Men stift i Västergötland, Östergötland Sörmland och Västmanland kan väl knappast stämma under tidigt 1000-tal?
Inte i praktik - men möjligen i teorin. Den offensiva kyrkan utfärdade gärna ämbeten in spe, så snart man hade en hållhake inom den gamla samhällsorganisationen.
Efter den svenska kungens dop (ca. 1008) hade man ju en ny, kristen konstitution på gång - i en process som gick från toppen av hierarkin. Således kunde man göra en strategi och beskriva stift som senare blev bemannad, eftersom motståndet från dom lägre klasser och allmoge sinade. Det skulle som man vet ta mer än 200 år, såväl i Sverige som i Norge.
När den tysk-romerska kyrkan blev realpolitik på skandinaviska halvön - och östkyrkan hade nått Karelen - fick även finnarna ge upp sitt motstånd och komma med. Jmfr. processen fram till bildandet av Tre Kronor.
Sammanslutningen 1250 var alltså slutet på den process som startade efter att Danevirket bröts 985, vartefter den danska såväl som den ryska kungen fick underkasta sej väst-, respektive öst-kyrkan. Plötsligt stod dom svenska, norsk opch finska kungsmakterna ensamma kvar som självständiga, utom-kyrkliga...
I denna situation kom såväl Skåne som Vgl. i äldlinjen från den expanderande kyrkomakten i Hamburg-Bremen. Olof Sköldkonungs politiska drag - att själv ta dopet och gifta om sej med en katolsk prinsessa - blev altså ett diplomatisk alternativ till ett fortsatt millitärt motstånd och en handelsekonomisk och politisk embargo efter grenserna mot syd och sydväst.
# Undrar egentligen om upphöret av garnisonsstaden på Björkö kan ha något att göra med sammanbrottet i det nordiska motståndet under åren 970-985 - då Danevirket föll. Den norska ledungen - med hälften av alla stridsdugliga norrmän - kunde knappast vara ensam om att komma danskarna till stöd, innan förlusten?
# Ynglinga-ättens centrala roll i vikingtidens skandinaviska militärstyrkor törs tyda på att Erik Segersäls styrkor fick vara med när danskarnas frihet stog på spel. Det kunde knappast vara enkelt att överta kronan i Uppsala efter att dessa spelat fallit?
Man kan alltså utgå från att sonen Olof använde tiden på att förhandla fram en fredlig relation med Hamburg-Bremen efter detta. Att göra proforma biskopsstift brukade vara en del av denna process. Sen kom det alltså ta sin tid - med många lokala strider - innan biskopsstiften blev realiteter, som kyrkosocken, kyrkor, kloster och latinsk litturgi.
---
Berättelsen torde alltså vara något nära den förmella värklighet, men sagan om Olav hin helga har givetvis tagit form under mitten av 1100-talet, efter att att hela den skandinaviska adeln blivit del av Bremerkyrkan och Pasio Olavi och den kristnade historieskrivningen blivit normgivande. Man får givetvis inte glömma att dom versioner som kom till på 1200- och 1300-talet har tagit sin prägel av det.
