hålla sådana samlingar i en religiös lokal. Det är dock inte alls konstigt att den frågan kommer upp oftare nu när en inte obetydlig del av skolans elever faktiskt kommer från helt andra religiösa bakgrunder.
1. kyrkan är en mycket stor del av vårat kulturarv, sålunda är det naturligtvis fantastiskt bra att våra barn har sina avslutningar där och får en koppling till sin historia under denna högtid.
2. Här är ju själva poängen. Ingen har alltså egentligen reflekterat över detta. Tills "de goda" insåg att de måste uppfostra landets befolkning. Björklund var ju till slut tvungen att utreda detta och landade i att man fick vara i kyrkan, bara man inte var kyrklig...
På min grannort var förra årets avslutning i kyrkan bestående av två varianter, de svenska barnen sjöng först sina sånger varpå barn från somalia sjöng några somaliska sånger, varpå ca 30 st somaliska föräldrar ställde sig upp och jublade, applåderade efteråt. Mycket högljutt och glatt. Detta ledde till stor glädje hos alla i hela kyrkan, vilket ledde till ett mycket bra möte mellan två kulturer. Särskilt efteråt, utanför kyrkan.
Tänk att de inte förstod att vi, på ett smått rasistiskt sätt, påtvingade dem våran otrevliga kultur i denna otrevliga lokal...
Det jag diskuterar är alltså inte sakerna, naturligtvis är vårat kulturarv komplext, naturligtvis borde skolan vara fri från religion - det jag diskuterar är "de supergoda" och vad deras trams leder till. Jag anser att de spelar rätt i händerna på högerkrafter med sitt konstanta och ivriga petande i saker som inte behöver petas i.
Vad jag tror är grundproblemet i denna fråga är hastigheten, jag tror inte att något samhälle, någonstans, någonsin har förändrats så radikalt och så snabbt som det svenska idag gör. Det i sig skapar oerhört stora problem att hantera. Skola, arbete, integration osv, osv. Om man inte då, som ledare inom såväl politik som kultur, inser detta och agerar ansvarsfullt och förstående så kan det gå mycket illa. Jag är pessimist och ser mest rabiata politiker, på alla håll, som beter sig väldigt långt ifrån den pragmatism som en gång präglade svensk politik.
Det kan aldrig sluta väl. Men, det är ju naturligtvis bara min åsikt, och den kan ju vara fel.