Övrigt > Runinskrifter och bildstenar

Wulfila och runorna

(1/8) > >>

Castor:
Då och då stöter man på påståendet att Wulfila, i samband med översättningen av bibeln till gotiska, medvetet skulle ha undvikit att använda de germanska runorna då dessa var starkt förknippade med hednisk magi...

Men kan detta verkligen stämma?

För Wulfila, som var till hälften got och till hälften grek, som förmodligen hade fått det mesta sin högre utbildning på grekiska och som jobbade med att översätta den grekiska Bibeln, måste det ha varit den naturligaste saken i världen att helt enkelt utnyttja det grekiska alfabetet för att skriva gotiska...

Men så blev det inte. Endast drygt hälften - 14 av de 25 bokstavstecknen i det gotiska alfabetet är grekiska. Resten kan närmast betraktas som runor...

http://ferrebeekeeper.files.wordpress.com/2010/07/gothic.gif

De flesta av de 11 icke-grekiska bokstäverna i det gotiska alfabetet skulle också kunna vara hämtade från det latinska alfabetet. Men då runraden kan betraktas som ett anpassat latinskt alfabet så ligger det närmast till hands att Wulfila, som nog inte var särskilt väl förtrogen med latinsk skrift, hämtade dessa bokstäver från runraden, det fanns alltså ingen anledning att plocka upp runtecknens förebilder i det latinska alfabetet.

Runorna fick väl sina kantiga former för att de ristades i trä, horn, ben eller metall. Bibeln skrevs förstås med bläck på pergament vilket medförde att bokstäverna återfick sina rundade former. Därför ser det gotiska S:et ut som ett latinskt S.

Två icke-grekiska bokstäver i det gotiska alfabetet saknas i den kända äldre futharken, nämligen tecknen för "kw" och "hw", två vanliga urgermanska ljud (det sistnämnda lever bl.a. kvar i danskans hvad och hvid samt, omkastat, i engelskans what och white) som kanske ursprungligen var representerade i runraden, åtminstone i den östgermanska varianten. Det gotiska tecknet för "kw" motsvarar latinets Q både grafiskt och fonetiskt, medan tecknet för "hw" saknar kända motsvarigheter.

Det gotiska alfabet som Wulfila skapade i mitten av 300-talet är bara runt 200 år yngre än den äldsta kända runristningen och kan därför innehålla runor av en äldre och mer ursprunglig form än de futharker som ristats senare (Kylverstenen 400-tal, Vadstenabrakteaten 500-tal). Exempelvis har tecknet för "th" (Þ) en bula både framtill och baktill, precis som i de inskrifter som hittats i Illerup.

Ordet "Runa" finns för övrigt i den gotiska bibelöversättningen där det motsvarar grekiskans "mysterion".

Castor:
Wulfila har bevarat det grekiska alfabetets ordningsföljd och även bokstävernas numeriska talvärden. Sex av de elva icke-grekiska bokstavstecknen har ersatt tecken med motsvarande ljudvärde - runan thiut har ersatt theta, urus har ersatt omikron, raida rho, sauil sigma, faihu phi och othal har ersatt omega (som nästan ser likadan ut). Runorna hagl och winja har ersatt eta och ypsilon som är grafiska motsvarigheter men med andra ljudvärden. De övriga icke-grekiska tecknen har godtyckligt placerats i tomrummen som uppstått då de "överflödiga" grekiska tecknen digamma, xi och psi har plockats bort.

Den gotiska bokstaven jer, som väl är identisk med den äldre futharkens jara, är särskilt intressant då den så tydligt indikerar att runans förebild är ett latinskt G.

Boreas:
Enligt Caesar och hans samtida annalister hade både helvetier och andra galler ett skriftspråk som - i romernas ögon - liknade grekiskan.

Skillnaden på run-stavar och bok-stavar är ju inte annat än hel- och halv-bågarna. Båda använder ju hel, halv och kvart-stavar. Hur många grundläggande ljudvärden och bokstavar man sen behöver är en något annan sak.

Dom ljudvärden vi ger åt arkaiska skrifttecken och ord bygger hursomhelst på större eller mindre grad av gissning. För allt vi vet kan dom äldsta fonetiska alfabet vi känner - runalfabeterna, som dom förefinns från Atlantern till Altai - vara en gemensam föregångare för såväl det grekiska som de gotiska, romerska och vendiska ljudsystem - och deras respektive alfabeten. Vinca-skriften och Ogham-täcken lär tyda på det...

Under senaste Wulfilla-symposiet, som gick i Uppsala, gjorde flera föredragshållare en poäng av dom utvandrade ostro-goternas samvaro och symbios med vender - från vilka dom södra småningom blev slaver. Andra påtalar numer hur det gotiska alfabetet även påverkat det gryliska/slaviska:


--- Citera ---
...a comparative analysis of these three alphabets – the Greek, the Gothic and the Cyrillic as well as a detailed study of the cultural-historic context of the 9th century offer some indications that between the Gothic alphabet and the Cyrillic one there are not only typological similarities based on their common Greek model. There also exist correspondences that suggest that the 9th century Slav men of letters also used, along with the Greek alphabet, the letters and the alphabetic system of Wulfila as a model.

... the question is still open although the arguments in favor of the thesis that Wulfila’s letters have also been used in the creation of the Cyrillic alphabet are growing in number.


--- Slut citat ---

http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:668706/FULLTEXT01.pdf

Vetgirig:
Ett litet perspektiv!
Passar på att påminna om att detta med resta stenmonument/bautastenar med text av runtyp inte är särskilt utmärkande för norden. Möjligen är slingorna i texternas utsmyckning nordbornas speciella tillskott.

Nämnda finns från Atlantkusterna till Mongoliet. När vi känner till 4-5000 i N Europa, så finns bara inom Kaukasus och grannregioner 100000 kvar idag, trots en genom tiderna enorm förstörelse, som är känd/beskriven. Även gravfält med en blandning av små högar och resta stenar, ibland med runtext (i den mån det finns text), är en utomordentlig vanlig fornlämning från Kaspiska Havet/Ural till Mongoliet.

Castor:
Även romarna reste en hel del minnesstenar med inhuggen text...

Runinskrifter på sten är dock en ganska ny företeelse. De äldsta är väl från folkvandringstiden, då runor på allvar också började skrivas på guld. Runorna är ju annars optimerade för att ristas i trä, helst bokträ.

Väldigt få runinskrifter från goternas område har påträffats. De två bäst kända är väl den målsökande spjutspetsen från Kowel i Ukraina med texten "tilarids" (tolkat som "målsökare") och guldringen från Pietroassa med texten "gutani?wi hailag" (tolkat som "helig för goternas ?-vi"). Spjutspetsen, som lär vara från 200-talet, är ristad med runor som avviker från de vanliga, bl.a. med en d-runa som liknar ett fyrhörnigt latinskt D.

De fåtaliga gotiska runfynden till trots, så antyder Wulfilas alfabet att runkunnigheten måste ha varit utbredd bland goterna och att Wulfila själv, trots att han var till hälften grek, var så pass bevandrad  i runskrift att han kunde skapa ett alfabet som är en väl avvägd syntes mellan det grekiska och det runiska.

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida